Kaosutmaning 23: Läs en bok inom en genre du vanligtvis inte läser

Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Seriealbum läser jag inte så ofta.
Här kommer en superkort recension:
Upplysande, intressant. Högsta betyg!! Läs den!

Kaosutmaning 4: Läs en bok vars författare var under 20 när hen skrev den

Kärlek och vänskap och andra tidiga verk av Jane Austen.
Vissa av texterna skrevs när Austen var endast 13 år! Bennes humor och ironiska stil känns igen. Ibland blir det lite för pladdrigt för min smak, men ibland är det helt genialt också! Vilken utrycksförmåga! Bäst gillade jag Englands historia. Hör bara på detta:

Han blev halshuggen vilket han med rätta hade kunnat vara stolt över om han hade vetat att Maria Stuart skulle dö på samma sätt. Men eftersom han omöjligen kunde ha kännedom om något som inte hade hänt verksr det inte som om han bar särskilt förtjust i tillvägagångssättet.

Så Austenskt, eller hur! Hela titeln på denna text är för övrigt: Englands historia från Henrik IV:s regering till Karl I:s död. Av en partisk, fördomsfull, och okunnig historiker.

Många av texterna är adresserade till Jane Austens släktingar och vänner och när jag läser ser jag framför mig hur de tillsammans sitter och skrattar åt hennes finurliga formuleringar.

Om Jane Austen kan jag också säga att jag en gång hade en lärare i English Literature som inte hade mycket till övers för henne. Han tyckte att hon var överskattad eftersom hon bara skrev om ytliga ting och totalt saknade samhällskritik i sina texter. Jag har svårt att förstå hur en akademiker kan ha missuppfattat hennes författarskap så pass mycket! Hennes texter dryper ju av satir av rådande samhällsnormer! Hon har också blivit kritiserad för att hon inte ens nämner att England befinner sig mitt i brinnande krig. Men om det skulle jag vilja säga: Så bra! Det är faktiskt inte bara männens historia som räknas. Den värld Austen beskriver är kvinnornas värld och kvinnorna är en lika stor del av vår historia som männen!

Men nu kom jag lite ifrån ämnet. Kanske tar jag upp den tråden igen, eller så har jag gjort det förutom. Ni kan t.ex. googla på Bechdel test om ni vill höra mer om kvinnors representation i kulturen.

Hur som helst, att vissa texter är lite väl pladdriga gör att betyget på boken i sin helhet blir 3,5/5

Final i Litto!

Finalen i Litto har redan dragit igång. Ända fram till torsdag kan man rösta på sina favoriter. 

Min 12:a går till Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd!

De böcker på topp 10 som jag inte har läst än har jag lovat mig själv att läsa innan året är slut. Det ska bli spännande att se vilka, och hur många, böcker jag ska lägga till på min att-läsa-2015-lista. Det är några av dem som jag är lite extra sugen på att läsa, t.ex. Älskade av Toni Morrison och Det osynliga barnet av Tove Jansson (jag har läst just den novellen, men inte hela novellsamlingen). 

På lördag får vi veta resultatet!

För att se alla finalister och rösta, klicka här!

De bästa barnböckerna jag (och Bodil) läst i år

Häromdagen bloggade jag om den bästa ungdomsbok jag läst i år, och nu är det dags för bästa barnboken jag har läst i år.

Jag är mycket glad att ha en liten dotter som gillar böcker! Redan när hon bara var några månader gammal märktes det tydligt vilka böcker hon föredrog framför andra. Hennes första favoritbok var den här:

Snigelns visa. Text av Gustaf Fröding och illustrerad av Malin Biller.
Kul att hon redan fattat tycke för finlitteratur! Även om jag gissar att det mest är illustrationerna hon uppskattar än så länge.

En annan bok hon gillat väldigt mycket är den här:

Tre visor, illustrerad av Catarina Kruusval. Jättefina bilder, och man kan variera sig genom att ibland läsa dem som sagor och ibland sjunga sångerna. Ibland har Bodil inte velat lägga ifrån sig den när hon ska somna utan vill fortsätta hålla i den när jag släcker lampan.

Jag gillar också dessa böcker mycket, men jag tror att min favorit av de böcker vi läst i år är Nämen Benny av Barbro Lindgren, illustrerad av Olof Lagerkrantz.

Gamla pixi-böcker kan vara svåra att få tag på, och Tre visor verkar vara tillfälligt slut på förlaget. Men Malin Biller har gett ut en hel bok med illustrerade Fröding-dikter och barnsånger illustrerade av Catarina Kruusval (inte bara dessa tre) finns utgivna en och en i pekboksvariant med hårda blad. Barbro Lindgren har skrivit tre böcker om Benny.

Alla dessa tips kan du hitta hos Glansholms bokhandel.

Julkalenderbloggstafett - Lucka 11

Välkomna till lucka 11 i julkalenderbloggstafetten!

Vi bloggar på temat En riktigt bra ungdomsbok jag läst 2014.

Innan jag avslöjar mitt val ska jag berätta lite om min relation till ungdomsböcker.
Jag är en 30+-person, och alltså rätt så många år över målgruppen. Men vad gör det? Jag gillar ungdomsböcker! Som tur är är jag lärare i svenska på en högstadieskola och har därmed stor anledning att läsa ungdomsböcker. Det här året har det dock blivit lite skralt med läsning. På mitt jobb har vi ett fin-fint samarbete med ungdomsbibliotekarien som kommer och berättar om nya ungdomsböcker som vi sedan läser och diskuterar. Bokklubb på arbetstid alltså! Men eftersom jag var föräldraledig under vårterminen och har jobbat deltid under höstterminen så har jag inte varit med det här året. Men ett par ungdomsböcker har det ändå blivit i år. Den bästa av dem var en bok som jag läste i min privata bokklubb (alltså utanför jobbet). Jag har sån tur att jag inte bara är lärare, jag är dessutom med i en bokklubb där det finns andra som gillar ungdomsböcker!

Och boken är.... *trumvirvel*

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Snygg framsida, va!
Boken utspelar sig i USA under 80-talet. 14-åriga Junes bästa (ende?) vän är hennes morbror Finn som precis har gått bort i aids. Ett tema som passar bra in om man följer Musikhjälpen i dessa tider.
Efter Finns död får June kontakt med Finns pojkvän Toby, vars existens hon inte kände till innan. Mellan dem utvecklas en förbjuden vänskap; Junes familj vill inte ha något med Toby att göra.
I centrum för berättelsen står både Junes relation med Toby och med Finn som hon ständigt tänker på. Men det handlar också om relationen mellan June och hennes syster Greta. June tänker tillbaks på den bekymmersfria barndomen då hon och Greta var oskiljaktiga. Nu har de svårt att vara i samma rum en längre stund utan att bli osams.

Någon i min bokklubb tyckte att vissa saker i boken kändes lite otrovärdiga (jag är från Norrland och då får man sätta o- framför allt). Men jag köpte allt och bara drogs med i berättelsen! Jag tyckte att historien var sannolik utan att för den skull bli vardaglig och tråkig. På något sätt påminde boken mig om en amerikansk independentfilm (det är bra, alltså!).
Boken har i Sverige blivit klassad som ungdomsbok, men i USA är den en "vanlig" roman. Jag tycker den passar både tonåringar, unga vuxna och vuxna. Vuxna kan ju faktiskt också läsa om tonåringar. Låt vargarna komma är inte skrivet på ett sätt så den känns för ungdomlig även om det är berättat från en tonårings perspektiv. Och June är inte heller en typisk tonåring. På många sätt mognare trots att hon längtar tillbaks till barndomen.
Köp boken i julklapp till dig själv eller någon annan, t.ex. här! Den finns både i pocket och danskt band, men pocketutgåvan är ju tyvärr inte lika snygg tycker jag.

Imorgon ska ni titta in till Anna på Sagan om sagorna för lucka 12.


psst... ni kan även titta in till mig imorgon, för då tänkte jag bjuda på mina bästa barnbokstips som en liten bonus...

Vem behöver 24 julklappar innan julafton?

1 december är dagen då hela världen (nåja, Sverige) fylls av adventskalendrar av alla de slag. Det är tv-serier, paket, choklad, te, rabatterbjudanden från diverse affärer, lotter från idrottsföreningar osv. Jag har läst att den allra första adventskalendern bestod av 24 pepparkakor, men idag anses väl den mest klassiska adventskalendern vara den med en bild med 24 luckor där varje lucka innehåller ytterligare en liten minibild.
Men hur många har såna nuförtiden egentligen?
Vad är det för spännande med att få se en bild varje dag när man istället kan få en pryl?

På sociala medier möter jag bilder på mammors egengjorda present-julkalendrar blandat med andra mammors stress över att inte hinna ge sina barn egengjorda present-julkalendrar. Jag vet inte om det bara är för att min dotter är för liten än så länge, men jag har svårt att komma på vad jag ska köpa åt henne i julklapp eftersom hon redan har allt hon behöver och dessutom kommer få paket från mor- och farföräldrar och andra släktingar. Men många verkar alltså inte ha problem med att komma på 24 saker att ge sina barn innan de får själva julklapparna. (Jag utgår ifrån att dessa barn också får julklappar, men det kanske är fördomsfullt av mig.)

Jag förstår att alla barn numer behöver ett eget rum och att båda föräldrarna måste jobba heltid. För hur får man annars plats med alla nya saker som strömmar in i hemmet år efter år? Och hur har man råd med denna överkonsumtion, tillsammans med det större boende som vår prylhysteri kräver, om man inte jobbar så mycket som möjligt?

Någonstans känns det som om vi blivit lurade. Går livet verkligen ut på att jobba så mycket som möjligt så man kan tjäna så mycket pengar som möjligt så man kan köpa så mycket saker som möjligt? Det de flesta egentligen vill ha mer av är tid. Tid att göra det man vill och tid att umgås med dem man tycker om. Och någonstans verkar det som om vi har gått på lögnen om att man kan köpa tid. Om det verkligen är tid du vill ha så jobba lite mindre! Automatiskt får du fler timmar som du rår över själv. Du kommer ha lite mindre pengar, men skippa att ägna din nyvunna tid åt onödig shopping så har du fått ännu mer tid.
Simple as that!

Nu har jag inte ens gått in på de miljömässiga vinsterna med att skippa presentjulkalendern, eller vad det lär våra barn att ständigt bli överösta med presenter, men lite lämnar jag till er läsaren att fundera över.

Men visst är adventskalendrar jättekul! Jag själv älskar idén! Jag har en teadventskalender i år igen, och även om jag inte har någon adventskalender på bloggen som jag haft tidigare så deltar jag i Sofies bokbloggs julkalenderbloggstafett.

En vän visade upp sin supersmarta presentadventskalender på Facebook. Hon hade lånat 24 böcker på biblioteket och slagit in dem i paket. Ingen kostnad (förutom presentpappret) och barnen får en ny saga att läsa eller lyssna till varje dag. Mysig idé va!

Glad advent på er!

Nu kör vi igång hösten!

Efter en dag på IKEA var jag helt däckad, och det kändes faktiskt lite jobbigt att bege sig iväg till Bokbubblarnas träff nu på kvällen. Men jag är glad att jag gjorde det! Det var mycket mysigt att sitta på Rosencaféet i Trädgårdsföreningen och bokprata! Och nu efteråt känner jag mig lite piggare.

Böckerna vi samtalade om var Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe och Fjärilseffekten av Karin Alvtegen, av vilka jag endast läst den sistnämnda.

Båda böckerna fick ett genomsnittligt betyg på 4 av 5, vilket ju ändå måste anses rätt så bra!

Eftersom jag inte har läst Bokklubben vid livets slut känns det onödigt att jag ska försöka berätta om den. Istället kan ni läsa vad Enligt O har skrivit om den här!

I Fjärilseffekten får vi följa tre olika personer i olika former av livskriser. Genom boken uppdagas mer och mer om deras liv och vad som har gjort att de nu är där de är. Särskilt intressant tyckte jag det var att följa Bodil, en medelålderskvinna som efter att fått veta att hon är obotligt sjuk har lämnat sin man, även om jag ofta ville ta tag i henne, ruska om henne och skrika "Men kom igen nu, kvinna! Gör något!". Jag gillade också Andreas i början av boken när han började ifrågasätta sitt liv. Vad som hände sen ska jag inte gå in på...
Titeln, Fjärilseffekten, syftar på de till synes små händelserna i livet som sedan leder till något större. Om ni sett filmen The Butterfly Effect känner ni igen tanken (för övrigt en mycket bra film!).
Trots att jag skrev alldeles nyss att jag var piggare så inser jag att jag nog egentligen är väldigt trött. Så jag orkar inte skriva så långt om Fjärilseffekten... Men jag tillhörde dem som gav boken en 4:a i betyg. Det är en kort och lättläst bok, men väldigt skickligt ihopsatt. Karin Alvtegen är känd sedan tidigare som deckarförfattare, och även om Fjärilseffekten inte är en deckare så blir det lite av en deckargåta att försöka lista ut hur allt hänger ihop. Och det "roliga" var att det var ingen av oss 8 som läst boken som kunde lista ut slutet innan det kom (allt för snabbt på, tyckte en del).

Mer om bokbubblarträffen kan ni läsa här!

Det är tur att bloggandet är en fritidssysselsättning och inte mitt jobb, eftersom detta inlägg mest är hänvisningar till andra bloggare...

En sak jag kände när jag stod vid Nordstan och väntade på spårvagnen i mina sandaler och min jeansjacka var att "det börjar faktiskt bli höst nu". Och det är väl lite gött ändå! För någon dag sedan hade jag lite jobbstartsångest, men nu när jag är tillbaka i Göteborg och dessutom varit på bokbubblarträff känner jag att det ska bli skönt att starta igen.
På måndag börjar jag jobba. Jag ska jobba heltid i ett par månader (förmodligen för sista gången på länge, länge!), jag har mina två bokklubbar, jag ska ta tag i mitt stickande, jag ska dricka te och se på film och en liten bäbis kommer anlända förhoppningsvis kring månadsskiftet nov-dec. Det blir en bra höst det här!
Kom igen nu, alla som snart ska avsluta sin semester: Det blir en bra höst det här! Pepp pepp!

Bok & Bio: The Great Gatsby

Igår var jag på ett trevligt arrangemang ihopdraget av Anna på Och dagarna går... Vi diskuterade boken Den store Gatsby och såg sedan filmen ihop.
Andra bloggar som var representerade på Bok & Bio: What you Readin, En trave böcker, Boktjuven, Ciccis bokblogg. (Det var också andra trevliga människor där som inte bloggar)

Eftersom filmen började senare än vad vi hade velat träffades vi innan filmen och diskuterade boken och våra förväntningar på filmen. Efter filmen pratade vi en kort stund om vad vi tyckt om filmen. Jag kände att jag var tvungen att bege mig hemåt i den sena timmen, men några stannade kvar lite längee för att samtala.

Våra åsikter gick i sär både när det gäller boken och filmen.
Jag tillhörde dem som inte var överförtjust i boken. Tidigare i våras läste jag Och solen har sin gång av Ernest Hemingway. Jag tyckte den var jättetråkig, rent ut sagt. Jag väntade på att något skulle hända, men det hände aldrig. Varför jag nämner den här är för att både Och solen har sin gång och The Great Gatsby är samtidsromaner från 1920-talet som utspelar sig bland amerikansk överklass. Eftersom jag verkligen inte gillade Och solen har sin gång tänkte jag att The Great Gatsby kanske inte är något för mig heller, men eftersom den har blivit hyllad av så många gav jag den ändå en chans. Men jag får kanske inse att amerikansk överklass på 20-talet inte är rätt setting för mig, för även om jag gillade The Great Gatsby mer än jag gillade Och solen har sin gång så blev jag inte så begeistrad som jag hade hoppats bli. Historien om den tragiske Mr Gatsby och hans kärlek till Daisy är intressant, men inget som riktigt griper tag i mig.

Jag tyckte faktiskt att filmen var bättre än boken! Filmen är regisserad av Baz Luhrman, och har man sett hans Moulin Rouge så kommer man känna igen känslan. Anledningen till att jag gillar filmen mer är att jag fick ut mer nöje av att se filmen än av att läsa boken, trots att filmen är mer ytlig och Gatsby är lite svårare att tycka om i filmen.
Musiksättningen gillade jag, och jag tyckte det förhöjde filmen att det blandades 20-talsmusik med mer modern r'n'b. Jag tycker att det signalerar att den här historien inte är låst till 20-talet, utan skulle lika gärna kunna utspelas nu eller när som helst. De ytliga festerna, strävan efter pengar, framgång och kändisskap är ju verkligen något som finns nu också.

I handligen och dialog följer filmen boken väldigt väl. Men filmen är spektakulär medan boken är mycket mer lågmäld, så man ska nog egentligen inte jämföra dem för mycket. Boken är boken och filmen är filmen, som jag brukar tänka. De behöver inte vara lika eller förmedla exakt samma känsla bara för att de bygger på samma förlaga.

Det blir ett ljumt betyg för boken, och ett mellanbra för filmen. Får fundera på siffrorna senare...

Mycket av allt...

Filmen slutar med att...

"I en recension ska man inte avslöja slutet."
Hur många gånger har jag tjatat om detta för mina elever i år 8?

Jag läste precis en elevrecension av Den store Gatsby (filmen). Jag har inte själv sett filmen, men började läsa boken tidigare i veckan. Och nu fick jag en fin resumé om hela filmens (och antar jag, bokens) handling, inklusive slut. Som tur är inkom denna recension 33 minuter efter min deadline för vad jag tar med i min bedömning inför betygsättningen, så jag skumläste bara recensionen. Jag tror att jag kan ha behållning av läsningen ändå.

Nu ska jag återgå till betygsättningen, i ljuset av ett blinkande lysrör... Och där slog de av fläktarna också. Det är tydligen inte meningen att någon på den här skolan ska jobba efter 17.00.

(Jag valde det gamla utseendet när jag köpte boken. Som tur var fanns det ett ex. kvar på Pocketshop, så att jag slapp filmomslaget. Det känns lite mer kulturellt då... )

Jag väntar under mossan

Jag väntar under mossan. En sån fantastisk titel!

Boken är skriven av Amanda Hellberg och blev tipsad till mig av ungdomsbibliotekarien på Backa Bibliotek. På mitt jobb (för ev. nytillkomna läsare: jag är högstadielärare) har vi ett väldigt bra samarbete med biblioteket som också fungerar som vårt skolbibliotek (det är ju lag nu på att alla skolor ska ha ett bibliotek). Vi svensklärare träffar ungdomsbibliotekarien ett par ggr/termin för att ha bokcirkel där vi får tips om nya och bra ungdomsböcker. Och Jag väntar under mossan var alltså den bok som jag läste denna gång.

Boken är en fantasyroman full av gammal svensk folktro. Riktigt mysigt tycker jag, efter all vampyr-hype som varit de senaste åren. Jag tror att många svenska barn av idag inte har fått höra så mycket om mylingar, Skogsrå och Näcken. Och behovet finns väl inte på samma sätt när många bor i stan. Men jag gillar att en ny generation kan få stifta bekantskap med dessa gamla sagoväsen.

Huvudpersonen är Tilda som hälsar på sin morfar i en liten stuga i skogen. Men berättarperspektivet varierar. Detta kan skapa problem för lite mer ovana läsare i den tänkta målgruppen (12-15 år), men det underlättar att det i början av varje kapitel står vems perspektiv vi får följa. Mysig, sa jag. Men den är också rätt läskig. Det tyckte jag i alla fall när jag började läsa den i mörkret i mitt sovrum en sen kväll. Men mest var det för att jag gillar att skrämma upp mig själv när jag läser barnböcker.

Som många fantasyböcker är detta en historia om att bli vuxen och att hitta sin egen identitet. Och förutom spänning och mystik så finns det också en liten kärlekshistoria med. Det ryms mycket på de få sidorna. Och trots att jag gillar boken jättemycket så är det just detta som drar ner mitt betyg en liten smula. Mot slutet så går händelseutvecklingen lite väl fort. Men detta är absolut en bok som jag kommer rekommendera till mina elever som gillar genren!

Mitt betyg: 4,0

Bokbubbel: Känslan av ett slut

Ikväll har vi bokbubblat Känslan av ett slut av Julian Barnes.

De flesta gillade boken även om ingen gav den högre än 4. En 3:a och en 2:a blev det också. Medelbetyg: 3,5. En välskriven bok, var de flesta överens om.

Boken handlar om en man som tänker tillbaka på sin ungdomskärlek när han oväntat ärver en summa pengar och en dagbok efter hennes mor. Boken handlar om minnen och hur vi väljer att komma ihåg vissa saker och förtränga andra. Vi diskuterade att det var svårt att veta vad som verkligen hade hänt eftersom man bara fick huvudpersonens sida av händelserna, och dessutom inte kunde vara säker på att han kom ihåg det så som det verkligen var.

Vi pratade också om hur snabb man kan vara med att döma folk och analysera deras beteende bara utifrån ytterst lite information. Man kunde störa sig på att huvudpersonen i boken byggde upp en hel livshistoria åt en man enbart baserat på ett mail och ett möte 40 år tidigare. Men själv är man kanske inte så mycket bättre. 

Om ni vill läsa mer om boken och vad vi pratade om kan ni göra det hos Och dagarna går... och Enligt O. 

Det var mycket trevligt att träffa bokbubblarna igen. Det är faktiskt drygt ett år sedan jag var med senast. Ibland kommer livet emellan...

Men nu hoppas jag att jag ska kunna vara med lite oftare. Jag ser också fram emot Göteborg läser! 

Wuthering Heights - Filmen eller boken??

Härom dagen såg jag Wuthering Heights i Andrea Arnolds tappning från 2011.
Jag har inte läst boken eller sett någon annan filmatisering av den, men det jag visste om filmen var att min syster började se den med några kompisar men stängt av den efter en kvart för att den var för seg.

Mitt korta omdöme om filmen:
Jag älskar produktionen men ogillar storyn. Fotot är fantastiskt! Men jag förstår mig inte på kärlekshistorian alls. Svindlande höjder/Wuthering Heights har stått på min att-läsa-lista länge, men nu är jag inte alls sugen på att läsa den.

Ni som har läst boken, hur skiljer sig filmen från boken? Har Arnold lyckats fånga stämningen? Är det något i handlingen som är annorlunda i filmen?
Är boken eller filmen bäst? Finns det någon annan filmatisering av boken ni gillar?

Nu följer några spoilers... Jag har skrivit med vit text, så om du markerar texten här nedanför ska du kunna se den... (jag ber om ursäkt för att ni som läser mobilversionen av bloggen kanske kan läsa texten...)




Det här temat med att man blir sinnessjuk av olycklig kärlek är inget som jag är ett stort fan av. Varför ska så många litterära kvinnor hålla på och bli galna hela tiden? 
Vad var grejen med hundarna som de hängde upp?
Och hade han sex med hennes lik??

Vredens druvor

Min bokklubb träffades igår i Västra Bodarna för att diskutera Vredens druvor av John Steinbeck.

Vredens druvor utspelar sig i södra USA under 30-talet. Farmarna i Oklahoma och närliggande stater har haft det svårt i ett par år. Man har drivit på jordbruket för hårt och dränerat jorden på näring, vilket lett till torka och dammstormar, Dust Bowls. Bönderna har skuldsatt sig hos banken som nu kommer och gör anspråk på marken. Det ska bli storjordbruk och bönderna som brukat marken blir "traktorade iväg".
Familjen Joad är en av dessa familjer. De packar ihop sig i en nyinförskaffad begagnad bil och beger sig till Kalifornien längs Route 66. Där ska det finnas jobb så att det räcker och bli över, har de fått höra. De drömmer om ett land i ständigt solsken där de kan plocka mogen frukt direkt från träden.
Men familjen Joad är inte ensam om att söka lyckan västerut. Tusentals familjer har mött samma öde som Joads och har hört samma historier om det förlovade landet. Ju fler familjer som kommer för att söka jobb, ju fattigare de blir och ju hungrigare deras barn blir, desto mer kan arbetsgivarna sänka lönerna. Om tio tackar nej till halverad lön så står hundra andra desperata och väntar på att få jobba.

Parallellt med historien om familjen Joad ger Steinbeck sin bild av den här tiden. Och det är dessa passager som jag gillar allra mest, åtminstone i början av boken. De gör att berättelsen sätts in i ett större sammanhang. Det är inte bara Joads historia, utan ett helt folks historia. Och Steinbecks analys av banksystemet känns oerhört modern:

   Ja, vi tycker det är tråkigt. Men det är inte vårt fel. Det är vidundrets. Banken är inte som en vanlig människa.
   Jo, men banken är ju bara något som består av människor.
   Nej, på den punkten tar ni miste - där misstar ni er kapitalt. Banken är något helt annat än människor. Det kan inträffa att varenda människa i en bank ogillar det banken gör, men ändå gör banken så. Ni måste förstå att banken är något utöver människorna. Den är vidundret. Människor har skapat den men de kan inte bestämma över den. 

Jag blir bedrövad, arg och frustrerad av att vi inte lär oss av historien. Många är idag stolta över vårt sekulära samhälle, att vi lyckats slå oss fria från det man tycker är gammal förtryck, men i själva verket har vi skapat oss en ny känslolös gud som har oss fast i sitt ekorrhjul. Och det är faktiskt inte mycket som har förändrats sedan 30-talets USA. Men nu hittar vi billig arbetskraft i andra länder istället för inom vårt eget land. Människor kommer till Sverige med löften om skogar som svämmar över av bär. På en sommar kommer man kunna göra sig en förmögenhet. Bokklubbens gästmedlem hade tänkt på precis samma sak och tänkte skriva en bok med titeln Vredens lingon.

I början av läsningen var jag helt uppslukad av boken och kände att detta blir en klockren 5:a i betyg. Men mot slutet blev boken lite seg, och något som drar ner betyget en smula är att man inte kommer så nära inpå familjemedlemmarna i familjen Joad. Men det är nog egentligen inte meningen. Det är inte en berättelse om individer. Det är en berättelse om kollektivet. Huvudpersonen är inte Tom Joad, och kanske inte ens familjen Joad, utan hela gruppen av människor som blev bortkörda från sina hem. Eller som Tom Joad förklarar för sin mamma: vi har inte någon egen själ, vi har bara en liten del av en enda stor själ.

Det finns så mycket mer att diskutera kring denna bok, så läs den och sök upp mig sen!

Mitt betyg på Vredens druvor: 4,5.
Det genomsnittliga betyget i bokklubben: 4,2

Och nu ska jag äntligen presentera min allra första "Vilken musik passar till boken-lista".
Enjoy!
Och sen måste ni svara på denna fråga: Vilken version av The Ghost of Tom Joad tycker du är bäst?
Jag är inte heeelt säker på vilken som är min favorit, men det jag vet är att det inte är Springsteens.

Min bokkarta 2012

Jag har på en karta prickat ut var böckerna jag läst under 2012 utspelar sig.
Som ni ser är det rätt så koncentrerat kring södra Sverige.
Om man undrar varför det är tre prickar mitt i Atlanten så är det de fantasyböcker som utspelar sig på en plats som inte finns på kartan som jag valde att lägga i en liten klump där.

Visa Litterära platser 2012 på en större karta

Bokslut 2012

Det har gått så dåligt med alla mina boknyårslöften, så jag tänker inte ens kommentera dem.
I år har jag inget nyårslöfte alls. Jag har insett att jag bara får negativ press av det. Jag vet ju egentligen hur jag vill leva mitt liv (när det gäller träning, mat, läsning etc. etc.) så det hjälper mig inte i nuläget att ha ett nyårslöfte om det.
Det enda boklöftet, eller bokprojektet, eller bokmålet, jag har är att läsa ut hela Bibeln innan jag fyller 30. Jag har 21 veckor på mig och jag har precis läst ut Jeremia. GT är lite segt, men jag tror det kommer bli mer intressant när jag kommer till NT. Apokryferna till GT är inget måste, de tar jag om jag hinner...

Under 2012 läste jag mycket färre böcker än vad jag ville. Endast 28 blev det.
1 bok (Hobbiten) hade jag läst tidigare, fast i annan översättning i och för sig.
17 böcker var skrivna av en kvinna.
10 var skrivna av en man.
1 var skriven av en kvinna och en man.
Mitt genomsnittsbetyg på böckerna var 3,8.

Alla böcker jag läste under 2012 hittar ni här!

Även om det inte är något nyårslöfte så är det min förhoppning att jag kommer läsa fler böcker 2013!

Mina förväntningar på The Hobbit

Nu är det bara ett par timmar kvar tills The Hobbit har premiär. Det är faktiskt en liten sorg för mig att jag inte ska se den förrän på fredag.

Det har nog märkts på min blogg att The Hobbit är en film som jag har funderat på mycket. Hur mycket mer kan jag blogga om filmen innan jag har sett den egentligen? Vet inte riktigt, men lite till i alla fall...

En av sakerna jag har funderat över är förstås hur filmen kommer bli och på vilka sätt den kommer skilja sig från boken. Detta är vad jag tror:

• Filmen kommer vara mycket vuxnare än boken. Det kommer inte kännas som en barnfilm/familjefilm, trots att boken är en barnbok.
• Alverna i boken skiljer sig mycket från alverna i Sagan om ringen. I Hobbiten/Bilbo så framställs de som någon sorts glada och lättsamma varelser som har fester hela tiden, medan de ju i Sagan om ringen är mycket mer allvarliga, nobla och ståtliga. I The Hobbit kommer alverna vara som de är i Sagan om ringen. 
• De alver som är med i filmen kommer vara samma som är med i Sagan om ringen, dvs Legolas, Galadriel osv. trots att de inte är med i boken.
• I boken är anledningen för dvärgarna att dra ut på äventyret att de vill åt drakens skatt. Detta kommer tonas ner i filmen eller helt tas bort. Istället kommer fokus ligga på att de ska ta tillbaka sitt land som rätteligen är deras. Det hade nog varit svårt att få filmtittarna att vara på dvärgarnas sida om de bara var pengagalna lycksökare. 
• Slaget i slutet av boken kommer få mycket större plats (fast detta är ju inte förrän i tredje filmen får man anta).
• Filmen kommer inte klara Bechdel-testet.

En del av detta vet jag redan är sant efter att ha sett trailers och annan reklam för filmen. Och övriga punkter är inte särskilt svåra att gissa sig till. Men en sak som jag undrar över lite är hur komiska dvärgarna kommer framställas. Gimli fick ju ofta bli den tokrolige som man skrattade lite åt, medan Aragorn och Legolas var stiliga och vältaliga mest hela tiden. Detta är tyvärr ofta fallet med dvärgar. Ett exempel är Snow White and the Huntsman där dvärgarna bidrar med lite komik till en annars väldigt mörk saga. Men hur blir det då i The Hobbit där 13 av 14 huvudroller är dvärgar? Min gissningen är att några av dvärgarna kommer inneha rollen som narr. Och jag tror att dessa är Ori, Nori och Bombur. Däremot kommer Thorin vara minst dvärgaktig och lite mer allvarsam. 

Vill man läsa vad jag skrivit om The Hobbit tidigare (både filmen och boken) kan man klicka på nedanstående länkar:

om Hobbiten - boken alltså (14 nov 2012)

Min förkärlek till starka verb (2 nov 2012)

Dagens teologiska reflektion (27 okt 2012)

Hobbit Day 22 sept (22 sept 2012)

Det blir tre Hobbit-filmer! (30 juli 2012)

The Hobbit - An Unexpected Journey (21 dec 2011)

LUCKA 9

När jag var liten såg jag på ett barnprogram där det var en liten pojke som tyckte att Turkish Delight var det godaste som fanns. Jag hade ingen aning om vad det var för något, men jag har undrat ända sedan dess. Kanske har du också undrat över Turkish Delight... I så fall får du ett recept här:

Receptet kommer från boken Filmkokboken av Maria Holm och Mikaela Kindblom. 

Pojken var naturligtvis Edmund och TV-serien Häxan och lejonet. 

   "It is dull, Son of Adam, to drink without eating," said the Queen presently. "What would you like best to eat?"

   "Turkish Delight, please, your Majesty," said Edmund. 

   The Queen let another drop fall from her bottle on to the snow, and instantly there appeared a round box, tied with green silk ribbon, which, when opened, turned out to contain several pounds of the best Turkish Delight. Each piece was sweet and light to the very centre and Edmund had never tasted anything more delicious. He was quiet warm now, and very comfortable. 

ur The Lion, the Witch and the Wardrobe av C.S. Lewis

Nu ledde ju dessa Turkish Delight inte till Delight för någon... men det är en annan historia... 

LUCKA 3

Idag bjuder jag på en berättelse om en jul för längesedan i ett land långt borta. 

På morgonen vaknade de allihop i nästan samma ögonblick. De tittade på sina strumpor, och det var något i dem. Jultomten hade varit där. Alice och Ella och Laura i sina röda flanellnattlinnen och Peter i sin röda flanellnattskjorta sprang alla hojtande för att se vad han hade kommit med.
I varje strumpa fanns det ett par klarröda vantar och en lång platt polkagris med prydliga jack längs vardera sidan.
Allihop var så lyckliga att de först knappt kunde tala. De bara tittade med glänsande ögon på de underbara julklapparna. Men Laura var lyckligast av alla. Laura hade fått en trasdocka.
Det var en underbar docka. Hennes ansikte var av vitt tyg med svarta knappögon. En svart penna hade ritat hennes ögonbryn och hennes kinder och mun var röda av bläck gjort av karmesbär. Hennes hår var gjort av svart garn som stickats och repats upp så att det blivit lockigt.
Hon hade sina röda flanellstrumpor och små svarta tygdamasker som föreställde skor,och hennes klänning var av söt skär och blå kalikå.
Hon var så vacker att Laura inte kunde säga ett ord. Hon bara höll henne hårt och glömde allt annat. Hon märkte inte att alla tittade på henne förrän faster Eliza sade:
- Har ni sett så stora ögon nån gång!
De andra flickorna var inte avundsjuka för att Laura fick vantar och karameller och en docka, ty Laura var den minsta flickan utom baby Carrie och faster Elizas lilla baby, Dolly Varden. Spädbarnen var för små för dockor. De var så små att de inte ens visste något om jultomten. De bara stack fingrarna i munnen och skruvade på sig för att det var en sådan uppståndelse.
Laura satte sig på sängkanten och höll i sin docka. Hon tyckte om sina röda vantar och hon tyckte om polkagrisen, men allra mest tyckte hon om dockan. Hon döpte henne till Charlotte.
Sedan tittade de allihop på varandras vantar och provade sina egna, och Peter bet en stor bit av sin polkagris men Alice och Ella och Mary och Laura slickade på sina så att de skulle vara längre.

ur Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder (1935)

om Hobbiten - boken alltså

Nu är det exakt 4 veckor kvar!

Till vad, kanske man undrar? Tills betygen ska vara satta?

Jo, det stämmer. Men en mycket trevligare händelse som inträffar den 12 december 2012 är:

Sverigepremiären av The Hobbit!

Detta har jag väntat på i flera år! Utan att överdriva! Det kändes som att dagen aldrig skulle komma, och när det hade närmat sig lite mer så sköt de upp premiärdatumet (två gånger till och med om jag inte missminner mig)!

Men nu är den snart här! Dagen som jag och 100 000-tals andra människor runt om i hela världen har väntat på.

Jag bestämde mig för länge sedan att läsa om The Hobbit innan filmpremiären. Den version jag valde att läsa den här gången blev Hobbiten - eller bort och hem igen som är översättningen av Erik Andersson och John Swedenmark (verser) som kom 2007. Det finns två andra översättningar till svenska. Den mest kända är Britt G. Hallqvists översättning från 1962, Bilbo - en hobbits äventyr. Men innan den kom Hompen - eller en resa dit och tillbaks igen som översattes av Tore Zetterholm (1947). 

Lite kuriosa om denna översättning: Det var den allra första översättningen av något av Tolkiens verk! Men Tolkien gillade inte alls översättningen. Bl.a var han emot att man hade ändrat Hobbit till Hompe. 

- Mr Tolkien, I so totally agree! 

Bilbo hette dessutom Bimbo. I say no more... 

Källa + ytterligare kuriosa: The Tolkien Gateway

Jag har läst Hallqvists översättning när jag var liten, och originalet, The Hobbit, or There and Back Again, för nästan 10 år sedan. Men Hompen har jag aldrig läst. Även om jag inte tror att den står sig så väl rent översättningsmässigt så skulle jag vilja läsa den eller åtminstone hålla i den eller åtminstone se den. För ett par år sedan hittade jag ett exemplar på Tradera, men eftersom jag var student då bjöd jag bara 600 kr. Det kändes inte motiverat att lägga mer än så på en bok som jag redan hade läst. Reservationspriset var nog minst det tredubbla, så det blev inget köp för mig den gången. Men om det är någon som skulle råka ha ett exemplar av denna utgåva är jag naturligtvis väldigt intresserad! Och när jag ändå är inne på det, så söker jag också efter denna utgåva: 

Bilbo, illustrerad av Tove Jansson!

