Kaosutmaning 23: Läs en bok inom en genre du vanligtvis inte läser

Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Seriealbum läser jag inte så ofta.
Här kommer en superkort recension:
Upplysande, intressant. Högsta betyg!! Läs den!

Det som gör mig arg

Post Oscars.
Jag skulle kunna blogga om vem som vann och vem som borde ha vunnit and so on and so on.
Men istället delar jag med mig av något som gör mig så himla arg och faktiskt fysiskt illamående.

Kolla in: 9 Sexist Things That Happened at the Oscars

"Ingen förstår vad de säger, men vad spelar det för roll när de är så attraktiva?" Typiskt exempel på härskarteknik. Om jag skulle komma in efter en sådan presentation hade jag kokat av ilska. Och att Javier Bardem som också nämns är en man gör det inte mindre hemskt. Ingen ska behöva tåla sådana kommentarer.

Och det som gör mig så arg är att detta inte bara är tillfälligheter, utan så inbyggt i vår kultur att alla inte ens tycker att det är något konstigt. "Det är ju bara humor." Är det verkligen bara humor?

Och i jämställda Sverige är vi inte mycket bättre. Aftonbladets mediabevakning kring Oscarsgalan talar sitt tydliga språk:

Bilden från Sara Fritzon, jag hoppas att det är okej
att jag använder bilden)

Mad Men cementerar könsroller

Mången gång har jag fått höra att TV-serien Mad Men är så fantastisk och att jag verkligen borde se den.
Så då gjorde jag det då.
Men vet ni vad? Jag fattar inte vad som är grejen!

Jo, jag fattar att 50- och 60-talet är inne just nu, och har så varit en tid, så det är egentligen inte konstigt att serien har blivit populär. Men förutom scenografin så finns det inte mycket som är intressant.
Framför allt (eller endast) tänker jag på könsrollerna. Fruktansvärt stereotypt! Hunsade kvinnor, förutom någon enstaka fallen kvinna, och maktgalna män som inte tycker att trohet är särskilt viktigt i ett äktenskap (eller ja, alltså mannens trohet är inte så viktig). Visst förstår jag också att samhället såg lite annorlunda ut på den här tiden, att kvinnor förväntades ta hand om hemmet och barnen medan mannen tjänade pengar, men betyder det att alla män var otrogna mansgrisar?

Det som stör mig är att serien talar om för oss hur riktiga män och riktiga kvinnor ska vara och det hjälper till att cementera dessa snäva könsroller. Skit samma att serien utspelar sig för 60 år sedan! Vi åtrår 50- och 60-talet just nu. Vi vill ha kläder, frisyrer, hushållsmaskiner och möbler som återspeglar denna tid. Det är därför Mad Men har blivit så populär. Man är dum om tror att de värderingar som finns i serien inte påverkar oss.
Jag förstår att man vill göra en TV-serie som är tidstypisk, men jag hade förväntat mig lite mer kritik av de värderingar som rådde i samhället på den här tiden.

Jag har sett nästan hela första säsongen. Kanske blir serien bättre efter hand. Men so far är jag inte alls imponerad av Mad Men.

Ni som har sett mycket eller lite av Mad Men, ge mig gärna era tankar om serien!

Äntligen bokklubb igen!

I måndags hade jag bokklubb tillsammans med mina vänner Hanna, Johanna och Karin. Vi brukar träffas ca var 6:te vecka, men vi hade ett litet sommaruppehåll eftersom det var svårt att hitta en tid då alla var i närheten av varandra. Därför blev det mycket trevligt snack om annat än boken.

Men naturligtvis talade vi om boken också. Och boken för kvällen var Mot ljuset av Elin Boardy.

Boken utspelar sig i slutet av 40-talet och handlar om Elly som följer med sin syster och hennes make till Malaya. Resan är från början tänkt att vara en bröllopsresa men systerns make tänkte passa på att blanda business med pleasure genom att jobba under resan, och därför följer Elly med som sällskap till systern. Under resan inser dock Elly att de båda unga kvinnorna växer ifrån varandra alltmer. Systern går in för rollen som fru medan Elly börjar ifrågasätta saker hon tidigare tagit för givet. Hon känner sig inte bekväm i den roll som förväntas av henne som kvinna och när hon tar på sig byxor blir det en befrielse för henne, även om systern inte alls förstår vad hon sysslar med. 

Jag gillar Elin Boardys språk som är långsamt men ändå långt ifrån långtråkigt. Språket liksom flödar fram i sakta mak. Det är inte en actionfylld roman, men jag hade svårt att släppa den när jag börjat läsa. Dock utvecklade den sig inte till vad jag hade trott att den skulle bli. Inte så att det var någon jättestor twist som vände handlingen upp och ner, men jag trodde att jag förstod vad det var för någon slags roman och sedan blev det något annat. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag förväntade mig att den skulle vara mer av en kärleksroman än vad den var. Det fanns en kärlekshistoria men den var inte i centrum av boken. Och det är väl det som var lite obekant antar jag. Men detta gjorde inte nödvändigtvis boken sämre. 

Den här gången var vi mer eniga i bokklubben än vi nånsin varit tidigare (men vi har bara funnits i ett år). Vi gav alla betyget 4,0 av 5. 

Boken startade också upp ett intressant samtal om kvinnoidealen som man inte kommer ifrån att påverkas av.

Det var en mycket trevlig bokklubbskväll om än lite bitterljuv eftersom en av bokklubbsdeltagarna ska flytta ifrån oss...

... nämligen hit. 

I'm losing hope on humanity

Igår gick filmen The Ugly Truth (2009) på TV. Jag råkade se några snuttar av den medan jag satt i soffan. Men en scen fick mig att lämna vardagsrummet av pinsamhet. Inte sån där rolig Mia & Klara-pinsamhet som man skrattar åt fastän man tycker att det är skitjobbigt att se på. Nej, detta var ren och skär pinsamt illamående. Tänk att det finns människor som sätter sig ner i ett rum för att skriva manus och tycker att detta är en bra idé!

Filmen handlar om Abby (Katerine Heigl) som ska hitta Mr Perfect. Till sin hjälp får hon en riktig mansgris (Gerard Butler) som ska lära henne vad alla män vill ha. Bara detta låter ju oerhört originellt och nyskapande, särskilt eftersom vi får lära oss att det enda män tänker på är sex. Detta fantastiska replikskifte kan man t.ex. få lyssna till:

Mike: Rule #4: Never talk about your problems 'cause men don't really listen or care. 
Abby: Some men care! 
Mike: No, some men pretend to care. When we ask how you're doing, it's just guy code for "let me stick my dick in your ass". 

Och sen att man låter den manliga huvudrollen fälla denna kommentar:

You have to be two people. The saint and the sinner. The librarian and the stripper.

Har vi inte kommit längre än så här i världen??! Jag trodde att det här med "horan och madonnan" var något man pratade om som en bild för hur ologiska krav kvinnor har på sig. Inte som något eftersträvansvärt.
Och så till sist, den scen som fick mig att lämna vardagsrummet var denna:

Av någon anledning har Abby fått ett par vibrerande trosor med tillhörande fjärrkontroll. Av någon anledning tar hon på sig dessa när hon ska på date. Hon får bråttom och slänger ner fjärrkontroll i handväskan. Av någon anledning visar sig daten bli en jobbmiddag. På restaurangen ramlar fjärrkontrollen ur väskan och en liten kille hittar den och börjar naturligtvis leka med den. Vi får sedan se hennes reaktion på att trosorna börjar vibrera medan hon försöker hålla sig lugn. Mike, hennes guide till mäns tankar och önskemål, sitter också med på restaurangen och får efter ett tag se killen som leker med fjärrkontrollen. Istället för att ta ifrån honom den sitter han kvar vid bordet och skrattar för sig själv medan han nöjt betraktar Abby. 

Seriöst!! Det är så klassiskt och genomskinligt gubbsjukt så jag orkar inte ens kommentera det mer. Jag får bara ont i magen.


Typiskt manliga manusförfattare, tänkte jag, och kanske du också. 
Men icke! De tre manusförfattarna är kvinnor allihop! (Nicole Eastman, Karen McCullah Lutz och Kirsten Smith)
Regissören är dock man. (Robert Luketic)
Men det kanske är ett gott tecken för jämställdheten att det inte bara är män som är gubbsjuka svin som arbetar för att cementera stereotyper, kvinnor kan också!


Om ni vill se scenen jag pratar om finns en ihopklippt och förkortad version här. 

Leve kulturtanten!

Jag har funderat på hur jag ska uppmärksamma Internationella Kvinnodagen här på bloggen.
I mitt riktiga liv har jag firat den på följande vis:
Blev bjuden på godis av kollegor av manligt kön. Jag har proppat i mig hela dagen! Tack tack!
Delade lite jämställdhetsstatistik på facebook. Den här närmare bestämt.

Man kan ha olika ingång i detta med uppmärksammandet av kvinnodagen. Vissa tycker, liksom mina kollegor att man ska säga grattis och göra snälla saker för kvinnor i ens närhet. Andra tycker att man inte alls ska säga grattis, utan istället uppmärksamma kvinnors situation i Sverige och resten av världen. Andra väljer att hylla sina kvinnliga hjältar.
Jag väljer att göra lite av varje.
Och eftersom jag redan har låtit mig bli firad och har uppmärksammat lite orättvisor så ska jag nu få hylla!
Och jag väljer att hylla kulturtanten! Denna härliga kvinna med löst sittande kläder och som använder sin fritid till att besöka bibliotek, teatrar, bokmässor och andra kulturella event. En kvinna i sina bästa år som vet vad hon vill ha ut av livet. Som har slutat leva efter andra människors önskningar och bara går runt och myser hela tiden!
Visst låter det underbart! Sådan ska jag bli! För visst kommer jag komma dit någon gång, eller?
På GP kan man göra ett test för att få veta hur mycket kulturtant man är. Och jag har i alla fall ett kulturtantsfrö i mig, enligt detta test. Så här lyder motiveringen:

Du har ett litet frö i dig. Ett frö som, om det skyddas från solen av många tyglager och får näring från grönt te och rödvin, kan gro, växa och göra dig till en riktig kulturtant. Men det är långt dit. Om du vill skynda på processen kan du skaffa en axellång, silvergrå pagefrisyr - och en ny sjal.

Jag gillar mitt orange-bruna hår, så det får väl bli en sjal istället...

Sveriges bästa actionfilm?

Jag har sett den där nya Hamilton-filmen. Ni vet, den där med Persbrandt (Hamilton - I nationens intresse är det officiella namnet).
Aftonbladets recensent har kallat den "Den bästa svenska actionfilmen. Någonsin."
Men det var väl inte så svårt, eller? Hur många svenska actionfilmer finns?

Mitt betyg på Hamilton-filmen är 2/5. Och jag kanske håller med om att det är den bästa svenska actionfilmen någonsin. Beroende förstås på hur man definierar actionfilm. Ni får gärna ge förslag på svenska actionfilmer så får vi se om jag tyckte någon av dem var bättre.

Varför gillade jag då inte Hamilton - I nationens intresse?
T.ex. en sån sak som att Carl Hamilton råkar döda kvinnan han älskar. Han ser ledsen ut och kramar henne. Han städar upp lite grann och får det att se ut som ett inbrott. Han tar en dusch och hans bröstmuskler zoomas in ganska länge. Visst, Hamilton är förstås en hård kille som är tränad i att hålla sig kall i såna här situationer. Men jag tycker att ett litet raseri-ångest-anfall hade varit på sin plats. Och det hade inte på något sätt försvagat rollkaraktären.
Sen kommer Carl Hamilton till jobbet och chefen säger "Det är sånt som händer. Glöm henne nu"

-???!

