Idag bjuder jag på en berättelse om en jul för längesedan i ett land långt borta.
I varje strumpa fanns det ett par klarröda vantar och en lång platt polkagris med prydliga jack längs vardera sidan.
Allihop var så lyckliga att de först knappt kunde tala. De bara tittade med glänsande ögon på de underbara julklapparna. Men Laura var lyckligast av alla. Laura hade fått en trasdocka.
Det var en underbar docka. Hennes ansikte var av vitt tyg med svarta knappögon. En svart penna hade ritat hennes ögonbryn och hennes kinder och mun var röda av bläck gjort av karmesbär. Hennes hår var gjort av svart garn som stickats och repats upp så att det blivit lockigt.
Hon hade sina röda flanellstrumpor och små svarta tygdamasker som föreställde skor,och hennes klänning var av söt skär och blå kalikå.
Hon var så vacker att Laura inte kunde säga ett ord. Hon bara höll henne hårt och glömde allt annat. Hon märkte inte att alla tittade på henne förrän faster Eliza sade:
- Har ni sett så stora ögon nån gång!
De andra flickorna var inte avundsjuka för att Laura fick vantar och karameller och en docka, ty Laura var den minsta flickan utom baby Carrie och faster Elizas lilla baby, Dolly Varden. Spädbarnen var för små för dockor. De var så små att de inte ens visste något om jultomten. De bara stack fingrarna i munnen och skruvade på sig för att det var en sådan uppståndelse.
Laura satte sig på sängkanten och höll i sin docka. Hon tyckte om sina röda vantar och hon tyckte om polkagrisen, men allra mest tyckte hon om dockan. Hon döpte henne till Charlotte.
Sedan tittade de allihop på varandras vantar och provade sina egna, och Peter bet en stor bit av sin polkagris men Alice och Ella och Mary och Laura slickade på sina så att de skulle vara längre.
ur Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder (1935)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar