Dialektala ord som behövs i rikssvenskan. Del 1: HE

Hur översätter man put från engelska till svenska?

Ställa/lägga/sätta/slänga/placera... finns det kanske fler? 

Men det allra bästa, ett ord som betyder alla dessa saker på en gång, ett ord på bara två bokstäver, ett ord som jag tycker det är synd att jag inte kan använda i Göteborg (för att nästan ingen hade förstått): det lilla norrländska ordet he. 

Helt genialiskt ord, eller hur! 

Exempel:

- Kan du he tvätten i maskin?
- Ja, jag ska bara he i mig lite mat först. 

- Vars ska jag he böckerna?
- He dem på golvet så länge. 

Jag blev jätteglad när jag läste att Samuel Stenberg, språkkonsult från Umeå, till och med vill he in he i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista)! Han har skrivit ett blogginlägg om detta (som jag missat tills nu) men här finns det: http://uppfatta.com/ett-argument-for-he/

Även Västerbottensnytt har uppmärksammat Samuels förslag till SAOL:

Några frågor till mina läsare:
Hur utbrett är he? Är det bara Norrbotten och Västerbotten som använder det, eller andra delar av Norrland (eller Sverige) också?
Om du inte är från Norrland, hade du förstått ordet om någon sa det i en mening?
Och framför allt: Vad tycker ni om ordet he? Användbart, förkastligt, underbart, onödigt?

(ps. verbet he är inte samma sak som he som uttalsvariant av det. ex. He ä som bra = Det är bra. Detta he uttalas oftast lite kortare än verbet he)

Norrbottniska älvar

Igår och idag har vi visat Markus föräldrar runt lite grann i Norrbotten. Igår blev det Tornedalen med bl.a. Sikfesten vid Kukkolaforsen.

Sikhåvning i Torne älv. Bilden tagen från svenska sidan,
med Finland på andra sidan älven.

På Sikfesten hade vi den stora turen att råka hamna på ett författarsamtal med Mikael Niemi och Tove Alsterdal.

Tove Alsterdal berättade om sin kriminalroman, I tystnaden begravd, som utspelar sig i Tornedalen där hennes mamma är uppväxt. Egentligen är ju inte kriminalare min favoritgenre, men att höra författaren själv berätta om boken gjorde mig riktigt intresserad! Boken är inte bara en kriminalroman utan också en mörk släktkrönika som utspelar sig i nutid och under hela 1900-talet i både Tornedalen och Sovjet. 

Mikael Niemi berättade om sin kommande bok Fallvatten (kommer ut i slutet av augusti). Tove Alsterdal hade någon gång frågat honom varför han alltid hade med älven i alla sina böcker. Han insåg att det ju faktiskt var så och skrev en bok utan någon älv (Skjut apelsinen!). Men efter det fick han abstinens och skrev en bok som bara handlar om älven. Dock inte om Torne älv som han har växt upp vid, utan Luleälven.
Han gav oss en  fängslande inledning till boken på sitt eget personliga sätt. Vad händer om en av dammarna i norra Luleälven plötsligt brister? Vad tar du med dig om du har 3 minuter på dig innan du måste lämna ditt hem?
Jag tänkte tillbaka till när jag gick på mellanstadiet och en liknande katastrof hotade (jag växte upp i närheten av Luleälven); Sourvadammen riskerade att brista. Nu blev det som tur var inte så, men om det hade hänt så skulle vi ända haft 12 timmar på oss innan vattnet nådde oss i södra Norrbotten. Enligt beräkningarna skulle vårt hus klara sig, men kvarteret nedanför oss skulle bli under vatten. Dock var jag så ung och naiv att jag mest tyckte det lät spännande med en översvämning.
Fallvatten är också en bok som jag tänker läsa!

Och på tal om älvar har jag här en liten film från en älv som jag besökte idag. Inte Torne, och inte Lule, utan Piteälven. Man får en bild av den otroliga kraft som finns i älvarna och kan lätt förstå Mikael Niemis fascination. 

Själv är jag ju Norrbottning, men inte Tornedaling, och har faktiskt bara varit i Tornedalen ett par gånger under hela mitt liv, så det var intressant att inte bara besöka Sikfesten och äta fantastiska fiskrätter, utan också få ta del av den tornedalska själen på författarsamtalen.

SMS från Soppero

SMS från Soppero. En sån härlig titel, eller hur?
Boken är skriven av Ann-Helén Laestadius och handlar om 13-åriga Agnes som bor i Stockholm, men har en samisk mamma. Mamman flyttade ifrån hembyn Soppero som tonåring och pratar inte längre samiska, så Agnes har aldrig lärt sig tala det. Men en dag får hon ett sms från en kille från Soppero, och han skriver på samiska. Agnes försöker lära sig språket för att kunna sms:a med Henrik, men också för att kunna överraska mormor och morfar när hon hälsar på dem. Men hon märker att det inte är så lätt att vara same när man har bott hela sitt liv i Stockholm. Hon vill vara same, men renskötsel är nog inget för henne. Hon känner sig annorlunda var hon än är.

Den här boken riktar sig till barn/ungdomar i ungefär åldern 9-14. Och jag tycker det är lite synd att jag bara undervisar i engelska just nu, för annars hade den här boken varit perfekt att läsa tillsammans med eleverna i 6:an och 7:an. Särskilt eftersom jag jobbar på en skola där många elever har en delvis icke-svensk bakgrund. Jag tror att alla som har dubbla kulturella identiteter kan känna igen sig i Agnes. Det finns gott om uppslag till diskussioner i klassen, som t.ex. om vad det egentligen är som gör att man tillhör en kultur. Måste man bo rätt ställe, eller tala språket? Kan man vara stolt över sitt ursprung samtidigt som man inte vill sticka ut och vara annorlunda?
Laestadius lyckas klämma in en massa fakta om samernas kultur och vardagsliv utan att det för den skull känns som en torr lärobok. Alla svenskar borde känna till hur vår minoritetsbefolkning lever idag, och här får vi det serverat på ett lättsamt sätt av någon som har både ett inifrån- och utifrånperspektiv (Laestadius växte själv upp med en samisk mamma och en icke-samisk pappa).
Boken är på ca 150 sidor, och den är inte svårläst, så jag tror den skulle fungera perfekt som en bok som hela klassen läser tillsammans.

För mig var det också lite extra roligt att läsa boken eftersom den utspelar sig i Norrbotten. Även om jag inte är same så kunde jag känna igen en del norrbottniska företeelser, som att grilla falukorv. Vi har väl alla lite dubbla kulturella identiteter ibland, och jag är övertygad om att alla någon gång har känt att de inte passar in. Men boken handlar också om hur det är att vara kär och hålla någon i handen för första gången, och hur det känns som att ens liv är slut när man har bråkat med sin bästa vän. SMS från Soppero är en utmärkt ungdomsbok, helt enkelt!

Karin och Eyvind

Strax efter Uppsala hade jag läst ut Kris av Karin Boye. Jag började då direkt på Nu var det 1914 av Eyvind Johnson och hann läsa halva innan jag anlände till Göteborg.

Jag upptäckte ett lustigt sammanträffande mellan mina två tågreseböcker. 

1. Karin Boye och Eyvind Johnson är födda samma år, 1900.

2. Kris och Nu var det 1914 är skrivna samma år, 1934. 

3. Båda böckerna är "delvis självbiografiska". 

4. Båda författarna är födda i en av de två städer jag har bott längst i, Boden och Göteborg.

Jag bjuder här på ett par citat som jag fastnade för:

Det sägs att kärleken är blind, därför att den ser och värdesätter på annat sätt än de andra. Men är det inte den - och bara den - som ser.

ur Kris av Karin Boye

Han brukade skratta bara när han var ensam: han så att säga övade sig i att skratta ifall han längre fram skulle få orsak till det. 

ur Nu var det 1914 av Eyvind Johnson

Jag har också fått lära mig att den kända barnvisan om sockerbagaren som bor här i staden hade en annan text förr i tiden. 

Vi fick sjunga en gång i skolan om en sockerbagare, som egentligen slutade så: "Och har du pengar, så kan du få, men har du inga, så får du gå!" Det är ju sant och riktigt, det kan ingen människa ha något att invända mot. Mer än skolan! För det var omoraliskt med en sådan världsordning, alltså var det inte så. Istället fick vi sjunga: "Och är du snäller, så kan du få, men är du stygger, så får du gå!"

ur Kris av Karin Boye

Enligt wikipedia så var det Elsa Beskow som tyckte att texten skulle ändras. 

Tåglektyr

Nu är det snart dags för mig att tillbringa en massa härliga timmar på tåget igen. 

Först 11,5 timmar på nattåget från Boden. Sedan 2 timmars väntan i sthlm. Slutligen 3 timmar på X2000 till gbg. Mycket tid till läsning!

mina böcker ligger och solar i gräset som nyss har vaknat upp från
sin snöbeklädda vintersömn.

Med i väskan har jag:

Karin Boye - Kris: Denna bok lånade jag på biblan precis innan jag åkte upp och har precis hunnit börja läsa den.

Helen Fielding - På spaning med Bridget Jones: Jag läste den för länge sen och hittade 2 stycken exemplar av den i bokhyllan här. Eftersom det stod mitt namn i den ena tar jag med mig den. Kanske känner jag för att läsa den igen nångång. Fast första boken är så klart mycket bättre...

Jan Fridegård - Trägudars land: Den här köpte jag för 5 kr på Pingstkyrkans Second-hand. Det är tydligen en sån man ska ha läst och som många verkar gilla. Den läses en del på högstadiet har jag förstått. Jag hade dock inte hört talas om den innan jag började lärarutbildningen. Nån som läst den?

Eyvind Johnson - Nu var det 1914: Bodens egen nobelpristagare. Det här är första delen i Romanen om Olof. Jag hittade boken i mammas bokhylla och bestämde mig för att låna med den. Jag har bara läst Strändernas svall av Eyvind Johnson innan och jag ser fram emot att läsa Nu var det 1914 eftersom den har lite mer anknytning till mina barndomstrakter. Det får nog faktiskt bli den jag tar upp ur väskan när Kris är utläst.