Boktjuven

Ni som kollat in min läsdagbok vet redan att jag gav Boktjuven av Markus Zusak högsta betyg.
I början fastnade jag inte helt för den, men tyckte att den hade potential i alla fall. Men ju längre jag läste ju bättre blev den! Och när jag kommit nästan till mitten kunde jag knappt lägga ifrån mig den.

Det är inte den gamla vanliga allvetande berättaren som leder oss genom historien, utan det är döden. Låter konstigt kanske... Döden hämtar själarna hos de som avlidit, och under 30- och 40-talet, då Boktjuven utspelar sig, har döden fullt upp. Han befinner sig i närheten av Liesel Meminger vid ett antal tillfällen, och vid ett av dem lyckas döden rädda en bok som Liesel har skrivit i vilken hon berättar om sitt liv. Döden berättar sedan för oss om Liesel och hennes grannar på Himmel Strasse.
Jag gillar böcker som berör böcker och läsning, och det här är sån. Det hörs redan i titeln. Det handlar om ordens makt och kärleken till det skrivna ordet. Man kan läsa den av den anledningen, eller för att man vill läsa om vardagsmodiga människor i Nazityskland, eller för att man gillar sagor, eller för att man gillar verklighet. För Boktjuven är allt det.