Kaosutmaning 8: Läs en bok med en huvudperson som bloggar

Ärligt talat var jag inte alls sugen på att läsa en bok i den här kategorin. Trots att jag ju själv bloggar så hade jag tydligen fördomar om hur en bok om någon som bloggar skulle vara.
Till min lycka fann jag dock att huvudpersonen i Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie faktiskt bloggar! - Yes! En till kategori att pricka av i kaosutmaningen!
Ifemelu kommer till USA från Nigeria för att studera och startar en blogg om den rasism hon får se i det amerikanska samhället. Men Americanah är inte bara en politisk bok utan också en kärlekshistoria. Tyvärr tycker jag att dessa två teman inte riktigt flyter ihop utan att det mer är som två olika böcker i en. Detta drar ner mitt betyg en smula, men det är fortfarande en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Jag gillade Adichies En halv gul sol snäppet mer än Americanah, men betyget blir ändå:
4/5

Kaosutmaning: 2. Läs en bok vari det inte finns någon telefon

 

Nybyggarna av Vilhelm Moberg. 

Ingen telefon nämns, däremot en elektrisk telegraf.

Moberg lyckas levandegöra sina karaktärer på ett sällan skådat sätt!
Betyg: 5/5

Julkalenderbloggstafett - Lucka 11

Välkomna till lucka 11 i julkalenderbloggstafetten!

Vi bloggar på temat En riktigt bra ungdomsbok jag läst 2014.

Innan jag avslöjar mitt val ska jag berätta lite om min relation till ungdomsböcker.
Jag är en 30+-person, och alltså rätt så många år över målgruppen. Men vad gör det? Jag gillar ungdomsböcker! Som tur är är jag lärare i svenska på en högstadieskola och har därmed stor anledning att läsa ungdomsböcker. Det här året har det dock blivit lite skralt med läsning. På mitt jobb har vi ett fin-fint samarbete med ungdomsbibliotekarien som kommer och berättar om nya ungdomsböcker som vi sedan läser och diskuterar. Bokklubb på arbetstid alltså! Men eftersom jag var föräldraledig under vårterminen och har jobbat deltid under höstterminen så har jag inte varit med det här året. Men ett par ungdomsböcker har det ändå blivit i år. Den bästa av dem var en bok som jag läste i min privata bokklubb (alltså utanför jobbet). Jag har sån tur att jag inte bara är lärare, jag är dessutom med i en bokklubb där det finns andra som gillar ungdomsböcker!

Och boken är.... *trumvirvel*

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Snygg framsida, va!
Boken utspelar sig i USA under 80-talet. 14-åriga Junes bästa (ende?) vän är hennes morbror Finn som precis har gått bort i aids. Ett tema som passar bra in om man följer Musikhjälpen i dessa tider.
Efter Finns död får June kontakt med Finns pojkvän Toby, vars existens hon inte kände till innan. Mellan dem utvecklas en förbjuden vänskap; Junes familj vill inte ha något med Toby att göra.
I centrum för berättelsen står både Junes relation med Toby och med Finn som hon ständigt tänker på. Men det handlar också om relationen mellan June och hennes syster Greta. June tänker tillbaks på den bekymmersfria barndomen då hon och Greta var oskiljaktiga. Nu har de svårt att vara i samma rum en längre stund utan att bli osams.

Någon i min bokklubb tyckte att vissa saker i boken kändes lite otrovärdiga (jag är från Norrland och då får man sätta o- framför allt). Men jag köpte allt och bara drogs med i berättelsen! Jag tyckte att historien var sannolik utan att för den skull bli vardaglig och tråkig. På något sätt påminde boken mig om en amerikansk independentfilm (det är bra, alltså!).
Boken har i Sverige blivit klassad som ungdomsbok, men i USA är den en "vanlig" roman. Jag tycker den passar både tonåringar, unga vuxna och vuxna. Vuxna kan ju faktiskt också läsa om tonåringar. Låt vargarna komma är inte skrivet på ett sätt så den känns för ungdomlig även om det är berättat från en tonårings perspektiv. Och June är inte heller en typisk tonåring. På många sätt mognare trots att hon längtar tillbaks till barndomen.
Köp boken i julklapp till dig själv eller någon annan, t.ex. här! Den finns både i pocket och danskt band, men pocketutgåvan är ju tyvärr inte lika snygg tycker jag.

Imorgon ska ni titta in till Anna på Sagan om sagorna för lucka 12.


psst... ni kan även titta in till mig imorgon, för då tänkte jag bjuda på mina bästa barnbokstips som en liten bonus...

Vidrigt!

Det här är så himla vidrigt! LÄS denna korta nyhetsartikel!

foto: youtube.com/Scanpix

En amerikansk soldat kissar på döda afghaner (videon blev uppmärksammad för ett och ett halvt år sedan, så du har kanske redan hört om det), och nu säger han dessutom att han inte ångrar det och att han skulle göra samma sak igen.
Detta är ett typiskt exempel på andraifiering. Man utmålar en grupp som lägre stående för att kunna utsätta dem för all otänkbar vidrighet. Precis samma sak hände under förintelsen, det händer i USA:s krig i Mellanöstern, och förmodligen i de flesta väpnade konflikter i världen. Jag tror inte att man skulle kunna kriga utan att syssla med andraifiering i någon utsträckning. Hur skulle man kunna skjuta, tortera och förödmjuka någon om man ser dem som likvärdig en själv?
Som tur är fördöms i alla fall detta beteende av offentliga personer i USA, även om det finns människor i USA och Sverige (att döma av diskussionstrådar) som tycker att detta är helt okej. Vidrigt och omänskligt är vad det är!

Bok & Bio: The Great Gatsby

Igår var jag på ett trevligt arrangemang ihopdraget av Anna på Och dagarna går... Vi diskuterade boken Den store Gatsby och såg sedan filmen ihop.
Andra bloggar som var representerade på Bok & Bio: What you Readin, En trave böcker, Boktjuven, Ciccis bokblogg. (Det var också andra trevliga människor där som inte bloggar)

Eftersom filmen började senare än vad vi hade velat träffades vi innan filmen och diskuterade boken och våra förväntningar på filmen. Efter filmen pratade vi en kort stund om vad vi tyckt om filmen. Jag kände att jag var tvungen att bege mig hemåt i den sena timmen, men några stannade kvar lite längee för att samtala.

Våra åsikter gick i sär både när det gäller boken och filmen.
Jag tillhörde dem som inte var överförtjust i boken. Tidigare i våras läste jag Och solen har sin gång av Ernest Hemingway. Jag tyckte den var jättetråkig, rent ut sagt. Jag väntade på att något skulle hända, men det hände aldrig. Varför jag nämner den här är för att både Och solen har sin gång och The Great Gatsby är samtidsromaner från 1920-talet som utspelar sig bland amerikansk överklass. Eftersom jag verkligen inte gillade Och solen har sin gång tänkte jag att The Great Gatsby kanske inte är något för mig heller, men eftersom den har blivit hyllad av så många gav jag den ändå en chans. Men jag får kanske inse att amerikansk överklass på 20-talet inte är rätt setting för mig, för även om jag gillade The Great Gatsby mer än jag gillade Och solen har sin gång så blev jag inte så begeistrad som jag hade hoppats bli. Historien om den tragiske Mr Gatsby och hans kärlek till Daisy är intressant, men inget som riktigt griper tag i mig.

Jag tyckte faktiskt att filmen var bättre än boken! Filmen är regisserad av Baz Luhrman, och har man sett hans Moulin Rouge så kommer man känna igen känslan. Anledningen till att jag gillar filmen mer är att jag fick ut mer nöje av att se filmen än av att läsa boken, trots att filmen är mer ytlig och Gatsby är lite svårare att tycka om i filmen.
Musiksättningen gillade jag, och jag tyckte det förhöjde filmen att det blandades 20-talsmusik med mer modern r'n'b. Jag tycker att det signalerar att den här historien inte är låst till 20-talet, utan skulle lika gärna kunna utspelas nu eller när som helst. De ytliga festerna, strävan efter pengar, framgång och kändisskap är ju verkligen något som finns nu också.

I handligen och dialog följer filmen boken väldigt väl. Men filmen är spektakulär medan boken är mycket mer lågmäld, så man ska nog egentligen inte jämföra dem för mycket. Boken är boken och filmen är filmen, som jag brukar tänka. De behöver inte vara lika eller förmedla exakt samma känsla bara för att de bygger på samma förlaga.

Det blir ett ljumt betyg för boken, och ett mellanbra för filmen. Får fundera på siffrorna senare...

Mycket av allt...

Filmen slutar med att...

"I en recension ska man inte avslöja slutet."
Hur många gånger har jag tjatat om detta för mina elever i år 8?

Jag läste precis en elevrecension av Den store Gatsby (filmen). Jag har inte själv sett filmen, men började läsa boken tidigare i veckan. Och nu fick jag en fin resumé om hela filmens (och antar jag, bokens) handling, inklusive slut. Som tur är inkom denna recension 33 minuter efter min deadline för vad jag tar med i min bedömning inför betygsättningen, så jag skumläste bara recensionen. Jag tror att jag kan ha behållning av läsningen ändå.

Nu ska jag återgå till betygsättningen, i ljuset av ett blinkande lysrör... Och där slog de av fläktarna också. Det är tydligen inte meningen att någon på den här skolan ska jobba efter 17.00.

(Jag valde det gamla utseendet när jag köpte boken. Som tur var fanns det ett ex. kvar på Pocketshop, så att jag slapp filmomslaget. Det känns lite mer kulturellt då... )

Det som gör mig arg

Post Oscars.
Jag skulle kunna blogga om vem som vann och vem som borde ha vunnit and so on and so on.
Men istället delar jag med mig av något som gör mig så himla arg och faktiskt fysiskt illamående.

Kolla in: 9 Sexist Things That Happened at the Oscars

"Ingen förstår vad de säger, men vad spelar det för roll när de är så attraktiva?" Typiskt exempel på härskarteknik. Om jag skulle komma in efter en sådan presentation hade jag kokat av ilska. Och att Javier Bardem som också nämns är en man gör det inte mindre hemskt. Ingen ska behöva tåla sådana kommentarer.

Och det som gör mig så arg är att detta inte bara är tillfälligheter, utan så inbyggt i vår kultur att alla inte ens tycker att det är något konstigt. "Det är ju bara humor." Är det verkligen bara humor?

Och i jämställda Sverige är vi inte mycket bättre. Aftonbladets mediabevakning kring Oscarsgalan talar sitt tydliga språk:

Bilden från Sara Fritzon, jag hoppas att det är okej
att jag använder bilden)

Vredens druvor

Min bokklubb träffades igår i Västra Bodarna för att diskutera Vredens druvor av John Steinbeck.

Vredens druvor utspelar sig i södra USA under 30-talet. Farmarna i Oklahoma och närliggande stater har haft det svårt i ett par år. Man har drivit på jordbruket för hårt och dränerat jorden på näring, vilket lett till torka och dammstormar, Dust Bowls. Bönderna har skuldsatt sig hos banken som nu kommer och gör anspråk på marken. Det ska bli storjordbruk och bönderna som brukat marken blir "traktorade iväg".
Familjen Joad är en av dessa familjer. De packar ihop sig i en nyinförskaffad begagnad bil och beger sig till Kalifornien längs Route 66. Där ska det finnas jobb så att det räcker och bli över, har de fått höra. De drömmer om ett land i ständigt solsken där de kan plocka mogen frukt direkt från träden.
Men familjen Joad är inte ensam om att söka lyckan västerut. Tusentals familjer har mött samma öde som Joads och har hört samma historier om det förlovade landet. Ju fler familjer som kommer för att söka jobb, ju fattigare de blir och ju hungrigare deras barn blir, desto mer kan arbetsgivarna sänka lönerna. Om tio tackar nej till halverad lön så står hundra andra desperata och väntar på att få jobba.

Parallellt med historien om familjen Joad ger Steinbeck sin bild av den här tiden. Och det är dessa passager som jag gillar allra mest, åtminstone i början av boken. De gör att berättelsen sätts in i ett större sammanhang. Det är inte bara Joads historia, utan ett helt folks historia. Och Steinbecks analys av banksystemet känns oerhört modern:

   Ja, vi tycker det är tråkigt. Men det är inte vårt fel. Det är vidundrets. Banken är inte som en vanlig människa.
   Jo, men banken är ju bara något som består av människor.
   Nej, på den punkten tar ni miste - där misstar ni er kapitalt. Banken är något helt annat än människor. Det kan inträffa att varenda människa i en bank ogillar det banken gör, men ändå gör banken så. Ni måste förstå att banken är något utöver människorna. Den är vidundret. Människor har skapat den men de kan inte bestämma över den. 

Jag blir bedrövad, arg och frustrerad av att vi inte lär oss av historien. Många är idag stolta över vårt sekulära samhälle, att vi lyckats slå oss fria från det man tycker är gammal förtryck, men i själva verket har vi skapat oss en ny känslolös gud som har oss fast i sitt ekorrhjul. Och det är faktiskt inte mycket som har förändrats sedan 30-talets USA. Men nu hittar vi billig arbetskraft i andra länder istället för inom vårt eget land. Människor kommer till Sverige med löften om skogar som svämmar över av bär. På en sommar kommer man kunna göra sig en förmögenhet. Bokklubbens gästmedlem hade tänkt på precis samma sak och tänkte skriva en bok med titeln Vredens lingon.

I början av läsningen var jag helt uppslukad av boken och kände att detta blir en klockren 5:a i betyg. Men mot slutet blev boken lite seg, och något som drar ner betyget en smula är att man inte kommer så nära inpå familjemedlemmarna i familjen Joad. Men det är nog egentligen inte meningen. Det är inte en berättelse om individer. Det är en berättelse om kollektivet. Huvudpersonen är inte Tom Joad, och kanske inte ens familjen Joad, utan hela gruppen av människor som blev bortkörda från sina hem. Eller som Tom Joad förklarar för sin mamma: vi har inte någon egen själ, vi har bara en liten del av en enda stor själ.

Det finns så mycket mer att diskutera kring denna bok, så läs den och sök upp mig sen!

Mitt betyg på Vredens druvor: 4,5.
Det genomsnittliga betyget i bokklubben: 4,2

Och nu ska jag äntligen presentera min allra första "Vilken musik passar till boken-lista".
Enjoy!
Och sen måste ni svara på denna fråga: Vilken version av The Ghost of Tom Joad tycker du är bäst?
Jag är inte heeelt säker på vilken som är min favorit, men det jag vet är att det inte är Springsteens.

LUCKA 6

Här kommer ännu en julsång. 

But you haven't heard it yet, so don't try to sing along.

LUCKA 3

Idag bjuder jag på en berättelse om en jul för längesedan i ett land långt borta. 

På morgonen vaknade de allihop i nästan samma ögonblick. De tittade på sina strumpor, och det var något i dem. Jultomten hade varit där. Alice och Ella och Laura i sina röda flanellnattlinnen och Peter i sin röda flanellnattskjorta sprang alla hojtande för att se vad han hade kommit med.
I varje strumpa fanns det ett par klarröda vantar och en lång platt polkagris med prydliga jack längs vardera sidan.
Allihop var så lyckliga att de först knappt kunde tala. De bara tittade med glänsande ögon på de underbara julklapparna. Men Laura var lyckligast av alla. Laura hade fått en trasdocka.
Det var en underbar docka. Hennes ansikte var av vitt tyg med svarta knappögon. En svart penna hade ritat hennes ögonbryn och hennes kinder och mun var röda av bläck gjort av karmesbär. Hennes hår var gjort av svart garn som stickats och repats upp så att det blivit lockigt.
Hon hade sina röda flanellstrumpor och små svarta tygdamasker som föreställde skor,och hennes klänning var av söt skär och blå kalikå.
Hon var så vacker att Laura inte kunde säga ett ord. Hon bara höll henne hårt och glömde allt annat. Hon märkte inte att alla tittade på henne förrän faster Eliza sade:
- Har ni sett så stora ögon nån gång!
De andra flickorna var inte avundsjuka för att Laura fick vantar och karameller och en docka, ty Laura var den minsta flickan utom baby Carrie och faster Elizas lilla baby, Dolly Varden. Spädbarnen var för små för dockor. De var så små att de inte ens visste något om jultomten. De bara stack fingrarna i munnen och skruvade på sig för att det var en sådan uppståndelse.
Laura satte sig på sängkanten och höll i sin docka. Hon tyckte om sina röda vantar och hon tyckte om polkagrisen, men allra mest tyckte hon om dockan. Hon döpte henne till Charlotte.
Sedan tittade de allihop på varandras vantar och provade sina egna, och Peter bet en stor bit av sin polkagris men Alice och Ella och Mary och Laura slickade på sina så att de skulle vara längre.

ur Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder (1935)

Musik, dans, scouter och spioner

5 filmer såg jag i oktober, om jag inte missminner mig.
Här kommer ett litet omdöme om dem:

Alla säger I love you (1996) 
Vi såg den på min filmklubb. Jag gillade att den var så typiskt musikalig och att det var lite roliga personer med. Men själva storyn var lite tunn. Bättre som koncept än som berättelse alltså. 
Betyg: 3,5

Step Up (2006)
En dansfilm som jag såg med mina elever i år 8. De fick rösta bland ett par filmer som jag hittade i olika lärares bokhyllor och Step Up vann en knapp seger. Det blev rätt så mycket protester eftersom den handlade om balett och när man är en kille på 14 år så måste man ju tycka att sådant är töntigt (10 av 14 elever var killar). Men de gillade den över förväntan. 
Jag var inte heller så sugen på en dansfilm, men även jag gillade den över förväntan. Mycket bättre än Save the Last Dance som är i samma genre (fin flicka möter ghettokille och dansen för dem samman). Därmed inte sagt att det var en toppenfilm, men lite småtrevlig var den.
Betyg: 3,0

Once (2006)
Jättemysig kärlekshistoria om två människor som möts på Dublins gator. Han är gatumusikant och dammsugarreparatör. Hon är östeuropeisk invandrare och säljer blommor på gatorna. Deras gemensamma intresse är musiken och de börjar spela tillsammans. Once har vunnit Oscar för bästa låt, Falling Slowly. Lyssna på den! Och en massa andra priser också. Väldigt välförtjänt tycker jag för det var verkligen en film som grep tag i mig! 
Betyg: 4,5

Moonrise Kingdom (2012)
Wes Andersons senaste film. Och om man har sett fler filmer av Anderson så känner man igen sig. Det handlar om en scoutkille som bestämmer sig för att rymma från ett läger tillsammans med en tjej som bor i närheten. Alla ger sig ut för att leta efter dem, scoutpatruller, föräldrar och polis, och scouterna drar sig inte för att använda våld för att få tillbaka sin patrullkamrat som de egentligen inte alls gillar. Väldigt många weird personer, och det är det som gör filmen både charmig och rolig. Typiskt min humor! Om inte mina systrar och svåger hade suttit så tysta hade jag skrattat högt genom hela filmen!
Betyg: 4,5

Hanna (2011) 4,0 
Hanna har växt upp i vildmarken utan någon kontakt med civilisationen. Hennes pappa har tränat henne till att bli den bästa spion och lönnmördare man kan tänka sig. Till slut är det dags att konfronteras med samhället och FBI som gör allt för att komma åt henne. En actionfilm i Bourne-anda, men Hanna var både mer spännande och mer intressant än Bourne-filmerna.
Betyg: 4,0

Mad Men cementerar könsroller

Mången gång har jag fått höra att TV-serien Mad Men är så fantastisk och att jag verkligen borde se den.
Så då gjorde jag det då.
Men vet ni vad? Jag fattar inte vad som är grejen!

Jo, jag fattar att 50- och 60-talet är inne just nu, och har så varit en tid, så det är egentligen inte konstigt att serien har blivit populär. Men förutom scenografin så finns det inte mycket som är intressant.
Framför allt (eller endast) tänker jag på könsrollerna. Fruktansvärt stereotypt! Hunsade kvinnor, förutom någon enstaka fallen kvinna, och maktgalna män som inte tycker att trohet är särskilt viktigt i ett äktenskap (eller ja, alltså mannens trohet är inte så viktig). Visst förstår jag också att samhället såg lite annorlunda ut på den här tiden, att kvinnor förväntades ta hand om hemmet och barnen medan mannen tjänade pengar, men betyder det att alla män var otrogna mansgrisar?

Det som stör mig är att serien talar om för oss hur riktiga män och riktiga kvinnor ska vara och det hjälper till att cementera dessa snäva könsroller. Skit samma att serien utspelar sig för 60 år sedan! Vi åtrår 50- och 60-talet just nu. Vi vill ha kläder, frisyrer, hushållsmaskiner och möbler som återspeglar denna tid. Det är därför Mad Men har blivit så populär. Man är dum om tror att de värderingar som finns i serien inte påverkar oss.
Jag förstår att man vill göra en TV-serie som är tidstypisk, men jag hade förväntat mig lite mer kritik av de värderingar som rådde i samhället på den här tiden.

Jag har sett nästan hela första säsongen. Kanske blir serien bättre efter hand. Men so far är jag inte alls imponerad av Mad Men.

Ni som har sett mycket eller lite av Mad Men, ge mig gärna era tankar om serien!

efterlängtade filmers nya premiärdatum

Till höger finns min filmer jag väntar på-lista.
Där har man länge kunnat läsa:
Frankenweenie - 5 okt
The Hobbit: An Unexpected Journey - 14 dec

Datumen har jag hittat på imdb, men det händer ju ibland att planer blir förändrade. Ett major bakslag är att Frankenweenie inte har sverigepremiär förrän 11 januari!!
Trist, tycker jag så klart. Men jag kan i alla fall glädja mig åt att även sverigepremiären av The Hobbit blivit flyttad. Till 12 december istället för 14 december!

Jag utgår ifrån att de flesta som läser min blogg känner till The Hobbit. Om inte, får ni googla på det.
Men Frankenweenie kan jag berätta lite om...
Filmen är en dockanimation av Tim Burton och bygger på hans spelfilm från 1984 med samma namn. Den handlar om en en pojke som med hjälp av elektricitet lyckas återuppliva sin hund. Och som ni kanske gissar finns vissa kopplingar till ett visst klassiskt verk av Mary Shelley.

Här får ni lite trailers att njuta av!




Och här kan ni till och med se HELA Frankenweenie från 1984 (den är bara 30 min)

En hög med ungdomsböcker

Jag har läst en hel del ungdomsromaner senaste månaderna. Många av dem inom fantasygenren, och många av dem delar av trilogier. Det var länge sedan jag läste en del av dem men jag ska ändå försöka skriva ett par rader om dem.


Under april och maj läste jag Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins.
Första delen, Hungerspelen älskade jag! Den funkar egentligen utmärkt som fristående bok, även om det öppna slutet gör att man vill veta mer. Det är en jättespännande idé: en extrem dokusåpa som går ut på att deltagarna ska ha ihjäl varandra. En ensam överlevande vinner. Här har jag skrivit lite mer om boken. 
Andra delen, Fatta eld, var jag inte lika förtjust i. Det kändes väldigt mycket som en "mellanbok", en transportsträcka, till tredje och avslutande boken, Revolt. I sista boken blir dock spänningen större igen, särskilt sista halvan av boken. Dock tycker jag inte att storyn håller lika hög klass som i första boken. 
Mitt betyg på de tre böckerna i serien blir: 4,5 - 3,0 - 4,0


En fantasybok som jag länge velat läsa är Northern Lights av Philip Pullman, första boken i trilogin His Dark Materials (Den mörka materian). Boken utspelar sig i ett för oss parallellt universum. Vissa saker är likadana som hos oss, andra är det inte. T.ex. har människorna i denna värld sina själar utanför kroppen i form av ett djur. I staden där den unga Lyra bor börjar barn bli kidnappade. Ingen vet vart de förs eller vad som händer med dem. För att hitta dem beger sig hon tillsammans med "the gyptians", som förlorat några av sina barn, till Norden. Hon får hjälp av en talande Panserbjørne och lyckas hitta de bortrövade barnen. Men resan är inte slut där! 
Det är med stor fantasi och spännande intrig som Philip Pullman bygger upp den här världen. Jag gillar att det är lite som vår värld, men ändå inte. De flesta fantasyböcker brukar vara väldigt tydligt medeltida berättelser. Men i Northern Lights är det irrelevant i vilken tid det är. Visst finns det många drag av "förr-i-tiden", men det finns också uppfinningar som inte har funnits hos oss, som fordon drivna av atomkraft. 
Det här känns som en trilogi som kan utvecklas till något riktigt bra! 
Mitt betyg på första boken: 4,0


Revolvern av Marcus Sedgwick läste jag i bokcirkeln som vi har på mitt jobb. Det är en bok som utspelar sig i början av 1900-talet. En av anledningarna till att jag ville läsa boken var att den delvis utspelar sig i Kiruna, som ju inte är min hemort men i alla fall ligger i rätt län. 
I en liten stuga utanför Kiruna sitter Sigge ensam bredvid sin fars lik. Medan Sigges syster och styvmor har åkt för att hämta hjälp kommer en främmande man till stugan för att leta rätt på fadern. Mannen säger att Sigges pappa är skyldig honom pengar och under pistolhot kräver han dem tillbaka. Sigge vet ingenting om några pengar, men gömd i skafferiet ligger pappans revolver. 
Berättelsen utspelar sig delvis i den lilla stugan under ett par timmar, och delvis i Alaska under guldruschen. Hur ligger det egentligen till? Har pappan lurat den främmande mannen på pengarna, och hur ska Sigge klara sig ur knipan?
En spännande bok! Lagom kort för att inte så läsvana elever ska orka läsa den, och intressant nog för att ha intressanta klassdiskussioner om den. 
Mitt betyg: 3,5


Och så har ju äntligen uppföljaren till Cirkeln kommit ut! Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Apokalypsen närmar sig än mer och konstiga saker börjar hända i Engelsfors. Positiva Engelsfors etablerar sig i staden, en nyandlig rörelse som får fler och fler anhängare. Är det bara en vanlig sekt eller finns demonernas välsignade bland dem? Samtidigt kommer Rådet till Engelsfors för att ha en rättegång mot Anna-Karin som använt sin magi på illegalt vis.  
Jag blev inte lika förtjust i Eld som i Cirkeln, men Eld är fortfarande en riktigt bra bok! Men jag gillar att man får lära känna känna Ida mer! I första boken stack hon ut (negativt) bland de andra häxorna genom att vara den enda av dem som man som läsare inte lärde känna. Hon förblev en platt stereotyp genom hela Cirkeln. 
Mitt betyg på Eld: 4,0


Till sist har jag också läst Så har jag det nu av Meg Rosoff. Boken utspelar sig en någon sorts nutid/framtid där ett tredje världskrig brutit ut. Fokuset är dock inte på kriget i sig utan på Daisys nya liv på den engelska landsbygden. Hon lever ett bekymmersfritt liv med sina kusiner ända tills England blir invaderat av okänd främmande makt. 
Jag gillar verkligen den här boken! Språket är personligt, rappt och ungdomligt. I början av boken i alla fall. Efter ett tag händer något som förändrar livet för alla inblandade, och det märks också på Daisys berättarröst. 
Mitt betyg på boken: 4,5
Den här boken läste jag i min bokklubb. Det genomsnittliga betyget bland oss blev 4,25 vilket måste ses som en hit! Tack Fritz Ståhl för boktipset!

Life's good!

Idag på mitt jobb har jag sett på Oliver Twist, Simpsons och Bröderna Lejonhjärta. Det blir lätt så i slutet av terminen. Och imorgon är jag ledig, vilket känns ganska weird efter bara 2 jobbdagar, men jag ska nog klara av det.
Men helt ledig är jag inte. Min plan är nämligen att baka lite grann till min filmklubb som är imorgon kl 18.00. Och nu måste jag ju göra det eftersom jag har skrivit det här.

Hur som helst så känns livet rätt bra nu! 1 vecka till skolavslutning, 2 veckor till semester. Trots att jag är nästan 30 år så är det min första betalda semester och den håller på så länge att jag inte ens vet hur många veckor den är (okej då, 8 veckor).

På tal om Bröderna Lejonhjärta så ska denna fina film från 1977 få sig en re-make. Detta är ju absolut något att se fram emot! Det skulle kunna bli riktigt bra, även om den gamla filmversionen alltid kommer leva kvar i mitt och många andras hjärtan.

- Jag ser ljuset, Jonathan. Jag ser ljuset!

Eftersom jag är ledig imorgon kanske jag borde fira genom att göra mig något gofika ikväll. Det passar bra tillsammans med en kopp te när jag ser på det jättesista avsnittet av Desperate Housewives. Det börjar om 10 min, så det är bäst att jag skyndar mig med det där gofikat.

I'm losing hope on humanity

Igår gick filmen The Ugly Truth (2009) på TV. Jag råkade se några snuttar av den medan jag satt i soffan. Men en scen fick mig att lämna vardagsrummet av pinsamhet. Inte sån där rolig Mia & Klara-pinsamhet som man skrattar åt fastän man tycker att det är skitjobbigt att se på. Nej, detta var ren och skär pinsamt illamående. Tänk att det finns människor som sätter sig ner i ett rum för att skriva manus och tycker att detta är en bra idé!

Filmen handlar om Abby (Katerine Heigl) som ska hitta Mr Perfect. Till sin hjälp får hon en riktig mansgris (Gerard Butler) som ska lära henne vad alla män vill ha. Bara detta låter ju oerhört originellt och nyskapande, särskilt eftersom vi får lära oss att det enda män tänker på är sex. Detta fantastiska replikskifte kan man t.ex. få lyssna till:

Mike: Rule #4: Never talk about your problems 'cause men don't really listen or care. 
Abby: Some men care! 
Mike: No, some men pretend to care. When we ask how you're doing, it's just guy code for "let me stick my dick in your ass". 

Och sen att man låter den manliga huvudrollen fälla denna kommentar:

You have to be two people. The saint and the sinner. The librarian and the stripper.

Har vi inte kommit längre än så här i världen??! Jag trodde att det här med "horan och madonnan" var något man pratade om som en bild för hur ologiska krav kvinnor har på sig. Inte som något eftersträvansvärt.
Och så till sist, den scen som fick mig att lämna vardagsrummet var denna:

Av någon anledning har Abby fått ett par vibrerande trosor med tillhörande fjärrkontroll. Av någon anledning tar hon på sig dessa när hon ska på date. Hon får bråttom och slänger ner fjärrkontroll i handväskan. Av någon anledning visar sig daten bli en jobbmiddag. På restaurangen ramlar fjärrkontrollen ur väskan och en liten kille hittar den och börjar naturligtvis leka med den. Vi får sedan se hennes reaktion på att trosorna börjar vibrera medan hon försöker hålla sig lugn. Mike, hennes guide till mäns tankar och önskemål, sitter också med på restaurangen och får efter ett tag se killen som leker med fjärrkontrollen. Istället för att ta ifrån honom den sitter han kvar vid bordet och skrattar för sig själv medan han nöjt betraktar Abby. 

Seriöst!! Det är så klassiskt och genomskinligt gubbsjukt så jag orkar inte ens kommentera det mer. Jag får bara ont i magen.


Typiskt manliga manusförfattare, tänkte jag, och kanske du också. 
Men icke! De tre manusförfattarna är kvinnor allihop! (Nicole Eastman, Karen McCullah Lutz och Kirsten Smith)
Regissören är dock man. (Robert Luketic)
Men det kanske är ett gott tecken för jämställdheten att det inte bara är män som är gubbsjuka svin som arbetar för att cementera stereotyper, kvinnor kan också!


Om ni vill se scenen jag pratar om finns en ihopklippt och förkortad version här. 

Hungerspelen (the book)

Det är nästan lite pinsamt att titta i min läsdagbok. I mars månad läste jag endast en bok! Jag har intalat mig att minst 2 stycken borde jag läsa varje månad.
Till mitt försvar kan jag tillägga att jag faktiskt började läsa tre andra böcker, Stalins barn av Owen Matthews, Northern Lights av Philip Pullman och Hungerspelen av Suzanne Collins, varav den sistnämda jag läste ut första april.

Hungerspelen har jag redan skrivit om lite grann i detta inlägg. Och nu när jag läst färdigt den är mitt omdöme lika positivt! En sån berättare hon är, Suzanne Collins! Framtidsvärlden hon beskriver känns äkta i all sin absurditet, även om det ibland finns en del icke-trovärdiga detaljer. Men dessa är lätta att bortse ifrån för att istället ägna sig helt åt läsupplevelsen!
Man kan självklart se kopplingar mellan Hungerspelen och dagens dokusåpor som utsätter deltagarna för mer och mer extrema situationer och mer och mer fabricerad "verklighet" för att vi tv-tittare ska bli underhållna. Men Hungerspelen är ju också något annat. Det är ett sätt för den välbärgade Huvudstaden att hålla de yttre distrikten i schack. Att visa vem som bestämmer. Och att visa vem som har makt att förändra deras liv, för det är ju i alla fall inte de själva.
Här ser jag kopplingar till relationen mellan rika och fattiga länder i vår tid. Även i vår tid är det de fattiga som producerar mat och andra varor till oss rika som ägnar oss åt ogenerad lyxkonsumtion. De fattigaste länderna är helt utelämnade till de rika ländernas nycker och önskemål. På nyheterna ser vi människor som lider, vi tycker synd om dem, men vi inser inte vår egen del i deras lidande. På samma sätt som invånarna i Huvudstaden ser deltagarna i Hungerspelen utan att vilja förstå att de är de själva som utsätter dem för lidandet, och att deltagarnas fattigdom är en förutsättning för att Huvudstadens medborgare ska kunna leva sina liv i materiellt överflöd.

På måndag ska jag se filmen! Jag hoppas att den är åtminstone nästan lika bra som boken. Jag hoppas att de inte bara gör den till en spännande actionfilm, utan också tar upp frågan om fattiga och rika, om makt och motstånd. Som actionfilm tror jag att den fortfarande skulle kunna bli riktigt spännande, men det är allt det där bakomliggande som gör boken till en riktigt bra bok. Återstår att se om filmskaparna lyckas med att förmedla det på 140 minuter...

kulturkonsumtion v. 12

Lite sent att rapportera veckans kulturkonsumtion torsdagen veckan efter, kanske. Men begreppet "mycket på jobbet" har fått en helt ny innebörd för mig denna vecka...
Hur som helst:
Förra veckan ägnade jag mig åt följande:

Böcker
Mina språkvalssjuor skulle börja läsa en valfri bok på engelska, och jag tänkte föregå med gott exempel och också läsa en valfri bok på engelska. Det fick bli Philip Pullmans Northern Lights (aka. den mörka materian, guldkompassen). Den är dessutom en av mina hyllvärmare som jag ska läsa innan detta år är slut, så det passade extra bra. Och första lektionen överträffade faktiskt mina förväntningar. Det var tyst i klassrummet i säkert 5 minuter i sträck. Underbart!
Sen fick jag äntligen Hungerspelen från biblioteket, så den började jag läsa i helgen. Jag måste läsa ut den ganska snart så jag kan se filmen på bio, kanske redan till helgen. Och jag gillar den verkligen! Bra skriven och spännande! Man får veta exakt lagom mycket om personernas tankar och känslor. Inget övertydligt, utan man är alltid spänd på att veta hur det ska fortsätta. Och jag funderar över den där Peeta! Är han så där trevlig och oskuldsfull på riktigt, eller är det en taktik från hans sida? Jag tror och hoppas på att han är en god människa allt igenom. Jag gillar sådana! :)

Nu tycker jag ju egentligen inte att man ska klottra i biblioteksböcker, men när jag ser detta kan jag inte annat än mysa litegrann inombords.

Ett klotterplank i varje bok kanske inte hade varit fel?

Film
Två filmer såg jag denna vecka. Den först var Whip It som gick på TV. Drew Barrymores regidebut. En helt okej komedi.
Den andra var The Artist, stumfilmen som Oscar för bästa film, ni vet. Mycket fin och välgjord och rolig! En hyllning till stumfilmen! Stumfilm with a twist skulle man kunna säga.

Bridesmaids

Bridesmaids är en film som ju tydligen ska vara fantastiskt rolig. Därför har jag tänkt att jag ska se den någongång, men det blev inte förrän igår.
Men jag kunde inte riktigt hålla med om den där fantastiska roligheten.

Nån blir full på ett flygplan. Inte så kul.
En trashad bridal shower. Inte särskilt roligt.
Folk som bajsar och spyr. Verkligen inte roligt.

Mest tyckte jag att det var en tragisk film. Men visst skrattade jag ibland åt några roliga replikväxlingar. Men det är ju en helt vanlig historia. En tjej har träffat ett asshole till kille ett tag men stannar kvar trots att hon inser att hon mår dåligt av det. Hon träffar en trevlig kille, de blir lite kära men nåt skiter sig. Allt blir dåligt. Men till slut blir allt bra igen och killen kommer tillbaka.
Det är ju egentligen inget revolutionerande med denna film förutom att det är tjejerna som är äckliga och bajsar och spyr istället för killarna.

Ibland undrar jag om jag är en astråkig genomtrist människa utan humor. Men jag skrattar faktiskt åt saker också. Men inte åt att folk bajsar på sig.
Förövrigt så är nog en film som handlar om bröllopsplanering inget för mig, vilken genrer det än är.

Jag gissar att de som tycker att Bridesmaids är asrolig är de som också gillade Dum & Dummare. Och den gillade jag inte heller. Vad tror ni? Kan det stämma?
Och är det nån mer än jag som inte förstod storheten med Bridesmaids?

Egentligen sammanfattar Emma Gray Munthe det jag vill säga om denna film:

Bridesmaids Söt och fin och stundtals hemskt rolig, absolut! Men inte så rolig, va? Och definitivt inte "revolutionär", "lysande" eller "strålande". Kolla, en kåt tjockis som vill slåss-skämt? Verkligen? (källa)

mellan böcker

Igår på internationella kvinnodagen läste jag ut en bok av en förträfflig kvinna. Kvinnan är Toni Morrison och boken är De blåaste ögonen.
Toni Morrison föddes 1931 i Ohio och 1993 fick hon som första svarta kvinna nobelpriset i litteratur. De blåaste ögonen är hennes debut som kom ut 1970.
Handlingen kretsar kring en familj i en amerikansk småstad på 40-talet. Ett genomgående tema är det vita skönhetsidealet som även svarta kvinnor och flickor försöker leva upp till. Ju vitare man är, desto vackrare och bättre är man. 12-åriga Pecola tror att allting kommer bli bättre om hon får blåa ögon. Då skulle hon bli vacker och alla skulle älska henne.
Redan i bokens inledning får vi veta att något fruktansvärt har hänt. Pecola väntar barn, och det är hennes pappa som gjort henne gravid. Berättarrösten, som tillhör en vuxen Claudia som tittar tillbaka på sommaren 1946, minns hur hon trodde att ringblommorna inte blommade den sommaren av just den anledningen.
Det är många fascinerande och tragiska livsöden som man får möta i boken. Morrison lyckas fantastiskt bra med att göra dessa personer levande och jag tycker att jag kan se allting framför mig.
En bok som rekommenderas alltså!

De blåaste ögonen är den första hyllvärmaren jag läser i år. One down, eleven to go. Vi får se vilken som blir nästa...

Jag läste alltså ut denna bok igår, och jag väntar på att få Hungespelen från biblioteket. Any day now... Men  tidigast på tisdag, så vad ska jag läsa under tiden?