om Hobbiten - boken alltså

Nu är det exakt 4 veckor kvar!

Till vad, kanske man undrar? Tills betygen ska vara satta?

Jo, det stämmer. Men en mycket trevligare händelse som inträffar den 12 december 2012 är:

Sverigepremiären av The Hobbit!

Detta har jag väntat på i flera år! Utan att överdriva! Det kändes som att dagen aldrig skulle komma, och när det hade närmat sig lite mer så sköt de upp premiärdatumet (två gånger till och med om jag inte missminner mig)!

Men nu är den snart här! Dagen som jag och 100 000-tals andra människor runt om i hela världen har väntat på.

Jag bestämde mig för länge sedan att läsa om The Hobbit innan filmpremiären. Den version jag valde att läsa den här gången blev Hobbiten - eller bort och hem igen som är översättningen av Erik Andersson och John Swedenmark (verser) som kom 2007. Det finns två andra översättningar till svenska. Den mest kända är Britt G. Hallqvists översättning från 1962, Bilbo - en hobbits äventyr. Men innan den kom Hompen - eller en resa dit och tillbaks igen som översattes av Tore Zetterholm (1947). 

Lite kuriosa om denna översättning: Det var den allra första översättningen av något av Tolkiens verk! Men Tolkien gillade inte alls översättningen. Bl.a var han emot att man hade ändrat Hobbit till Hompe. 

- Mr Tolkien, I so totally agree! 

Bilbo hette dessutom Bimbo. I say no more... 

Källa + ytterligare kuriosa: The Tolkien Gateway

Jag har läst Hallqvists översättning när jag var liten, och originalet, The Hobbit, or There and Back Again, för nästan 10 år sedan. Men Hompen har jag aldrig läst. Även om jag inte tror att den står sig så väl rent översättningsmässigt så skulle jag vilja läsa den eller åtminstone hålla i den eller åtminstone se den. För ett par år sedan hittade jag ett exemplar på Tradera, men eftersom jag var student då bjöd jag bara 600 kr. Det kändes inte motiverat att lägga mer än så på en bok som jag redan hade läst. Reservationspriset var nog minst det tredubbla, så det blev inget köp för mig den gången. Men om det är någon som skulle råka ha ett exemplar av denna utgåva är jag naturligtvis väldigt intresserad! Och när jag ändå är inne på det, så söker jag också efter denna utgåva: 

Bilbo, illustrerad av Tove Jansson!

Men vad tycker jag om boken?

Jo, jag tycker att den är helt underbar! Den skiljer sig rätt mycket från Sagan om ringen-trilogin. Hobbiten är en barnbok medan Ringen-trilogin är skriven för vuxna. Och det märks. Hobbiten är mycket mer av en saga. Det är en mörk historia på sina håll, men inte alls lika domedagsaktig som Ringen-trilogin. I Hobbiten använder sig Tolkien ofta av direkta tilltal, något som helt saknas i Ringen-trilogin (förutom kanske i förordet). 

Dock var det en hård nöt för stackars Bilbo, som aldrig hade något med vatten att göra om han kunde undvika det. Ni kan förstås svaret, kan jag tänka mig, eller kan gissa det lätt som aldrig det eftersom ni sitter hemma i lugn och ro och inte får tankarna störda av hotet att bli uppäten. (s. 77)

Tolkien använder sig också av ett berättande där vi läsare ibland får en liten glimt av vad som komma skall innan personerna i boken får det. 

Han gissade så gott han kunde och kröp iväg en bra bit tills han plötsligt fick handen på en liten ring av sval metall som låg på tunnelns golv. Det var en vändpunkt på hans bana, men det visste han inte. (s. 70)

(Och vi som läser boken mer än 70 år efter utgivning vet förstås precis vad denna ring ska komma att betyda... ) Man kan tycka att det dödar spänningen att få veta vad som ska hända innan det gör det, men det är snarare tvärtom. Vi får veta att något ska hända, men inte exakt vad och det bygger upp spänningen snarare än dödar den. 

Båda dessa berättargrepp gör att boken känns mer barnboksaktig. Något annat som gör boken till en perfekt barnbok upptäckte jag när jag provade att läsa lite högt. Boken är perfekt för högläsning! Jag vet inte vad som gör det, men språket liksom flödar fram över sidorna! Detta betyder dock inte att språket är barnsligt. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg är Hobbiten full av ålderdomliga ord och språkliga strukturer. I love it, så klart!

En annan av mina favoriter bland barnböcker-som-lika-väl-kan-läsas-av-vuxna är Momo - eller kampen om tiden av Michael Ende. På omslaget till den finns detta fina omdöme:

Sven Lindqvist i DN:
- Världens bästa bok! sa min elvaårige vän.
- Varför det?
- Läs en bit var som helst, sa hon. Läs det här: "Vad är en stjärnstund för något?" undrade Momo. 

Detta lilla citat tänkte jag på när jag läste Hobbiten. Man kan slå upp vilken sida som helst och mötas av helt fantastisk berättarkonst! 

Nästa morgon vaknade Bilbo med solens första strålar i ögonen. Han for upp för att se vad klockan var, och gå och sätta på tevatten - och fann att han inte alls var hemma. Så han satte sig och önskade förgäves att han kunde tvätta händer och borsta tänder. Mycket riktigt blev det inte tal om det, och inte te eller rostat bröd eller sidfläsk till frukost, bara kallt fårkött och kall kanin. Och sedan var det dags för en ny färd. (s. 109)

Eller ett annat uppvaknande:

När Bilbo slog upp ögonen undrade han om han hade det, ty det var lika mörkt som när han blundade. (s. 70)

Mitt betyg på Hobbiten av J.R.R. Tolkien: 5/5 

Min förkärlek till starka verb

Okej. Detta inlägg kommer handla om grammatik. Men läs vidare i alla fall för grammatik är väldigt intressant!

Jag gillar grammatik och jag gillar gamla svenska språkföreteelser som vi på senare tid har rationaliserat bort. Till exempel det här med starka verb! Starka verb är en form av oregelbundna verb skulle man kunna säga, men oregelbundenheten består i att vokalen ändras. Ett exempel som vi har kvar i vårt språk är ge - gav - givit/gett. Ett verb som jag i min norrbottniska dialekt böjer starkt även om rikssvenskan inte gör det är trycka. En del tycker det låter skrattretande, men för mig är det helt normalt att säga trycka - tröck - tryckt. Att se det i skrift tycker till och med jag ser lite konstigt ut, men att säga det är så normalt för mig att det tog ett bra tag innan jag insåg att inte alla säger så.

Men nu har jag hittat ett helt nytt starkt verb! Nytt för mig alltså. Det har ju funnits för länge sedan. Verbet hittade jag i Hobbiten av J.R.R. Tolkien. Och nu ska jag inte hålla er på halster längre. Så här stod det i kapitlet På tröskeln:

Den gamla trasten, som högt uppifrån hade iakttagit det hela med små pärlögon och huvudet på sned, hov upp en drill. 

Och i nästa kapitel, Ord från insidan:

De kom snabbt till liv och skulle just smyga in i tunneln när Bifur hov upp ett rop: "Mina kusiner! Bombur och Bofur - vi har glömt dem, de är kvar i dalen!"

Hov upp alltså. Jag förstod ju att det var ett verb, men jag kände inte igen det och förstod inte från vilket verb det kom. Inte ens i Svenska Akademins Ordbok kunde jag hitta det. Men det behövdes bara en enkel googling för att få reda på att det kommer från häva upp och även förekommer i bibelöversättningen från 1917. Till exempel 4 Mos. 24:3 "Och han hov upp sin röst och kvad...".

Jag älskar Erik Anderssons översättning av The Hobbit och att han väljer att ha med dessa gamla ord och ordformer (hov är bara ett av många ålderdomliga ord)! En ny översättningen måste inte vara modern!

Ny bok av Astrid Lindgren! Ja, på rikt!

Det låter nästan för bra för att vara sant, men en ny Astrid Lindgren-bok har precis getts ut!
Boken heter Tomten är vaken och är en omarbetning av Viktor Rydbergs dikt Tomten. Boken har funnits översatt till flera språk men originalmanuset har varit försvunnet. Tills nu! Wohoo!
Det känns stort att man fortfarande kan hitta "nya" texter skrivna av en av Sveriges största kulturikoner; och jag är lite förvånad över att det inte har synts mer om detta i media. Eller är det jag som har sovit för mycket den senaste veckan?

Jag vill tacka Bokblomma som uppmärksammade mig på detta!
Hon i sin tur hade läst nyheten i DN.

Heidi- och Game of Thrones-post

Tydligen så kom på posten i fredags fast det var midsommarafton. Eftersom jag inte visste det så kollade jag aldrig brevlådan, men av någon anledning gjorde Markus det idag.
Och helt fantastiskt! Där fanns TVÅ paket till mig fast det är 3 veckor sedan jag fyllde år!

Det första paketet var en födelsedagspresent från min syster, men inget ont om henne för det. Det är posten från Schweiz som var långsam. Av henne fick jag bland annat en Heidi-bok så att jag kan lära mig lite tyska.

Och jag har redan lärt mig lite grann. Hell betyder inte helvete, utan ljust. Det ger lite mer sense till att meningen "Warum ist es so hell" återfinns i en pixi-bok.

Det andra paketet var ingen födelsedagspresent, men i det låg tredje delen av Game of Thrones (eller Sagan om is och eld, som den ju egentligen heter). Det är Åsa på ...and then there was Beatrix som var så snäll och skickade den till mig eftersom hon hade råkat dubbelköpa den!
TUSEN TACK!

Än så länge är jag bara på första boken, och allt som händer där vet jag ju redan eftersom jag har sett första säsongen av tv-serien. Men det är spännande ändå, och jag är helt fast!
På midsommarafton läste jag så ofta jag kom åt (vilket var rätt ofta eftersom Markus var sjuk och vi struntade i våra midsommarplaner och var bara hemma hela dan istället) och när jag inte läste gick jag runt och tänkte på boken. Sen drömde jag mardrömmar på natten, så kanske blev det lite för mycket...

Den person jag gillar mest är helt klart Arya! Och den jag stör mig mest på är hennes syster Sansa. Igår läste jag ett kapitel då hon var särskilt störig och efter det var jag på helt dåligt humör tills jag fortsatte läsa igen efter nån timme. Hon är så blind och egoistisk och korkad! Hon fattar ju ingenting av vad som pågår runt henne! Men så är hon ju bara 11 år, så vad kan man förvänta sig?
Det är ju faktiskt en sak som skiljer sig mellan tv-serie och bok. Alla är så unga i boken! T.ex så är Daenarys 13 och Jon 15. Det är ju rätt vanligt att skådespelare får spela yngre än vad de är, men såå unga är det väl ändå inte meningen att de ska vara?? Eller är det nån som har koll? Nämns det i tv-serien hur gamla de är?

Kärlek och andra omöjliga sysslor

Love and Other Impossible Pursuits har fått den svenska titeln The Other Woman. Det känns ju lite omotiverat. Men å andra sidan så blev faktiskt filmen omdöpt till det i USA också. 

Natalie Portman spelar Emilia, en ung advokat som inleder en relation med sin chef, Jack. Hon råkar bli gravid, och Jack skiljer sig från sin fru och gifter sig med Emilia. Historien berättas i uppbruten kronologi. Och bit för bit får vi veta vad som hänt med deras dotter Isabel. Filmen handlar dels om hur Emilia hanterar sorgen efter dottern och sitt nya liv som styvmor till Jack son. 

Natalie Portman är grym, som vanligt. Emilia känns som en verklig person. Däremot är jag inte så imponerad av Lisa Kudrow som spelar Jacks ex-fru Carolyn. Kanske är det för att jag sett för mycket på vänner, men jag har så svårt att tro på henne i rollen som framgångsrik karriärkvinna. Det känns som att hon spelar Phoebe som låtsas vara Regina Phalange. 

Mitt betyg till filmen blir 3,5, vilket för mig betyder ganska bra. Det hade behövts fler än en bra skådespelare, och ett litet mer originellt manus för att få mig att ge ett högre betyg. Men det var ändå ett trevligt kvällsnöje. 

Men vilken titel är då bäst? Love and Other Impossible Pursuits sticker ut mer, är lite roligare. Men det låter som en romantisk komedi, vilket det inte är. The Other Woman säger mer om filmen, men det är inte en titel som fångar en. Vad tycker du? Vilken titel hade fått dig intresserad? Och vilket omslag är bäst?

Bokprat: De imperfekta av Tom Rachman

Igår var jag på min första bokcirkel, borträknat de spontana bokcirklarna jag, min syster Lisa och min släkting/vän Hanna har haft i vår ungdom.
Boken vi pratade om var De imperfekta av Tom Rachman.
Jag, och några med mig, hade lite svårt att förstå hypen kring denna bok. Jag tyckte att den var bra, men var den verkligen så "enastående"? Det var i alla fall en utmärkt bokcirkel bok, och den växte av att diskutera den.

De imperfekta handlar om en tidning. Eller snarare om människorna som jobbar på tidningen. I kortare texter får vi möta en person i taget. På jobbet, men mest utanför jobbet. Det som gör boken extra intressant är att en person som har en biroll i en historia, eller kanske bara nämns, sedan får vara huvudroll i en annan. Så är det t.ex. med Ruby, som ingen verkar gilla. När man får höra hennes historia blir hon en helt annan person. Ibland var boken riktigt rolig. Jag kom på mig själv med att skratta åt utrikeskorrespondenten som så tydligt försökte måla upp en överdrivet glamorös bild av sig själv, för att i nästa mening bara känna "Nej, det här är inte roligt längre. Den här personen är ju helt vidrig!" Tragikomisk är väl ett passande ord.
Rachman skildrar de olika personerna otroligt skickligt. Men ibland tyckte jag att historierna var för korta. Många av dem slutade på ett sätt så att man hade velat veta vad som hände sedan. Om varje person hade det kunnat skrivas en egen roman.

Vi diskuterade titeln. The Imperfectionists på engelska och De imperfekta på svenska. För det första så är imperfekt en grammatisk term på svenska, men inte på engelska. Har titeln något med dåtid att göra? Det skulle make:a lite sense. Men vad betyder då originaltiteln? Motsatsen till perfektionister... det kändes inte riktigt som att det var det personerna var. Eller var det jag som missade något? Om man menar att den svenska titeln är dubbeltydig, och också betyder motsatsen till perfekt, så är ju inte det samma sak som motsatsen till perfektionist... Att vara perfekt och att vara perfektionist är ju inte alls samma sak. Eller vad tycker du? Är det någon som har någon idé om varför boken heter som den gör?

Boken är väl värd att läsa. Av mig får den 4/5, vilket ju ändå är ett väldigt bra betyg.  Jag kan alltså rekommendera den, även om jag inte riktigt kan förstå varför just denna bok blivit höjd till skyarna överallt.

Vi som var på bokpratet var, förutom jag, Massor av Ord, What you readin, RainRed, Enligt O, Och dagarna går, Anna och Bea. Nästa bokprat är 19 oktober och då ska vi diskutera En liten smula underbar av Dawn French. Kolla in en bokcirkel för alla, och anmäl dig om du vill vara med (man måste inte ha en bokblogg).

Do judge a book by its title!

Jag och en syster diskuterade boktitlar.
The Magician's Nephew blir ju Min morbror trollkarlen på svenska... Jag kan förstå att man inte översatte det ordagrant till Trollkarlens systerson. Det låter inte jättespännande...

Titlarna är lika i att de båda består av en enda substantivfras, men i den engelska titeln så är det nephew som är huvudordet och i den svenska morbror. Det är alltså olika personer som är i fokus. Det ger en rätt så stor betydelseskillnad, särskilt eftersom det är två personer som är varandras motsatser.
Är det Digory eller Uncle Andrew som är den som historien egentligen handlar om? Jag minns att jag tyckte att titeln var lite konstig när jag var liten. Personen i titeln brukade ju vara den snälla, och den vars perspektiv berättelsen utgick. Så var det ju inte med trollkarlen i den här boken! Han var ju elak och inte ens med i stora delar av boken!
Men även i den engelska titeln har Uncle Andrew en stor roll. Digorys, the nephew's, identitet är att vara trollkarlens systerson.
Tänk också om boken istället hade hetat Min morbror är en trollkarl. Då hade den nog sett ut ungefär så här:

En annan intressant Narnia-titel är The Horse and his Boy, Hästen och hans pojke. Väldigt stor betydelseskillnad på den titeln om man hade vänt om det i översättningen till Pojken och hans häst. Jag orkar inte göra någon illustration till den boken, så ni får använda er egen fantasi. Personligen tycker jag att det låter som en rätt så o-originell Läsa-själv-bok.

Jag kanske fortsätter analysera Narnia-titlar i ett senare inlägg...

I filmens värld kan man hitta många tråkiga titelöversättningar:
Raging Tide - Mördare ombord
Citizen Kane - En sensation
Passion - Jakt på 5 mördare

Det finns också en rad riktigt roliga titlar som man kan tro har uppkommit framåt småtimmarna på filmöversättarnas firmafest:
Take a Letter, Darling - Ja, se fruntimmer
Superman III - Stålmannen går på en krypto-nit
Swingers - Du, var är brudarna?

Vad har ni för exempel på konstiga titlar eller översättningar?