Men vad tycker jag om boken?

Jo, jag tycker att den är helt underbar! Den skiljer sig rätt mycket från Sagan om ringen-trilogin. Hobbiten är en barnbok medan Ringen-trilogin är skriven för vuxna. Och det märks. Hobbiten är mycket mer av en saga. Det är en mörk historia på sina håll, men inte alls lika domedagsaktig som Ringen-trilogin. I Hobbiten använder sig Tolkien ofta av direkta tilltal, något som helt saknas i Ringen-trilogin (förutom kanske i förordet). 

Dock var det en hård nöt för stackars Bilbo, som aldrig hade något med vatten att göra om han kunde undvika det. Ni kan förstås svaret, kan jag tänka mig, eller kan gissa det lätt som aldrig det eftersom ni sitter hemma i lugn och ro och inte får tankarna störda av hotet att bli uppäten. (s. 77)

Tolkien använder sig också av ett berättande där vi läsare ibland får en liten glimt av vad som komma skall innan personerna i boken får det. 

Han gissade så gott han kunde och kröp iväg en bra bit tills han plötsligt fick handen på en liten ring av sval metall som låg på tunnelns golv. Det var en vändpunkt på hans bana, men det visste han inte. (s. 70)

(Och vi som läser boken mer än 70 år efter utgivning vet förstås precis vad denna ring ska komma att betyda... ) Man kan tycka att det dödar spänningen att få veta vad som ska hända innan det gör det, men det är snarare tvärtom. Vi får veta att något ska hända, men inte exakt vad och det bygger upp spänningen snarare än dödar den. 

Båda dessa berättargrepp gör att boken känns mer barnboksaktig. Något annat som gör boken till en perfekt barnbok upptäckte jag när jag provade att läsa lite högt. Boken är perfekt för högläsning! Jag vet inte vad som gör det, men språket liksom flödar fram över sidorna! Detta betyder dock inte att språket är barnsligt. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg är Hobbiten full av ålderdomliga ord och språkliga strukturer. I love it, så klart!

En annan av mina favoriter bland barnböcker-som-lika-väl-kan-läsas-av-vuxna är Momo - eller kampen om tiden av Michael Ende. På omslaget till den finns detta fina omdöme:

Sven Lindqvist i DN:
- Världens bästa bok! sa min elvaårige vän.
- Varför det?
- Läs en bit var som helst, sa hon. Läs det här: "Vad är en stjärnstund för något?" undrade Momo. 

Detta lilla citat tänkte jag på när jag läste Hobbiten. Man kan slå upp vilken sida som helst och mötas av helt fantastisk berättarkonst! 

Nästa morgon vaknade Bilbo med solens första strålar i ögonen. Han for upp för att se vad klockan var, och gå och sätta på tevatten - och fann att han inte alls var hemma. Så han satte sig och önskade förgäves att han kunde tvätta händer och borsta tänder. Mycket riktigt blev det inte tal om det, och inte te eller rostat bröd eller sidfläsk till frukost, bara kallt fårkött och kall kanin. Och sedan var det dags för en ny färd. (s. 109)

Eller ett annat uppvaknande:

När Bilbo slog upp ögonen undrade han om han hade det, ty det var lika mörkt som när han blundade. (s. 70)

Mitt betyg på Hobbiten av J.R.R. Tolkien: 5/5 

Dagens teologiska reflektion

Jag gillar att hitta lite teologiska kopplingar i skönlitterära böcker jag läser. Särskilt om jag vet att författaren är kristen; då känns det liksom inte lika långsökt. Men om författaren menar så som jag läser eller inte är egentligen inte viktigaste. Det är det som är det fina med skönlitteratur! Varje läsare hittar sin egen läsning av boken!

Detta läste jag i Hobbiten av J.R.R. Tolkien (som för övrigt var katolik). Dvärgarna och Bilbo har blivit attackerade av vättar och i allt tumult så blev Bilbo kvar inne i berget. Gandalf har mött dvärgarna och undrar hur de har kunnat tappa bort Bilbo:

Dvärgarna ville veta varför han hade fått följa med över huvud taget, varför han inte kunde hålla sig till sina vänner och följa med dem, och varför inte trollkarlen hade valt någon med mer vett. "Han har bara vållat bekymmer hittills", sa en av dem. "Om vi nu måste gå tillbaka in i de vederstyggliga tunnlarna och leta efter honom, så kan han lika gärna flyga och fara."
Argt svarade Gandalf: "Det var min idé att ta med honom, och jag tar inte med sådant som inte behövs [min kursivering]. Antingen hjälper ni mig att leta efter honom eller så går jag ensam och då får ni reda er bäst ni kan. Om vi bara kan hitta honom igen så kommer ni att tacka mig innan allt det här är över. Hur i hela friden kunde du tappa bort honom, Dori?"

Jag tror att Gud är som Gandalf här. Det var min idé att ta med honom, och jag tar inte med sådant som inte behövs. 
Ingen människa finns på jorden av en slump. Ingen människa är onödig eller saknar uppgift. Alla behövs! Gud har en plan med att just DU, och alla andra, finns här! Och detta betyder att vi har en skyldighet att hjälpa varandra. Inte bara dem som vi tror att vi har någon användning av, utan ALLA människor.