fredag 22 april 2011

Jehåvasjäveln

På min tågresa upp till Boden hann jag läsa ut Fablehaven: Rise of the Evening Star av Brandon Mull (del 2 i fablehaven-serien).
Fablehaven är en fantasyserie om 5 böcker som handlar om ett reservat för magiska väsen. Reservatet är nu hotat av the Evening Star, en organisation som med hjälp av reservatens hemliga artefakter vill ta över världen. Första boken i serien fastnade jag i direkt, men historien avslutades också i den boken, även om det lades ut lite hintar som gjorde att man förstod att "det kommer mera". Bok 2 däremot avslutas med ett stort frågetecken! Och tydligen ska alla de 4 sista böckerna hänga ihop mer. Jag måste alltså snart läsa de övriga tre böckerna! 

Men jag kunde inte börja läsa Grip of the Shadowplague (bok nr 3 alltså) direkt eftersom jag inte än äger den, och jag som sagt satt på ett tåg. 

Istället började jag läsa en bok med en inte så vacker titel, men en klockren framsidesbild. 
Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson.

Boken handlar om en kille som är uppvuxen inom Jehovas vittnen, men börjar ifrågasätta en del "sanningar" och så småningom lämnar församlingen. Boken är en roman, men författaren har själv växt upp i Jehovas vittnen och lämnat dem i 20-årsåldern. Tydligen ska mycket vara självupplevt, men jag har ingen källa där han själv säger att det är så. Jag litar inte till 100% på när en recensent säger att något är självbiografiskt. Det finns en tendens att vilja läsa in författarens eget liv så mycket som möjligt i en roman. Hur mycket som är sant i boken låter jag därför vara osagt.
Det jag gillar med Jehåvasjäveln är att det inte är en bok vars syfte är att svartmåla Jehovas vittnen. Man får en nyanserad bild av en som själv varit med, vilket gör det mer trovärdigt än när någon bara har skit att säga. Jag känner faktiskt att jag förstår dem som är med i Jehovas vittnen mer nu. Inte så att jag håller med dem mer än innan.
Man kan förstå utan att hålla med. Något som ibland verkar glömmas bort nu för tiden.
"Bilderna är onaturliga och överdrivna. Nya motiv som jag aldrig förr har sett, men fortfarande samma osannolika sammanblandningar av situationer och miljöer. På bilderna finns fortfarande ett lyckligt svart par, ett lyckligt asiatiskt par, ett lyckligt vitt par. Och alla befinner sig i en välskött park, där det i ena hörnet finns ett vattenfall och i det andra ett dukat bord med frukt och kannor med mjölk.
     Jag skrattar och ställer tillbaka boken.
(...)
Plötsligt får jag för mig att leka med tanken att inget har hänt.
     Jag är ett vittne, tänker jag och tittar på bilderna.
     Jag är ett vittne, tänker jag och läser orden.
     Jag är ett Jehovas vittne.
     Då känner jag det.
     Det fungerar.
     Det händer.
     Det jag ser blir naturligt. Inget är konstigt, utan tryggt. Nästan som hemma.
     Fan.
     Jag lyfter huvudet, blundar och tar ett djupt andetag.
     Jag är det inte, jag är det inte, jag är det inte.
     Jag öppnar ögonen och tittar i boken igen.
     Orden är onaturliga och bilderna är konstiga.
     Det var inte verkligt. Det var spökbilder från ett annat liv.
     Jag andas ut. Ryser, och ställer tillbaka boken och går ut till mamma i köket."
ur Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson


Vad säger ni, visst är omslagsbilden underbar på något obehagligt sätt?

1 kommentar:

  1. Jag läste Jehåvasjäveln här om dagen och håller helt med dig om framsidan, både underbar och obehaglig på något faschinerande sätt!
    //Anna
    www.annasbokhylla.se

    SvaraRadera