Lite samtalsterapi och en veckas ledigt hade väl varit det minsta man kunde begära. Men det behövs kanske inte på en sån testosteronstinn arbetsplats som underrättelsetjänsten.
Sen var det ju en del andra saker som att skådespelarinsatserna var rätt kassa på sina håll. Och att historien var rätt så mycket så där som det brukar vara i såna här filmen.
Det enda uppfriskande med filmen var att en polis var gravid, utan att det handlade om att hon var gravid. Jag vet inte om jag ska tacka Guillou eller filmskaparna för det. Men till den som bör tackas: Tack för att du visar att kvinnor kan vara gravida och ändå sköta sitt jobb!
Sen var det också ganska bra att det inte var någon alltför lång biljakt (däremot ett alltför långt slagsmål på slutet) och en liten anmärkningsvärd detalj var också att det var amerikanarna som var skurkarna.


Jag ska kanske erkänna att detta inte alls är min genre. Och jag hade inte vidare höga förväntningar på filmen heller. En del tycker att "Men det är ju en actionfilm. Vad hade du väntat dig?"

Ja, från just denna film hade jag alltså inte väntat mig särskilt mycket. Men jag tycker faktiskt att en actionfilm också kan ha lite djup, intressanta karaktärer och bra skådespelarinsatser. Inte bara blod, coola vapen och Persbrandts muskler.

Klarade den Bechdel-testet? Nej.

Sex and the city i 50-talskostym

Ikväll har vi bokcirklat Det bästa av allt av Rona Jaffe.
Den känns igen från Mad Men och det är som "Sex and the City på 50-talet" som den beskrivs av förlaget. Boken gjorde stor uppståndelse när den kom ut 1958 eftersom den skildrade kvinnors liv, känslor och tankar på ett realistiskt sätt. Många män trodde inte att det var så här kvinnor kände, och många kvinnor hade trott att de var ensamma om att känna som de gjorde. En bok där kvinnor pratar om sex, att förlora oskulden och abort, det var man inte van vid vid denna tid (Nu känns dock boken väldigt rumsren, så den pryde läsaren behöver inte bli generad).

Handlingen kretsar kring några kvinnor i New York som arbetar på ett förlag, Fabian Publications. Deras liv handlar om att hitta en man att gifta sig med, men medan de väntar på honom jobbar de och lever storstadsliv. Någon av dem kan nog till och med tänka sig att jobba ett litet tag även efter att de har gift sig.

Det är verkligen Sex and the City på 50-talet. Och inte bara för att Det bästa av allt var före sin tid, utan också för att Sex and City är rätt så omodern. Hur självständig man än är, och hur bra det än går i ens karriär så är ändå det viktigaste att hitta den rätte och stadga sig. I Sex and the City är skillnaden bara att kvinnorna är 10 år äldre än i Det bästa av allt. Och nu för tiden kan man faktiskt klara sig själv som kvinna medan man på 50-talet var mycket mer beroende av en man både ekonomiskt och socialt.
I både Sex and the City och Det bästa av allt är stadgade livet något man ser ner på samtidigt som man strävar efter det. De som redan gift sig och fått barn lever ett trist och konventionellt liv, men ändå är det dit alla strävar.
Tjejerna i boken som gifter sig försvinner ur handlingen. Det är som att när man gifter sig så slutar allting. Nu är man "färdig" och livet rullar bara på i en förutbestämd bana. Det verkar som att de inte längre har någon egen identitet eftersom det inte är värt att berätta något om dem längre.

Många av männen i boken var riktiga svin. Från smågrejer som att tafsa litegrann under bordet, till riktigt vidriga övergrepp som att tvinga någon att göra abort medan man lovar ett giftermål inom kort (vilket man naturligtvis inte alls har en tanke på).

Boken är snabbläst trots sina nästan 500 sidor. Det är inga djupa filosofiska funderingar som man måste stanna upp omkring, men det är trevlig och underhållande läsning för det mesta. Dock gillade jag inte de sista kapitlen. Slutet på boken sänkte mitt betyg minst ett snäpp. Jag ska förstås inte avslöja slutet här, men det jag störde mig på var dels en händelse som kändes för "lätt", som att författaren var lite lat och hittade ett enkelt och stereotypt sätt att avsluta ett händelseförlopp på, och dels en persons reaktion på denna händelse. Det kändes inte alls trovärdigt att handla som hon gjorde i den givna situationen. Så ja, jag hoppas att jag inte har avslöjat för mycket...

Mitt betyg blir: 2,5
Men jag tycker ändå inte att det var bortkastad lästid. Det var helt klart intressant att läsa en bok som både utspelar sig och skrevs på 50-talet, och av en kvinna som levde ungefär ett sånt här liv (även om boken inte är självbiografisk). Och som sagt drar slutet ner betyget. Med ett annat slut hade jag gett den ca 3,5 skulle jag tro.

Stress

Jag känner mig otroligt nöjd med dagens bokbyte! Jag har alltid lite svårt att lämna ifrån mig böcker. Jag gillar att äga böcker; i alla fall när det är böcker som jag gillar (oh no, materialistvarning på mig igen). Dessutom gjorde vi en stor bokrensning i samband med flytten för ett år sedan och då försvann många böcker som jag annars hade kunnat byta bort nu. Men jag lyckades ändå hitta 3 böcker som jag kände att jag kunde avvara.
Jag misstänkte att böckerna som var tillbytbara inte skulle vara särskilt intressanta. Typ deckarbestsellers i pocket och bokrea-utgåvor från 2009, men jag blev mycket positivt överraskad! Utanför Lohrs Pocket MedMera fanns en liten låda med bytesböcker, varav många titlar jag inte kände till sedan innan. Istället för att finna det svårt att hitta 3 intressanta böcker blev det tvärtom; jag hade med glädje plockat på mig ett par till!
De jag valde blev:

Den tionde sånggudinnan av Carina Burman
En historisk roman, som dessutom handlar om litteraturhistorisk forskning, dessutom ur feministiskt perspektiv, och som dessutom delvis utspelar sig i Ryssland. Klart att jag måste ta den!

Imago av Eva-Marie Liffner
"en atmosfärrik berättelse om minnets mysterier och historiens magi" Say no more!

Dörren i trädet (Magikerns hus del 2) av William Corlett
Visserligen del 2 i en serie, men fantasy med målgruppen 9-12 år slinker alltid ner!

Dessutom fick jag ju anledning att bekanta mig med Lohrs Pocket MedMera! Otroligt mysig affär+café! Det är så uppfriskande att komma in i en bokhandel som inte tillhör någon stor kedja, och där man kan hitta annat än bara topplisteböcker. De har dessutom en bokklubb (ni vet, en bokklubb i affären där man kan låna hem en bok i taget under ett år) där utbudet inte består till 90% av deckare/kriminalare. (Jag känner att jag inte med gott samvete kan prisa en annan bokhandel utan att också nämna den jag jobbar på ibland. Den är också jättebra och personlig och inte tillhörande en stor kedja.) Förutom en kopp te passade jag också på att köpa den bloggprisade ungdomsboken Om jag stannar av Gayle Forman.
Full pott till bokbytardagen och Lohrs bokhandel, alltså!

Däremot blev jag rejält stressad av alla böcker som jag vill läsa! Jag har ju nu 4 nya böcker att läsa + en massa andra böcker som jag såg i bokhandeln och vill läsa nångång. Hur ska jag hinna!? Jag gillar att insupa varje ord när jag läser, och mitt ordinsupande sker ganska så långsamt. Jag har hela mitt liv trott att jag är en snabb läsare eftersom jag alltid har haft lätt för att läsa, och har läst mycket och gärna. I vuxen ålder (ungefär förra året tror jag) insåg jag dock att när jag snabbläser så fastnar ingenting innanför pannbenet. Det klassiska "nu läser hela klassen samma sida samtidigt och sen ska vi diskutera" fungerar därför inte så bra på mig. Jag läser snabbt, för det är ju pinsamt om man har läst klart sist, och därmed missar jag hälften av innehållet. När jag läser själv, för mitt eget nöjes skull, så läser jag därför inte särskilt snabbt. Men förhoppningsvis ska jag hitta mycket lästid under sommarn, trots att jag ska jobba en hel del.

mina 3 bokbytesfynd

Bechdel-testa dina filmer!

I mitt inlägg Varför finns det bara en tjej-smurf? diskuterades det faktum att kvinnor är underrepresenterade i Hollywood-filmer.
När du ser en film kan du göra Bechdel-testet för att se om filmen blir godkänd.
Att en film blir godkänd har inget att göra med om det finns en bra, stark, självständig tjej med eller om tjejerna är patetiska våp. Det handlar heller inte om hur bra filmen är. De enda kraven för att klara Bechdel-testet är:
1. Det finns 2 eller fler kvinnor med, och de har namn.
2. De talar med varandra.
3. De talar med varandra om något annan än män.

Första filmen jag såg efter att ha blivit medveten om det här testet var Out of Sight (1998) som gick på TV igår kväll.

I filmen finns 3 namngivna kvinnor (Karen, Adele och Moselle) CHECK!
Karen, som är nån sorts polis, talar med de andra två en gång vardera. CHECK!
Hon gör det för att fråga ut dem om var deras ex-man/pojkvän eller liknande kan befinna sig. FAIL!


Out of Sight klarade inte testet!
Man skulle kunna resonera att de inte alls pratar om män, de talar ju om en polisutredning. MEN: Adele och Moselle finns endast med i filmen för att de haft en relation till en av männen. De har inga andra funktioner alls.

Nån kanske tycker att det är krystat att trycka in fler kvinnor i en film som handlar om brottslingar som bryter sig ut ur ett fängelse. På ett fängelse är det ju oftast bara män eller bara kvinnor. Men jag tror att vi har blivit alldeles för påverkade av alla filmer med samma mönster att vi inte ser att det är nåt weird med det. Och nu pratar jag inte om Out of Sight, utan om filmer i allmänhet.
Är det normalt att det bara finns en enda kvinnlig polis och 15 män?
Är det normalt att den kvinnliga huvudkaraktären inte känner någon kvinna alls?
Jo, i amerikanska filmer är det helt normalt.
Kvinnliga karaktärer får vara med endast när det är viktigt att det är just en kvinna. Alla karaktärer vars kön inte är väsentligt för storyn är män.

Om ni har sett Out of Sight, tänkte ni på likheten mellan Karen Sisco och Clarice Starling i När lammen tystnar?

Varför finns det bara en tjej-smurf?

Har ni också tänkt på att män oftast betraktas som det normala, det vanliga och det neutrala medan kvinnor är det andra? En man är en man. En kvinna är motsatsen till en man.
Enligt The Smurfette Principle så ska det bara finnas en kvinna med bland huvudkaraktärerna i en film. Det låter ju helt sjukt, men det är skrämmande hur ofta det faktiskt är så.
Kolla in klippet nedan om ni inte fattar vad jag pratar om (eller om ni gör det)!

Ska kvinnor överhuvudtaget läsa?

Jag har kommit till kapitel 15 i Ordspråksboken. Det är lite långtråkigt att sträckläsa denna bibelbok eftersom många ordspråk är väldigt lika varandra. De flesta handlar om att man ska vara rättfärdig, klok och flitig. Men ibland hittar man ett ordspråk som sticker ut lite från de andra. T.ex. klassikern:

Som en guldring i trynet på en gris

är skönhet hos en kvinna utan vett

(Ords. 11:22)

Men i 1700-talets kristna Sverige hade man ännu inte riktigt förstått detta. I UR:s litteraturserie Hej Litteraturen! fick jag igår återbekanta mig med Lenngrens ironiska dikt från 1794:

ur Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon
av Anna Maria Lenngren (1754-1817)

Med läsning öd ej tiden bort -
Vårt kön så föga det behöfver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa öfver!
(...)
Försigtigt äfven undanvik
All brydsam forskning i gazetten!
Vårt hushåll är vår republik,
Vår politik är toaletten.
(...)
Blif vid din bågsöm, dina band,
Stick af ditt mönster emot rutan
Och tro, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjelp styras oss förutan!

När sig en qvinna nitisk ter
Att staters styrselsätt ransaka,
Gud vet, så tycks mig att jag ser
En skäggbrodd skugga hennes haka.

