Jag ger säsong 4 en chans, trots allt

Trots att jag skrev detta förra året så är jag nu ganska taggad att se säsongspremiären av Downton Abbey!
Säsong 3:s manus var verkligen ingen hit, så jag har inte så stora förhoppningar. Men jag skulle bli väldigt glad om jag blev överbevisad!

Att jag ändå faktiskt har längtat efter denna säsongspremiär beror på att jag denna helg är hos morfar och umgås med delar av min familj. Jag måste ju ta tillfället i akt att se Downton Abbey tillsammans med min mamma och downton abbey-fantast till syster eftersom vi vanligtvis är utspridda över nästan hela Sveriges avlånga land.

Downton Abbey säsong 4 sänds i svt ikväll kl. 21.30.

Secondhand istället för bokmässan

Förra året skippade jag bokmässan för att istället gå på min systers bröllop. I år skippar jag den pga omdömesskrivning och graviditet.
Istället tog jag en promenad till Emmaus för att se om jag kunde hitta något intressant där. Och nu känns det som ett mycket bra beslut att inte gå på bokmässan för bara den korta promenaden hit ner gjorde mig så trött att nu när jag väl är framme orkar jag knappt titta på något och känner hur tröttheten och grinigheten börjar infinna sig.
Secondhand är en sån där företeelse som jag väldigt gärna skulle vilja gå igång på, och jag gör kanske det i teorin. Men i praktiken gör jag mig själv besviken gång på gång. Kanske det har att göra med att jag inte gillar att shoppa överhuvudtaget. Kläder är det jag tycker är svårast att handla på secondhand. Det finns alltid så myyyycket så jag vet inte var jag sKa börja. Och jättemycket av sakerna är fula så det slutar oftast med att jag tittar på tre plagg och sen ger upp. Jag har inte tålamodet att fortsätta kika tills de där guldkornen dyker upp. Jag skulle nog inte känna igen dem om jag höll i dem heller.
Dessutom blir jag lite nedstämd av allt överflöd vi har i vårt land. Det är jättebra att en del av det säljs vidare, men i grund och botten är alla översvämmade secondhandbutiker ett tecken på den överkonsumtion vi lever i. Och när jag går bland alla raderav skor, skjortor, tallrikar, böcker blir jag bara så trött på allting. För vad gör jag här egentligen? Jag behöver ju inga nya prylar, inte ens om de är begagnade. Min lägenhet är överfull av saker och det blir bara stökigare och stökigare.
Nu sitter jag här på en liten pall och vilar fötterna medan jag väntar på Markus som ska komma hit och titta på ett mixerbord. Sen blir det ingen mer shopping för mig idag. Jag längtar hem till min soffa och min tekopp!

TV-serie-höst

Jag gillar att följa tv-serier. På det där gammaldags sättet när man måste vänta en vecka för att få se fortsättningen. Jag hade hört talas om att en del serier skulle vara bra men jag hörde om dem för sent. Story of Film som gick på SVT i somras missade jag också. När jag insåg att serien överhuvudtaget fanns var det redan för sent för att se de första delarna på SVTplay. Jag försökte se i kapp mig på de delar som fanns, men jag har inte riktigt hunnit med och nu finns det bara 4 (av 15) delar kvar.
Men så en kväll, närmare bestämt 19 augusti, satt jag i min tv-soffa och degade. Detta råkade vara den dag då SVT bestämt sig för att köra igång sin hösttermin. Plötsligt säger rösten i tv:n: "dramaserie", "seriestart" och "fyra generationer på 1900-talet" . Och jag vaknar så klart till! Det handlar om norska dramaserien Halvbrodern i 8 delar. Barnum Nilsen är berättaren. Han växte upp i Oslo efter kriget tillsammans med sin mamma och halvbror. Brodern blev till genom en våldtäkt precis på fredsdagen och vet inte vem hans pappa är.Som ung försvinner brodern spårlöst och Barnum försöker hitta honom. Jag har bara sett ett avsnitt än så länge, så de är redan lite fail i mina tv-serieplaner. Men som tur är finns de första tre avsnitten på SVTplay ända till 6 november, så om man har missat början är det inte för sent!

När vi så hade sett första avsnittet av Halvbrodern tänkte jag att det var ju bra att jag har hittat en serie att följa i höst, men så säger den där rösten "seriestart" igen, följt av och "Jane Campion". Och så klart måste jag börja följa denna serie också. Top of the Lake heter denna hyllade och mörka kriminalserie som alltså är Jane Campions första tv-projekt (Jane Campion = regissören till Pianot). Polisen Robin Griffin (Elisabeth Moss) befinner sig på besök i sin hemstad när hon dyker på ett fall med en 12-årig flicka som är gravid i femte månaden. Flickan försvinner och Robin bestämmer sig för att stanna längre än tänkt för att försöka lösa fallet. Hon blir rejält motarbetad av både andra poliser och av flickans pappa. Top of the Lake utspelar sig i en småstad på nya zeeländska landsbygden. En stad full av sviniga män, korruption och kriminalitet. Men även ett flummigt kvinnokollektiv, drivet av GJ (Holly Hunter). En riktigt mörk serie, men spännande! Jag har sett två avsnitt (av 6) och tyvärr finns de bara kvar på SVTplay i en vecka. Så om man missat de första två så får man söka dem någon annanstans.

När vi sett klart första avsnittet av Top of the Lake hörde jag återigen "seriestart", men då var klockan kvart i elva och jag kände att det var dags att sova. Två serier blir alldeles lagomt.

En annan serie som sägs ska komma vintern 2013 är Downton Abbey. Men jag tror att jag ska strunta i den fjärde säsongen eftersom jag tyckte manuset var uselt i säsong tre. Annars hade det varit perfekt att följa den nu i vinter eftersom jag ska vara mammaledig från november, om allt går enligt planerna. Och ja, jag tänker mig att att vara mammaledig innebär att man sitter i soffan och dricker te och ser på tv. I alla fall de första månaderna. Men något som jag hoppas ska funka är Julkalendern. I år i form av Barna Hedenhös. Hoppas den blir kul!

Sedan någon gång efter jul återkommer Game of Thrones! Det får jag inte missa.
Och i februari: Vinter-OS i Sotchi! Jag har valt en bra tidpunkt för min mammaledighet, må jag säga!

Hur skulle du vilja bli bemött i ditt nya land?

Idag läste jag en grej på facebook som gjorde mig så otroligt ledsen och illa berörd. Angelica Nyxdotter, jag känner inte till dig eller din historia. Jag hoppas att du inte tar illa upp av att jag bemöter ditt inlägg i detta forum, men om man lägger upp offentliga statusuppdateringar på facebook så utgår jag ifrån att man tycker det är okej att de sprids vidare och även att folk av motsatt åsikt bemöter ens argument.

Så här skriver du:

Många anser mig nog vara rasist, och kanske det är vad jag just är. Men jag är inte hatisk mot en viss hudfärg eller folkgrupp. Jag är inte ens hatisk, men jag är ledsen och besviken över den orättvisa som håller på att ta över vårt land SVERIGE. En man riskerar nu att få 6 månaders fängelse för att han tutade med sin bil under ett böneutrop här i Sverige.

Våra svenska myndigheter och riksdagsmän vänder sig emot sitt egna folk och pekar ut oss som bovar.

Men vi kan istället vända på det hela.

Låt oss säga att det skulle bli krig i Sverige och vi skulle få fly till ett land där det är väldigt strikt att leva efter ett visst sätt.

För det första så skulle inte ens jag ha dom pengar som krävs för att fly landet (många invandrare, inte alla, har haft en enorm summa pengar för att kunna fly sitt land med sin familj), vi tala alltså om en summa på flera hundra tusentals kr. Vilken Svensson har egentligen råd med det?

Men skulle vi nu lyckas fly från Sverige så ska vi inte förvänta oss att bli bemötta på samma sätt som Svenska myndigheter har bemött invandrare.

Dom kommer inte att slå upp svenska kyrkor, inte öppna affärer för att köpa griskött, inte sluta upp med Halalslakt för att vi finner det stötande och groteskt, inte uppföra heliga platser för oss som har en natur-religion, inte låta oss kvinnor gå ledigt klädda där vi visar hår, armar och ben, och glöm bara att försöka ens visa att du är homosexuell osv osv. Skulle vi bete oss svenskt så skulle vi säkert hamna i fängelse elller ännu värre, stenas till döds.

Så snälla tala om för mig varför vi ska göra allt för dom och sedan bli bespottade, orättvist behandlade, kallade för svennefittor och svennebögar, bli våldtagna och sen få skulden för att det är vårt eget fel, kallade rasister för att vi säger ifrån att nu får det vara nog, bli misshandlad av ett helt gäng för att man råkar ha snaggat hår, bli misshandlad till döds för ynka 20 kr, få fängelse för att man råkade tuta under ett böneutrop, blir nedstuckna och nedskjutna för att vi befinner oss på fel ställe vid fel tidpunkt, få våra skolor nedbrända, våra bilar sprängda. Varför ska vi svenskar få lida så mycket ont, när vi har varit snälla och tagit emot er till vårt land och delat med oss?

Skulle ni ge oss samma möjligheter i ert land som vi har gett er i vårt?

Ni befinner er i Sverige, där svenska lagar och regler skall lydas. Gillas inte läget, nej men stick då och håll på med er skit i ert eget land istället. Flydde ni inte från er land för att slippa kaos och elände? Varför ta med er skiten hit och förstöra MITT land?

Jag tar det stycke för stycke...

Jag känner inte till omständigheterna kring fallet med tutningen utanför moskén så jag tänker inte kommentera detta enskilda fall.

Svenska myndigheter pekar ut sitt eget folk som bovar. Ja, i de fall då svenskar faktiskt ÄR bovar är det väl just det de är till för. Tack och lov lever vi inte i en så korrumperad stat att brottslingar går fria på grund av att de har samma hudfärg eller etnicitet som myndighetspersoner eller riksdagsmän.

En del invandrare har haft det gott ställt i sitt hemland, men det är många som flyr hit hopträngda i lastbilar och äger inte mer än kläderna de har på sig när de kommer hit. Om man ser till hela världen så är vi svenskar ett mycket rikt folk och även låginkomsttagare i Sverige har bra mycket mer tillgångar än medelinkomsttagaren i de flesta länder. Och för att fly Sverige och söka asyl i ett annat land skulle vi inte behöva hundratusentals kronor.

Du säger att myndigheterna i de länder vi skulle söka asyl i inte skulle slå upp svenska kyrkor. Nej, naturligtvis inte. Varför skulle de det? Men i en del länder skulle vi själva ha haft möjlighet att bygga våra egna kyrkor och samlingslokaler, öppna affärer med nordeuropeisk mat och slakterier enligt våra traditioner och värderingar. Det är inte svenska myndigheter som har byggt moskéer, öppnat mataffärer med utländsk mat och halalkött. Det är invandrare själva som har gjort det. Och tack och lov lever vi i ett land med religionsfrihet vilket har gett dem möjlighet att utöva sina religioner och traditioner.
I en del andra länder hade vi inte kunnat göra allt detta. Det finns länder där det är förbjudet att vara kristen, att som kvinna visa håret, att vara homosexuell. Men varför skulle vi vilja bemöta människor från dessa länder på samma sätt? Ska vi inte istället vara stolta över att vi bor i ett land där vi har yttrandefrihet, religionsfrihet och där det är förbjudet att diskriminera folk på grund av etnicitet, religion, sexuell läggning eller kön?

Jag bor i Göteborg, i en stadsdel med blandad befolkning. Jag jobbar i en stadsdel där invandrartätheten är hög. Bilden du målar upp av Sverige känner jag inte igen mig i. Skolor blir nedbrända även av svenskar. Svenskar våldtar, rånar, misshandlar och vandaliserar.  Men dessa brott hör till ovanligheterna. De flesta människor begår inte dessa brott. Varken svenskar eller invandrare. Invandrare blir också rånade, våldtagna, får egendom förstörd och blir kallade glåpord. Det stämmer inte att brott enbart begås AV invandrare MOT svenskar.

Om vi nu ska vända på det hela: om du hade varit i en situation där du var tvungen att fly från ditt hemland, skulle du inte då vilja att du blev bemött med respekt i ditt nya land? Att du fick klä dig som du ville utan att bli ifrågasatt, att du kunde äta den mat du var van vid, att du fick utöva din religion, tala ditt språk, fira dina högtider precis som i ditt hemland. Om det är så du skulle vilja bli bemött i ditt nya hemland, varför ska inte vi kunna bemöta människor på det sättet?

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra mot dem.

Matt. 7:12 

Läs också: vanliga påståenden om invandring 

Mitt första rec-ex

För nån vecka sedan eller så beställde jag mitt första recensionsexemplar av en bok: Svindlande höjder av Emily Brontë som seriealbum från Argasso förlag.
Jag hade kunnat gjort det tidigare, men jag har inte riktigt vågat. Skulle lilla jag få en bok helt gratis bara för att skriva om den på min blogg?
Men nu tog jag till slut mod till mig.
Bokbubblarna ska bubbla om detta seriealbum nästa vecka, så strax får ni en rapport om vad jag tyckte om det.
Ska bara läsa klart först...

Dialektala ord som behövs i rikssvenskan. Del 1: HE

Hur översätter man put från engelska till svenska?

Ställa/lägga/sätta/slänga/placera... finns det kanske fler? 

Men det allra bästa, ett ord som betyder alla dessa saker på en gång, ett ord på bara två bokstäver, ett ord som jag tycker det är synd att jag inte kan använda i Göteborg (för att nästan ingen hade förstått): det lilla norrländska ordet he. 

Helt genialiskt ord, eller hur! 

Exempel:

- Kan du he tvätten i maskin?
- Ja, jag ska bara he i mig lite mat först. 

- Vars ska jag he böckerna?
- He dem på golvet så länge. 

Jag blev jätteglad när jag läste att Samuel Stenberg, språkkonsult från Umeå, till och med vill he in he i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista)! Han har skrivit ett blogginlägg om detta (som jag missat tills nu) men här finns det: http://uppfatta.com/ett-argument-for-he/

Även Västerbottensnytt har uppmärksammat Samuels förslag till SAOL:

Några frågor till mina läsare:
Hur utbrett är he? Är det bara Norrbotten och Västerbotten som använder det, eller andra delar av Norrland (eller Sverige) också?
Om du inte är från Norrland, hade du förstått ordet om någon sa det i en mening?
Och framför allt: Vad tycker ni om ordet he? Användbart, förkastligt, underbart, onödigt?

(ps. verbet he är inte samma sak som he som uttalsvariant av det. ex. He ä som bra = Det är bra. Detta he uttalas oftast lite kortare än verbet he)

Nu kör vi igång hösten!

Efter en dag på IKEA var jag helt däckad, och det kändes faktiskt lite jobbigt att bege sig iväg till Bokbubblarnas träff nu på kvällen. Men jag är glad att jag gjorde det! Det var mycket mysigt att sitta på Rosencaféet i Trädgårdsföreningen och bokprata! Och nu efteråt känner jag mig lite piggare.

Böckerna vi samtalade om var Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe och Fjärilseffekten av Karin Alvtegen, av vilka jag endast läst den sistnämnda.

Båda böckerna fick ett genomsnittligt betyg på 4 av 5, vilket ju ändå måste anses rätt så bra!

Eftersom jag inte har läst Bokklubben vid livets slut känns det onödigt att jag ska försöka berätta om den. Istället kan ni läsa vad Enligt O har skrivit om den här!

I Fjärilseffekten får vi följa tre olika personer i olika former av livskriser. Genom boken uppdagas mer och mer om deras liv och vad som har gjort att de nu är där de är. Särskilt intressant tyckte jag det var att följa Bodil, en medelålderskvinna som efter att fått veta att hon är obotligt sjuk har lämnat sin man, även om jag ofta ville ta tag i henne, ruska om henne och skrika "Men kom igen nu, kvinna! Gör något!". Jag gillade också Andreas i början av boken när han började ifrågasätta sitt liv. Vad som hände sen ska jag inte gå in på...
Titeln, Fjärilseffekten, syftar på de till synes små händelserna i livet som sedan leder till något större. Om ni sett filmen The Butterfly Effect känner ni igen tanken (för övrigt en mycket bra film!).
Trots att jag skrev alldeles nyss att jag var piggare så inser jag att jag nog egentligen är väldigt trött. Så jag orkar inte skriva så långt om Fjärilseffekten... Men jag tillhörde dem som gav boken en 4:a i betyg. Det är en kort och lättläst bok, men väldigt skickligt ihopsatt. Karin Alvtegen är känd sedan tidigare som deckarförfattare, och även om Fjärilseffekten inte är en deckare så blir det lite av en deckargåta att försöka lista ut hur allt hänger ihop. Och det "roliga" var att det var ingen av oss 8 som läst boken som kunde lista ut slutet innan det kom (allt för snabbt på, tyckte en del).

Mer om bokbubblarträffen kan ni läsa här!

Det är tur att bloggandet är en fritidssysselsättning och inte mitt jobb, eftersom detta inlägg mest är hänvisningar till andra bloggare...

En sak jag kände när jag stod vid Nordstan och väntade på spårvagnen i mina sandaler och min jeansjacka var att "det börjar faktiskt bli höst nu". Och det är väl lite gött ändå! För någon dag sedan hade jag lite jobbstartsångest, men nu när jag är tillbaka i Göteborg och dessutom varit på bokbubblarträff känner jag att det ska bli skönt att starta igen.
På måndag börjar jag jobba. Jag ska jobba heltid i ett par månader (förmodligen för sista gången på länge, länge!), jag har mina två bokklubbar, jag ska ta tag i mitt stickande, jag ska dricka te och se på film och en liten bäbis kommer anlända förhoppningsvis kring månadsskiftet nov-dec. Det blir en bra höst det här!
Kom igen nu, alla som snart ska avsluta sin semester: Det blir en bra höst det här! Pepp pepp!

Vidrigt!

Det här är så himla vidrigt! LÄS denna korta nyhetsartikel!

foto: youtube.com/Scanpix

En amerikansk soldat kissar på döda afghaner (videon blev uppmärksammad för ett och ett halvt år sedan, så du har kanske redan hört om det), och nu säger han dessutom att han inte ångrar det och att han skulle göra samma sak igen.
Detta är ett typiskt exempel på andraifiering. Man utmålar en grupp som lägre stående för att kunna utsätta dem för all otänkbar vidrighet. Precis samma sak hände under förintelsen, det händer i USA:s krig i Mellanöstern, och förmodligen i de flesta väpnade konflikter i världen. Jag tror inte att man skulle kunna kriga utan att syssla med andraifiering i någon utsträckning. Hur skulle man kunna skjuta, tortera och förödmjuka någon om man ser dem som likvärdig en själv?
Som tur är fördöms i alla fall detta beteende av offentliga personer i USA, även om det finns människor i USA och Sverige (att döma av diskussionstrådar) som tycker att detta är helt okej. Vidrigt och omänskligt är vad det är!

Bok & Bio: The Great Gatsby

Igår var jag på ett trevligt arrangemang ihopdraget av Anna på Och dagarna går... Vi diskuterade boken Den store Gatsby och såg sedan filmen ihop.
Andra bloggar som var representerade på Bok & Bio: What you Readin, En trave böcker, Boktjuven, Ciccis bokblogg. (Det var också andra trevliga människor där som inte bloggar)

Eftersom filmen började senare än vad vi hade velat träffades vi innan filmen och diskuterade boken och våra förväntningar på filmen. Efter filmen pratade vi en kort stund om vad vi tyckt om filmen. Jag kände att jag var tvungen att bege mig hemåt i den sena timmen, men några stannade kvar lite längee för att samtala.

Våra åsikter gick i sär både när det gäller boken och filmen.
Jag tillhörde dem som inte var överförtjust i boken. Tidigare i våras läste jag Och solen har sin gång av Ernest Hemingway. Jag tyckte den var jättetråkig, rent ut sagt. Jag väntade på att något skulle hända, men det hände aldrig. Varför jag nämner den här är för att både Och solen har sin gång och The Great Gatsby är samtidsromaner från 1920-talet som utspelar sig bland amerikansk överklass. Eftersom jag verkligen inte gillade Och solen har sin gång tänkte jag att The Great Gatsby kanske inte är något för mig heller, men eftersom den har blivit hyllad av så många gav jag den ändå en chans. Men jag får kanske inse att amerikansk överklass på 20-talet inte är rätt setting för mig, för även om jag gillade The Great Gatsby mer än jag gillade Och solen har sin gång så blev jag inte så begeistrad som jag hade hoppats bli. Historien om den tragiske Mr Gatsby och hans kärlek till Daisy är intressant, men inget som riktigt griper tag i mig.

Jag tyckte faktiskt att filmen var bättre än boken! Filmen är regisserad av Baz Luhrman, och har man sett hans Moulin Rouge så kommer man känna igen känslan. Anledningen till att jag gillar filmen mer är att jag fick ut mer nöje av att se filmen än av att läsa boken, trots att filmen är mer ytlig och Gatsby är lite svårare att tycka om i filmen.
Musiksättningen gillade jag, och jag tyckte det förhöjde filmen att det blandades 20-talsmusik med mer modern r'n'b. Jag tycker att det signalerar att den här historien inte är låst till 20-talet, utan skulle lika gärna kunna utspelas nu eller när som helst. De ytliga festerna, strävan efter pengar, framgång och kändisskap är ju verkligen något som finns nu också.

I handligen och dialog följer filmen boken väldigt väl. Men filmen är spektakulär medan boken är mycket mer lågmäld, så man ska nog egentligen inte jämföra dem för mycket. Boken är boken och filmen är filmen, som jag brukar tänka. De behöver inte vara lika eller förmedla exakt samma känsla bara för att de bygger på samma förlaga.

Det blir ett ljumt betyg för boken, och ett mellanbra för filmen. Får fundera på siffrorna senare...

Mycket av allt...

Filmen slutar med att...

"I en recension ska man inte avslöja slutet."
Hur många gånger har jag tjatat om detta för mina elever i år 8?

Jag läste precis en elevrecension av Den store Gatsby (filmen). Jag har inte själv sett filmen, men började läsa boken tidigare i veckan. Och nu fick jag en fin resumé om hela filmens (och antar jag, bokens) handling, inklusive slut. Som tur är inkom denna recension 33 minuter efter min deadline för vad jag tar med i min bedömning inför betygsättningen, så jag skumläste bara recensionen. Jag tror att jag kan ha behållning av läsningen ändå.

Nu ska jag återgå till betygsättningen, i ljuset av ett blinkande lysrör... Och där slog de av fläktarna också. Det är tydligen inte meningen att någon på den här skolan ska jobba efter 17.00.

(Jag valde det gamla utseendet när jag köpte boken. Som tur var fanns det ett ex. kvar på Pocketshop, så att jag slapp filmomslaget. Det känns lite mer kulturellt då... )

Vad läser man på en tågluff?

I sommar ska jag åka på mitt livs första tågluff! Det blir tre veckor i sydöstra Europa. Det vi har bestämt so far är att vi tar nattåg till Prag, direkt vidare till Wien där vi turistar en dag. Sedan tar vi nattåg till Transylvanien där vi kommer hänga ett par dagar. Där kommer vi (jag och Markus) lämna våra vänner som ska stanna kvar där ett tag till, medan vi drar till Montenegro som verkar vara ett mycket vackert land. Vad som händer sen får vi se!

Det kommer bli många timmar på tåg så klart, och kanske några på någon strand någonstans också. Böcker är alltså nödvändigt! Men vad tar jag med mig på en tågluff? Jag har några preferenser:

• Det måste vara pocket för att minimera packvikten
• Inget för tungt (läsmässigt alltså). Det måste inte vara superlättsmält, men jag tänker: inte Dostojevskij. Något man kommer in i relativt lätt.
• Böcker som jag inte vill spara i bokhyllan, för då kan jag lämpa av dem på något vandrarhem när jag har läst klart dem. Alltså ingen bok som ingår i en serie som jag vill ha komplett i bokhyllan, t.ex. Sagan om is och eld och Sågverksungen (som jag inte ens har börjat läsa än, men ska snart...)

Det är omöjligt att veta hur många böcker jag kommer plöja under tre veckor. Senaste tiden har jag läst extremt lite, men det är mycket på grund av jobbet (och min smartphone. pinsamt. ja), så kanske kommer jag läsa mer. Å andra sidan kommer jag åka igenom en massa länder jag aldrig varit i innan och kanske hellre tittar ut genom fönstret än ner i en bok på tåget. Jag kommer ju dessutom inte resa själv, och helt osocial tänker jag inte vara. 

Jag tänker att jag inte behöver ta med mig extrem-mycket läsning. 2 räcker nog, om de inte är alltför tunna. På något vandrarhem eller i någon secondhand-affär kan jag säkert hitta en gammal bok på ett språk som jag kan, så jag kan fylla på om jag får akut läsbrist. Jag lider endast av lättare abibliofobi vilket är tur för min ryggs skull. 

Ge mig tips! Vad ska jag ta med mig?

bilden hittade jag på denna blogg:
http://dentonlibrary.wordpress.com/tag/summer-reading-club/

Jag väntar under mossan

Jag väntar under mossan. En sån fantastisk titel!

Boken är skriven av Amanda Hellberg och blev tipsad till mig av ungdomsbibliotekarien på Backa Bibliotek. På mitt jobb (för ev. nytillkomna läsare: jag är högstadielärare) har vi ett väldigt bra samarbete med biblioteket som också fungerar som vårt skolbibliotek (det är ju lag nu på att alla skolor ska ha ett bibliotek). Vi svensklärare träffar ungdomsbibliotekarien ett par ggr/termin för att ha bokcirkel där vi får tips om nya och bra ungdomsböcker. Och Jag väntar under mossan var alltså den bok som jag läste denna gång.

Boken är en fantasyroman full av gammal svensk folktro. Riktigt mysigt tycker jag, efter all vampyr-hype som varit de senaste åren. Jag tror att många svenska barn av idag inte har fått höra så mycket om mylingar, Skogsrå och Näcken. Och behovet finns väl inte på samma sätt när många bor i stan. Men jag gillar att en ny generation kan få stifta bekantskap med dessa gamla sagoväsen.

Huvudpersonen är Tilda som hälsar på sin morfar i en liten stuga i skogen. Men berättarperspektivet varierar. Detta kan skapa problem för lite mer ovana läsare i den tänkta målgruppen (12-15 år), men det underlättar att det i början av varje kapitel står vems perspektiv vi får följa. Mysig, sa jag. Men den är också rätt läskig. Det tyckte jag i alla fall när jag började läsa den i mörkret i mitt sovrum en sen kväll. Men mest var det för att jag gillar att skrämma upp mig själv när jag läser barnböcker.

Som många fantasyböcker är detta en historia om att bli vuxen och att hitta sin egen identitet. Och förutom spänning och mystik så finns det också en liten kärlekshistoria med. Det ryms mycket på de få sidorna. Och trots att jag gillar boken jättemycket så är det just detta som drar ner mitt betyg en liten smula. Mot slutet så går händelseutvecklingen lite väl fort. Men detta är absolut en bok som jag kommer rekommendera till mina elever som gillar genren!

Mitt betyg: 4,0

Nya Testamentet - Finally!!

Ett mål som jag satte upp för ett par år sedan var att jag skulle läsa ut hela Bibeln innan jag fyller 30 år. Det kändes som ett helt överkomligt och inte alls svårt mål. Men just därför slöade jag lite i perioder och det kunde gå månader utan att jag läste något alls. Men ju närmare dagen kommer desto mer stressad har jag blivit. Eller snarare mindre ostressad; för helt stressad är jag inte än trots att det bara är 36 dagar kvar.

Men häromdagen kom jag till ett viktigt delmål. Jag läste ÄNTLIGEN ut Gamla Testamentet!
Gamla Testamentet är mycket längre än Nya Testamentet, och otroligt mycket segare. Det skrevs ner ca 700 år tidigare än Nya och byggde då dessutom till stor del på muntliga traditioner och har sammanställts från flera olika källor. Sist i GT finns profetböckerna. Där återfinns många intressanta profetior om Jesu ankomst, men att läsa dem från pärm till pärm är inte att rekommendera. Otroligt mycket upprepningar, otroligt mycket fördömelse över ett svekfullt folk och profetior om död, lidande och krig. Det var väldigt skönt att ha läst klart dessa böcker (jag återvänder gärna till valda delar av dem flera gånger, men som sagt att läsa dem från pärm till pärm: inte den mest njutbara läsningen).

Nu kan jag äntligen börja med NT som är mycket mer lättläst och intressantare. De första böckerna är de fyra evangelierna som handlar om Jesu liv. Och väldigt tidigt i Matteusevangeliet (det första av de fyra) kommer vi till Bergspredikan. En av de viktigaste passagerna i Bibeln, enligt mig.

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. (Matt 6:19-21)

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Matt 7:1-5)

Hela Bergspredikan hittar du i Matteusevangeliet kap 5-7. Eller klicka här.

Göteborg läser på Stadsmuseet

Idag träffades Göteborg läser för första gången. Vi läser John Hall: En historia från det gamla Göteborg av Sophie Elkan och eftersom boken utspelar sig på 1700-talet passade det ju väldigt bra att besöka Stadsmuseets 1700-talsutställning. Jag har sett den två gånger tidigare men nu hade vi en museipedagog med oss som berättade om 1700-talets Göteborg så det gjorde ju det hela intressant. Det förhöjer också nöjet att läsa John Hall när man får lite inblick i livet på den tiden.

Vi diskuterade bokens första del med fokus på den historiska epoken och synen på uppfostran. Det är alltid kul att diskutera en bok man läst med andra som har läst samma bok, och kanske ännu roligare är det att diskutera den medan man läser. 

Häng gärna med på Göteborg läser du också! Man kan diskutera boken på facebooksidan eller följa med på de aktiviteter som anordnas kring läsningen. Under våren kommer det bli stadsvandring och besök på Gunnebo slott som John Hall d.ä. lät bygga som sommarställe. Det fina med Göteborg läser är att man deltar precis så mycket som man själv vill och kan! Börja med att gilla facebooksidan så får du information om vad som händer framöver och intressanta tips på "kring-läsning" m.m. 

Stort tack till Anna och Linda för ett mycket trevligt arrangemang! Och tack till Göteborgs Stadsmuseum också så klart!

Här står jag och tittar på 1700-talskläder

The soundtrack to everyone's life

När man går runt i samhället med musik direkt in i öronen så får man ibland en lite smått absurd känsla av att alla runt omkring en hör samma musik som man själv gör. Eller hur?
Men tänk om det skulle vara så! Det skulle kunna strömmas musik från någonstans uppifrån som alla hörde, precis som man hör fågelkvitter och trafikbuller. 
En fruktansvärd tanke, är det säkert en del som tycker. Att aldrig få ha det tyst och att inte själv få välja vad man ska lyssna på. Det blir lite 1984-känsla över det hela. 
Men tänk på platser som bara är bullriga, fula och tråkiga. Det skulle ju ändå liva upp tillvaron med lite musik. Lite som gatumusik, men steget längre.

Jag tänker mig denna musik när man skyndar sig genom Brunnsparken en torsdagseftermiddag efter jobbet: Brass Buttons från The Hobbit. Livet hade sannerligen blivit lite mer episkt!
Eller om man vill få en lite mer utflippad känsla: Radagast the Brown. 

På vilka platser eller i vilka situationer tycker du det borde finnas ett kollektivt soundtrack? Och så klart, vilken musik skulle spelas?