Jag har ju redan skrivit om Niceville av Kathryn Stockett en gång, men det var när jag bara hade lyssnat på 1 av 16 CD-skivor. Här kommer min rapport efter hela lyssningen/läsningen. Det blev nämligen så att jag lyssnade på 2 CD-skivor och läste resten. Jag gillar att läsa bättre än att lyssna, men lyssna är bra när man åker bil.
I början av september kommer Niceville ut i ljudpocket. Ljudpocket är som vanlig ljudbok på CD, fast i pappersfodral. Lättare att bära med sig säger Bonniers. Billigare och därmed mer lättsålt säger jag. Dessutom större risk för att skivorna ramlar ut ur fodralet, men allt är ju en avvägning.
Niceville var underhållande läsning. Inte så att man skrattade, men så att man ville fortsätta läsa.
Handlingen i Niceville kretsar kring 3 personer: den unga plantageägardottern Skeeter och de två hembiträdena Aibileen och Minny. Skeeter har återvänt till hemstaden Jackson, Mississippi efter att ha studerat på universitetet. Hennes mamma oroar sig eftersom hon inte är gift och tycker att hon borde skaffa ett jobb där hon kan träffa en man. Men Skeeter drömmer om att bli författare. Hon blir upprörd över orättvisorna i samhället och bestämmer sig för att skriva om en bok om hur de svarta hembiträdenas situation ser ut. Till sin hjälp lyckas hon få sin väninnas hembiträde Aibileen och hennes vän Minny.
Det är svårt att sätta sig in i vilken risk de inblandade tar genom att skriva boken. Boken utspelar sig på 60-talet, men ofta känns det som 1800-tal. Svarta och vita får inte använda samma toaletter, handla i samma affärer eller låna böcker på samma bibliotek.
Men förutom södra USA:s segregering är boken också full av detaljer som ger en tidstypisk touch. De som växt upp under 60-talet får kanske något nostalgiskt i sinnet, medan det för mig som varken levde på 60-talet eller har befunnit mig i USA mer än 2 veckor i sträck istället fylls av en känsla av att jag får ta del av något exotiskt.
Boken är berättad från de tre kvinnornas olika perspektiv. Det hade varit intressant att läsa originalet för att se hur Stockett valt att variera språket. Skillnaden mellan sociolekter är ju inte så lätt att överföra mellan olika språk. I svenska översättningen märkte jag skillnaden i att han användes som objektsform när texten var berättad av Minny och Aibileen (alltså, han istället för honom i t.ex. "Jag såg han"). När jag lyssnade på boken tänkte jag inte alls på det, men det är väl för att det är vanligare att höra objekts-han i talat språk än i skriftligt. Det kan också ha något att göra med min dialekt (norrbottniska). För övrigt anser jag mig ha rätt att använda han som objektsform i talat språk eftersom det härstammar från dialekt och inte slarv/okunskap. Och ibland gör jag det enkom i syfte att bevara min dialekt.
För att återgå till boken: Det är inte endast grammatiskt som berättarrösterna skiljer sig åt. Aibileens, Skeeters och Minnys personlighet lyser igenom i vad de berättar och hur det berättar det. Jag tycker att man borde ha tagit till vara på detta i ljudboken och haft tre olika uppläsare.
Niceville har biopremiär i Sverige 7 oktober. Boken är nästan 500 sidor lång och innehåller många sidohistorier. Jag funderar lite över hur mycket som måste utelämnas för att det ska bli en enda film (man borde kanske ha gjort en mini-serie istället?). Själva grundhistorien, tre kvinnor försöker sammanställa en bok om de sociala orättvisor de lever med, är rätt intressant, men det är allting runt omkring, att man lär känna dem och deras vänner, deras bakgrunder, drömmar och rädslor, det är det som gör boken värd att läsa. Jag har därför inte alltför höga förväntningar på filmen. Men, men... det återstår att se...
Eftersom jag redan har lagt upp trailern för filmatiseringen så visar jag istället bokvideon den här gången. Bokvideo är tydligen det som är coolt nuförtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar