Dialektala ord som behövs i rikssvenskan. Del 1: HE

Hur översätter man put från engelska till svenska?

Ställa/lägga/sätta/slänga/placera... finns det kanske fler? 

Men det allra bästa, ett ord som betyder alla dessa saker på en gång, ett ord på bara två bokstäver, ett ord som jag tycker det är synd att jag inte kan använda i Göteborg (för att nästan ingen hade förstått): det lilla norrländska ordet he. 

Helt genialiskt ord, eller hur! 

Exempel:

- Kan du he tvätten i maskin?
- Ja, jag ska bara he i mig lite mat först. 

- Vars ska jag he böckerna?
- He dem på golvet så länge. 

Jag blev jätteglad när jag läste att Samuel Stenberg, språkkonsult från Umeå, till och med vill he in he i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista)! Han har skrivit ett blogginlägg om detta (som jag missat tills nu) men här finns det: http://uppfatta.com/ett-argument-for-he/

Även Västerbottensnytt har uppmärksammat Samuels förslag till SAOL:

Några frågor till mina läsare:
Hur utbrett är he? Är det bara Norrbotten och Västerbotten som använder det, eller andra delar av Norrland (eller Sverige) också?
Om du inte är från Norrland, hade du förstått ordet om någon sa det i en mening?
Och framför allt: Vad tycker ni om ordet he? Användbart, förkastligt, underbart, onödigt?

(ps. verbet he är inte samma sak som he som uttalsvariant av det. ex. He ä som bra = Det är bra. Detta he uttalas oftast lite kortare än verbet he)

Grattis till semikolonet ;)

Det finns en massa mer eller mindre nödvändiga temadagar att fira. En temadag som tillhör de nödvändiga är Semikolonets dag; och det råkar vara idag, 6 februari!

Av någon anledning har många föreställningen att semikolon är något komplicerat och svårt och något som man helst bör undvika, för annars gör man nog fel. Men semikolon är ju egentligen jätteenkelt! Det är helt enkelt ett mellanting mellan punkt och komma. När du tycker att en punkt är för definitivt, men kommatecken för litet, då använder du kommatecken.
På varje sida av semikolonet ska det vara en huvudsats, alltså en sats som skulle kunna vara en egen fullständig mening.
Före uppräkning och exemplifiering ska det INTE vara semikolon; semikolon är mycket mer närbesläktat med punkt och komma än med kolon.

Exempel på rätt användning av semikolon:

Malin har bakat en kaka till min filmklubb; utan tvekan kommer den att bli succé!
Ingen elev var sjuk; alla gjorde nationella provet.
Idag är det semikolonets dag; det ska inte förringa det faktum att det också är samernas nationaldag.

För övrigt är 2 av de 3 meningarna sanna. Vilken är falsk tror ni?

Ytterligare en användning av semikolonet är i blinksmileyn! Det är en mycket bra smiley som man använder när man antingen vill flirta, ha lite glimten i ögat eller vara ironisk ;).

;)

För mer info om semikolon, följ denna länk: LÄNK

P.S. I detta blogginlägg finns två exempel på kolon. Använd inte semikolon i sådana sammanhang.

P.P.S. På tal om smileysar... Jag har en teori om att folk födda på 70-talet och tidigare skriver smileysar med näsa, medan folk födda på 80-talet och senare skriver smileysar utan näsa. Stämmer det?

Min förkärlek till starka verb

Okej. Detta inlägg kommer handla om grammatik. Men läs vidare i alla fall för grammatik är väldigt intressant!

Jag gillar grammatik och jag gillar gamla svenska språkföreteelser som vi på senare tid har rationaliserat bort. Till exempel det här med starka verb! Starka verb är en form av oregelbundna verb skulle man kunna säga, men oregelbundenheten består i att vokalen ändras. Ett exempel som vi har kvar i vårt språk är ge - gav - givit/gett. Ett verb som jag i min norrbottniska dialekt böjer starkt även om rikssvenskan inte gör det är trycka. En del tycker det låter skrattretande, men för mig är det helt normalt att säga trycka - tröck - tryckt. Att se det i skrift tycker till och med jag ser lite konstigt ut, men att säga det är så normalt för mig att det tog ett bra tag innan jag insåg att inte alla säger så.

Men nu har jag hittat ett helt nytt starkt verb! Nytt för mig alltså. Det har ju funnits för länge sedan. Verbet hittade jag i Hobbiten av J.R.R. Tolkien. Och nu ska jag inte hålla er på halster längre. Så här stod det i kapitlet På tröskeln:

Den gamla trasten, som högt uppifrån hade iakttagit det hela med små pärlögon och huvudet på sned, hov upp en drill. 

Och i nästa kapitel, Ord från insidan:

De kom snabbt till liv och skulle just smyga in i tunneln när Bifur hov upp ett rop: "Mina kusiner! Bombur och Bofur - vi har glömt dem, de är kvar i dalen!"

Hov upp alltså. Jag förstod ju att det var ett verb, men jag kände inte igen det och förstod inte från vilket verb det kom. Inte ens i Svenska Akademins Ordbok kunde jag hitta det. Men det behövdes bara en enkel googling för att få reda på att det kommer från häva upp och även förekommer i bibelöversättningen från 1917. Till exempel 4 Mos. 24:3 "Och han hov upp sin röst och kvad...".

Jag älskar Erik Anderssons översättning av The Hobbit och att han väljer att ha med dessa gamla ord och ordformer (hov är bara ett av många ålderdomliga ord)! En ny översättningen måste inte vara modern!

Heidi- och Game of Thrones-post

Tydligen så kom på posten i fredags fast det var midsommarafton. Eftersom jag inte visste det så kollade jag aldrig brevlådan, men av någon anledning gjorde Markus det idag.
Och helt fantastiskt! Där fanns TVÅ paket till mig fast det är 3 veckor sedan jag fyllde år!

Det första paketet var en födelsedagspresent från min syster, men inget ont om henne för det. Det är posten från Schweiz som var långsam. Av henne fick jag bland annat en Heidi-bok så att jag kan lära mig lite tyska.

Och jag har redan lärt mig lite grann. Hell betyder inte helvete, utan ljust. Det ger lite mer sense till att meningen "Warum ist es so hell" återfinns i en pixi-bok.

Det andra paketet var ingen födelsedagspresent, men i det låg tredje delen av Game of Thrones (eller Sagan om is och eld, som den ju egentligen heter). Det är Åsa på ...and then there was Beatrix som var så snäll och skickade den till mig eftersom hon hade råkat dubbelköpa den!
TUSEN TACK!

Än så länge är jag bara på första boken, och allt som händer där vet jag ju redan eftersom jag har sett första säsongen av tv-serien. Men det är spännande ändå, och jag är helt fast!
På midsommarafton läste jag så ofta jag kom åt (vilket var rätt ofta eftersom Markus var sjuk och vi struntade i våra midsommarplaner och var bara hemma hela dan istället) och när jag inte läste gick jag runt och tänkte på boken. Sen drömde jag mardrömmar på natten, så kanske blev det lite för mycket...

Den person jag gillar mest är helt klart Arya! Och den jag stör mig mest på är hennes syster Sansa. Igår läste jag ett kapitel då hon var särskilt störig och efter det var jag på helt dåligt humör tills jag fortsatte läsa igen efter nån timme. Hon är så blind och egoistisk och korkad! Hon fattar ju ingenting av vad som pågår runt henne! Men så är hon ju bara 11 år, så vad kan man förvänta sig?
Det är ju faktiskt en sak som skiljer sig mellan tv-serie och bok. Alla är så unga i boken! T.ex så är Daenarys 13 och Jon 15. Det är ju rätt vanligt att skådespelare får spela yngre än vad de är, men såå unga är det väl ändå inte meningen att de ska vara?? Eller är det nån som har koll? Nämns det i tv-serien hur gamla de är?

Stalins barn och Húrins barn

Igår skrev jag att jag var mellan böcker och inte visste vad jag skulle läsa nu, innan jag får Hungerspelen från biblan nästa vecka. Men jag fattar inte hur jag kunde tänka så! Jag har ju mina bokreafynd att hugga in på!

På bokrean köpte jag 3 Tolkien-nyöversättningar:
De två tornen, Konungens återkomst och Hobbiten.
Ringens brödraskap köpte jag när den kom ut för flera år sedan, men uppföljarna har jag väntat med att införskaffa. Och ÄNTLIGEN kom de på bokrean. Hobbiten ägde jag bara på engelska sen tidigare, och den gamla svenska översättningen (Bilbo alltså) ges inte ut längre. Men den ska jag nog kunna hitta på nån second-hand någonstans.

Jag köpte också en till Tolkien-bok. Húrins barn. J.R.R. Tolkien påbörjade denna bok men hann inte slutföra den innan sin död. Hans son Christopher Tolkien sammanställde den och den gavs ut 2006. Fantastiskt att det fortfarande finns material att ge ut från Tolkien!
Húrins barn utspelar sig i Midgårds första tidsålder. Långt innan Sagan om ringen alltså.

En bok som jag varit lite intresserad av innan är Stalins barn av Owen Matthews. Författaren berättar om sin familjs uppväxt i Sovjet och Ryssland under 1900-talet. Ett ämne som intresserar mig, som ni kanske vet! Jag stod och funderade på om jag skulle köpa eller inte. Men inledningen fick mig att bestämma mig för att köpa den.

Jag pratade ryska innan jag pratade engelska. Till dess att jag skickades till en engelsk skola, uppklädd i mössa, kavaj och knäbyxor, såg jag världen på ryska. Om språk har färger var ryska den varma rosa färgen på min mammas sjuttiotalsklänningar, den mättade röda på den uzbekiska tekannan hon hade haft med sig från Moskva, det kitschiga svarta och guldfärgade på de målade ryska träskedar som hängde på köksväggen. Engelska, som jag talade med min pappa, var den diskreta gröna färgen på mattan i hans arbetsrum, den blekt bruna på hans tweedkavajer. Ryskan var ett förtroligt språk, den tillhandahöll en privat kod jag kunde använda när jag pratade med min mamma. Den var varm och sinnlig, och doftade av sängvärme och ångande potatismos. Engelskan var ett språk som tillhörde det formella, vuxenvärlden, skolan och stunder då jag satt i pappas knä och slukade böcker. Doften var Gauloisecigaretter och kaffe och motoroljan till lokomotiven som körde runt på hans modelljärnväg. 

Jag fastnade direkt! Vilken inledning! (särskilt för en språkälskare som jag)

mina bokreafynd

Nu är bara frågan vilken jag ska börja med härnäst.
Ytterligare ett förslag är att jag ska fortsätta med Jesaja bok i Bibeln. Jag var nyligen på Stadsteatern här i Göteborg och såg den 4 timmar långa föreställningen Bibeln, och jag blev sugen på att läsa lite mer. Jag har ju dessutom som mål att hinna läsa hela Bibeln innan jag fyller 30. Det är mindre än 15 månader kvar nu... Det passar ju också bra att ta tag i lite bibelläsande så här i fastetider...

Niceville, efter att ha läst hela boken

Jag har ju redan skrivit om Niceville av Kathryn Stockett en gång, men det var när jag bara hade lyssnat på 1 av 16 CD-skivor. Här kommer min rapport efter hela lyssningen/läsningen. Det blev nämligen så att jag lyssnade på 2 CD-skivor och läste resten. Jag gillar att läsa bättre än att lyssna, men lyssna är bra när man åker bil.
I början av september kommer Niceville ut i ljudpocket. Ljudpocket är som vanlig ljudbok på CD, fast i pappersfodral. Lättare att bära med sig säger Bonniers. Billigare och därmed mer lättsålt säger jag. Dessutom större risk för att skivorna ramlar ut ur fodralet, men allt är ju en avvägning.

Niceville var underhållande läsning. Inte så att man skrattade, men så att man ville fortsätta läsa.
Handlingen i Niceville kretsar kring 3 personer: den unga plantageägardottern Skeeter och de två hembiträdena Aibileen och Minny. Skeeter har återvänt till hemstaden Jackson, Mississippi efter att ha studerat på universitetet. Hennes mamma oroar sig eftersom hon inte är gift och tycker att hon borde skaffa ett jobb där hon kan träffa en man. Men Skeeter drömmer om att bli författare. Hon blir upprörd över orättvisorna i samhället och bestämmer sig för att skriva om en bok om hur de svarta hembiträdenas situation ser ut. Till sin hjälp lyckas hon få sin väninnas hembiträde Aibileen och hennes vän Minny.
Det är svårt att sätta sig in i vilken risk de inblandade tar genom att skriva boken. Boken utspelar sig på 60-talet, men ofta känns det som 1800-tal. Svarta och vita får inte använda samma toaletter, handla i samma affärer eller låna böcker på samma bibliotek.
Men förutom södra USA:s segregering är boken också full av detaljer som ger en tidstypisk touch. De som växt upp under 60-talet får kanske något nostalgiskt i sinnet, medan det för mig som varken levde på 60-talet eller har befunnit mig i USA mer än 2 veckor i sträck istället fylls av en känsla av att jag får ta del av något exotiskt.