Nej, slika värf ej stå oss an:
Låt aldrig dem din håg förvilla!
Du skall bli gift - då vill din man
Med tacksamhet min lärdom gilla.

Läs hela dikten här.

En intressant detalj i hela debatten om den kvinnliga förkovringens vara eller icke vara är att när Lenngrens man skulle ge ut hennes dikter postumt så valde han att döpa samlingen till Samlade skaldeförsök. Ja... vad ska man säga... Tur att att han hade tillräcklig tilltro till sin frus försök för att i alla fall tycka att de var värda att dela med eftervärlden.

Anna Maria Lenngren

(Hej Litteraturen! är en serie om litteraturhistorien som inte alls är torr och tråkig, som en del sådana program kanske kan vara. Här kan du läsa mer och se alla avsnitten!)

Go Sibyl!

Min önskan blev hörsammad. Dagens avsnitt av Downton Abbey handlade lite mer om Sibyl och hennes politiska intresse. Avsnittet innehöll också många minnesvärda citat, som:

- Sybil is entitles to her opinions
- No. She isn't until she is married; then her husband will tell her what her opinions are. 

Det har redan hunnit bli maj 1914 i Downton. Eftersom jag har vikarierat som SO-lärare en dag vet jag att första världskriget börjar om 2 månader. I Downton Abbey-tid kan det mycket väl betyda nästa avsnitt. Spännande...


Nästa vecka sänds sista avsnittet för säsongen! Om ni inte har fuskat och sett det redan (eller bor i ett land där man kan se det utan fusk) så kommer en lite teaser här. Heja William!

Säsong 2 har precis börjat spelas in och kommer visas i UK till hösten. Om ni vill veta mer så läs här.

Downton Abbey

Jag glömde ju nämna kostymdramer! Eller "paraplyfilmer" som en av mina systrar kallar dom. Åtminstone tre av Larssonsystrarna är svaga för dessa filmer. Lisa allra mest skulle jag tro. Jag är inte helt säker på att den yngsta och äldsta systern är lika in to it, men ni får rätta mig om jag har fel.
Nu har jag precis sett avsnitt 5 av 7 av Downton Abbey, BBC:s underbara serie som just nu går på SVT1. Det går på lördagkvällar, men jag kunde inte se det i lördas så jag såg det nu på SVTplay. Det märks tydligt att det är en "modern" serie även fast den utspelar sig 1912. Med modern menar jag att nutidens värderingar lyser igenom väl tydligt på sina ställen. Alla kostymdramer görs förstås långt efter att de ska utspela sig (förutom ett par stumfilmer från filmens begynnelse), men i de filmer/serier som bygger på gamla böcker, t.ex. Jane Austens, så är vinkeln en annan.
Men, tillbaka till Downton... det gör mig inte så mkt att den är "modern" och kanske inte helt trovärdig i sina intriger (men vad vet jag, jag levde inte för 100 år sedan...). Serien utspelar sig i en spännande tid då människor var uppdelade i de som var för och emot reformer. Det gamla klassamhället ifrågasattes av allt fler och arbetarrörelsen och kvinnorörelsen blev starkare. Dessutom hände det mycket på det politiska planet, 2 år innan första världskriget bröt ut, men just det är inte jättetydligt i serien, förutom en turkisk snubbe som råkar hälsa på. Jag minns inte vad han var? Diplomat?
Kampen för kvinnors rätt kom upp i avsnitt 4, och jag hoppas det kommer handla mer om det. Yngsta systern Sybil är den mest sympatiska av dom upstairs, och är den som jag tycker det ska bli mest intressant att se hur det går för. Hon är cool som vågar gå sin egen väg. Mary, som väl är någon sorts huvudroll blir jag mest irriterad på för att hon är så självisk och världsfrånvänd. Edith är det lite synd om, men hon är ändå lite trist som bara bryr sig om att bli gift och att göra Mary svartsjuk.
Jag vet att det finns dom som redan har sett hela säsongen. Men det är FUSK!! Bra TV-serier ska avnjutas långsamt. Inte konsumeras som skräpmat. :D