Imago av Eva-Marie Liffner

Imago av Eva-Marie Liffner bytte jag till mig på Stora Bokbytardagen. Jag har sett den en massa gånger i pockethyllorna men omslaget har inte fått mig tillräckligt intresserad för att ta upp den och läsa baksidestexten. När jag nu till slut läste och såg att det handlade om historia och parallellt berättande under olika tidsperioder tänkte jag att den kunde vara värd en chans.

1939 hittas ett lik i en torvmosse i södra Danmark. Mossliket kommer från tiden för kriget mellan danskarna och preussarna på 1860-talet. 2000 är det en kvinna som hittar dokument om fallet och börjar göra egna efterforskningar.
Kanske var jag för trött och okoncentrerad när jag började läsa den, men jag hade svårt att hålla isär alla personer och att komma ihåg vem som hörde ihop med vilka bihistorier. Största problemet var ändå att jag till och med så här i efterhand har svårt att säga vad boken handlade om. Det var en städare på universitetet som ägnade sig åt lite egen forskning på fritiden, men jag fattade inte varför just den här händelsen intresserade henne så mycket. Jag väntade hela tiden på att allt skulle knytas ihop och att jag till slut skulle förstå meningen med boken, men när det var 20 sidor kvar började jag inse att det inte skulle komma någon revolutionerande vändning som gjorde att jag fattade allt.


Imago hade dock sina ljusa stunder. Det ingår många "berättelser i berättelsen". Eller till och med berättelser i berättelsen i berättelsen i berättelsen. Och vissa av dem är riktigt fina. Jag gillade de mytiska sägenliknande berättelserna. De gamla skrönorna som levt kvar i bygden tills det inte längre spelade någon roll om de var sanna eller inte. Jag kunde uppskatta berättelserna i sig även om jag hade önskat en tydligare koppling till ramberättelsen.

Greppet med berättelser i berättelsen gillar jag egentligen. Jostein Gaarder använder sig ofta av det i sina böcker, och där har jag inte haft något problem att följa med i var i historien vi befinner oss, vilket jag hade nu. Det kan i och för sig bero på att Gaarders böcker är skrivna för barn. Men jag tror att det mest beror på att i Gaarders böcker är jag genuint intresserad av att få veta mer och att få svar på gåtorna. Det var jag inte när jag läste Imago. Kanske är jag dum, eller så var det bara lite för mycket krigshistoria och kriminalroman för min smak...