Boken är berättad från de tre kvinnornas olika perspektiv. Det hade varit intressant att läsa originalet för att se hur Stockett valt att variera språket. Skillnaden mellan sociolekter är ju inte så lätt att överföra mellan olika språk. I svenska översättningen märkte jag skillnaden i att han användes som objektsform när texten var berättad av Minny och Aibileen (alltså, han istället för honom i t.ex. "Jag såg han"). När jag lyssnade på boken tänkte jag inte alls på det, men det är väl för att det är vanligare att höra objekts-han i talat språk än i skriftligt. Det kan också ha något att göra med min dialekt (norrbottniska). För övrigt anser jag mig ha rätt att använda han som objektsform i talat språk eftersom det härstammar från dialekt och inte slarv/okunskap. Och ibland gör jag det enkom i syfte att bevara min dialekt.
För att återgå till boken: Det är inte endast grammatiskt som berättarrösterna skiljer sig åt. Aibileens, Skeeters och Minnys personlighet lyser igenom i vad de berättar och hur det berättar det. Jag tycker att man borde ha tagit till vara på detta i ljudboken och haft tre olika uppläsare.

Niceville har biopremiär i Sverige 7 oktober. Boken är nästan 500 sidor lång och innehåller många sidohistorier. Jag funderar lite över hur mycket som måste utelämnas för att det ska bli en enda film (man borde kanske ha gjort en mini-serie istället?). Själva grundhistorien, tre kvinnor försöker sammanställa en bok om de sociala orättvisor de lever med, är rätt intressant, men det är allting runt omkring, att man lär känna dem och deras vänner, deras bakgrunder, drömmar och rädslor, det är det som gör boken värd att läsa. Jag har därför inte alltför höga förväntningar på filmen. Men, men... det återstår att se...
Eftersom jag redan har lagt upp trailern för filmatiseringen så visar jag istället bokvideon den här gången. Bokvideo är tydligen det som är coolt nuförtiden.

þungur hnífur

Idag firar Island att de slapp ifrån Danmark för 65 år sedan. 
Från Island kommer många coola grejer. Här kommer några exempel:

Musik:
Emiliana Torrini, Lyssna här!
Björk Guðmundsdóttir, Lyssna här!
Sigur Rós, Lyssna här!

Film:
Hrafninn flýgur

Nói Albínói

Isländska saker som jag bör bekanta mig närmre med:
Nobelpristagaren i litteratur, Halldór Laxness
101 Reykjavík

Men det bästa med Island är språket. Så underbart och urnordiskt. Och de har haft förnuft nog att behålla en massa coola grammatiska saker som fyrkasussystem, person- och numerusböjda verb och omljud. 
Så här vackert låter en morgonandakt på íslenska, visst känner ni igen Fader Vår? Lyssna här!

Min första glogster!

Man lär så länge man har elever. Eller IT-workshops. Idag har jag lärt mig att gör en glogster.

Kolla in den om ni vågar! (hint: man kan klicka på bilderna)

о великих культуры России

Ni måste väl ändå hålla med mig om att Ryssland är ett mycket fascinerande land!

Min obsession för Ryssland bröt ut när Markus introducerade mig för en (för mig) ny kompositör, Dimitrij Shostakovich. Allegro molto ur stråkkvartett nummer 8 i C-moll är det mest känslofyllda jag nånsin har hört! Jag vet inte riktigt vars jag ska ta vägen när jag lyssnar på det. Jag kan inte göra något annat än att bara lyssna! Det är både njutning och ångest på samma gång!

Bara någon dag efter detta uppvaknande såg jag två filmer om ryska revolutionen, Doktor Zjivago och Röda och vita. Den översnöade villan i Doktor Zjivago är helt magisk!

Ryssland/Sovjet under 1900-talet är otroligt fascinerande! Det är ett land med sådana kontraster! Mellan Tsarväldet och kommunismen; mellan högt och lågt; mellan överflöd och misär. Och bara det att landets yta breder ut sig över 160 längdgrader är ju fascinerande!  Jag gillar sånt som är lite off och avsides! Jag skulle hellre bo ett år på Grönland än i Paris till exempel. 1000-tals mil av sibirisk tundra tilltalar alltså mig!

Cinemateket har denna termin en Sergei Eisenstein-serie. Första filmen i serien visades idag: Pansarkryssaren Potemkin, en film som utspelar sig under revolutionen 1905. 1001 filmer du måste se innan du dör skriver så här om den:

Pansarkryssaren Potemkin – vilken berömd film! Sergej Eisensteins andra spelfilm skulle inte bara bli föremål för ideologiska konflikten mellan öst och väst och mellan vänster och höger, utan också en film som all världens filmälskare måste se. […] Som en sann filmkonstnär lyckas han i detalj skapa en lysande och rörande berättelse.

Scenen från trappan i Odessa är den mest berömda från filmen:

På Cinemateket visas Eisensteins stumfilmer ackompanjerade live av Stefan Wingefors. Nästa på repertoaren är Strejken, på lördag kl. 14.00 (Bio Capitol, 65 kr)

När jag såg filmen idag insåg jag att det ryska alfabetet också är väldigt vackert. Jag tror jag ska försöka lära mig det!