Den har stått i min hylla länge. Jag tror att jag kan ha köpt den när Din Bok (mitt typ gamla, fast lite nuvarande jobb) skulle minska sin yta och vi sålde ut stora delar av sortimentet till 75%-rabatt. Pocketböckerna blev ju så sjukt billiga då så jag plockade på mig en hög.
Jag tog fram den ur hyllan förra veckan när jag hade läst ut Simon och ekarna och ville läsa en pocketbok som var lätt att bära med sig i väskan till jobbet. Idag hann jag läsa ut den eftersom:
1. Jag vik:ade som fransklärare och kan ingen franska, så jag satt å läste medan de 8 eleverna jobbade i sitt övningshäfte.
2. Apoteket hade infört ett nytt datasystem så det var extra långsam kö.
Boken är en barndomsskildring berättad av en man som återvänder till sin barndoms gata där något märkligt inträffade. Stephen och Keith upptäcker att Keiths mamma är en tysk spion (det här utspelar sig i England under andra världskriget, så tyskarna är the bad guys). De börjar spionera på och följa efter henne, men allting blir mer invecklat och på mer allvar än vad de kunde ha anat när de började med sin lek.
Även om det är den vuxna Stephen som tänker tillbaka på sin barndom så är historien berättad ur barnets oskuldsfulla perspektiv. Boken är komisk på sina ställen där man som vuxen läsare förstår mer än de unga spionerna, men det är samtidigt en skildring av det grymma uppbrottet från den trygga, oskuldsfulla barndomen där allt som var allvar samtidigt var på lek, och där de vuxnas värld var något avlägset och främmande.
Det är underbart när man tar upp en bok som man inte har hört något om innan och som är så här spännande, välskriven och medryckande! Och alldeles alldeles underbar!
"Vi stirrar på moster Dees hus utan ett ord. Allt får tillbaka sitt egendomliga skimmer. Varför har Keith en moster som bor bara tre hus bort? Mostrar bor inte på samma gata som man själv! De bor på avlägsna platser dit man beger sig som mest en eller ett par gånger om året, och som de bara lämnar på julen. Men Keiths mamma besöker inte moster Dee en eller två gånger om året, utan varje dag. När jag stirrar på mandelträden och det bruna korsvirkeshuset börjar jag för första gången se det underliga i deras förhållande. När vi hälsar på moster Nora eller moster Mel är det ett gemensamt lidande. Keiths mamma hälsar på moster Dee ensam. Alltid ensam. Varje dag. Hur kan de han så mycket att prata om?
Jag tänker på fotografiet på Keiths mammas skrivbord, och det slår mig för första gången att om de var systrar när de var små så måste de fortfarande vara det. En häpnadsväckande tanke. När min mamma pratar med min pappa händer det visserligen att hon omtalar moster Mel som sin syster, men det har aldrig fallit mig in att tänka på vuxna systrar som systrar i samma bemärkelse som Deirdre och Barbara Berrill är systrar. Jag försöker föreställa mig att Keiths mamma och moster Dee är svartsjuka på varandra och skvallrar på varandra... viskar hemligheter till varandra...
Vad har de för hemligheter nu när de är vuxna? Hemligheter om farbror Peter, kanske. Om var han är och vad han gör - små skenbart oskyldiga, personliga upplysningar. Men utifrån dem pusslar Keiths mamma ihop bombflygets operationer..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar