Just nu...

Det är dags för en sån där liten enkät. Denna hittade jag på enbokcirkelföralla. 

Just nu:

... läser jag: Hungerspelen! Spännande värre! Har bara hunnit ca 5 kapitel än så länge.

... väntar jag: på att det ska bli sommar, och särskilt augusti, för då kommer Björk till Sverige! Visserligen till Stockholm och inte Göteborg, men det får jag väl klara av. 

... lyssnar jag på: 90-talspop, som research för min frågesport som jag ska glädja mina gäster med på fredag. 

... tittar jag på: int' nå särskilt. Men jag funderar på att se de två första avsnitten av Game of Thrones för att se om det verkligen är något att lägga ner tid på. Hoppas det, för jag gillar att se på TV-serier. 

... är jag nyfiken på: Tim Burtons nästa film, Dark Shadows. Premiär 11 maj. 

I'm a slow reader

Det är ju det jag alltid har sagt. Jag är en slow reader!
Fast länge trodde jag faktiskt att jag var en fast reader, bara för att jag gillade att läsa. Som vuxen har jag insett att jag faktiskt inte alls läser snabbt. T.ex. om jag och Markus tillsammans läser en artikel i en tidning eller på internet.... Markus vill alltid bläddra eller scrolla neråt innan jag är färdig.

Och nu har jag fått det vetenskapligt (hm... nåja...) bevisat. Jag läser 14% långsammare än the national average (vet ej vilken nation. jag gissar på USA eller UK).
Jag hoppades att det skulle gå bättre. Men till mitt försvar måste jag få säga följande:
1. Engelska är inte mitt modersmål. På svenska hade jag läst väldigt mycket snabbare.
2. Markus satt bredvid och såg på en Bond-film + pratade med mig.
3. Jag blir stressad i läsa-på-tid-situationer. Jag minns att när vi i skolan skulle läsa en text tyst samtidigt så blockerade jag mig alltid och fattade inget av vad jag läste.
Jag tänkte för mycket på hur lång tid det borde ta att läsa, och ifall nån annan redan var klar, och ifall jag var sist, och just ja, jag måste förstå vad jag läser också, bäst att hoppa tillbaka lite, men tänk om jag är sist färdig, och undra hur långt har de andra hunnit, och undra hur långt man borde ha hunnit läsa vid den här tiden, och nu är säkert alla klara, i alla fall alla som är duktiga i skolan, och det är ju jag så jag borde ha läst klart nu men oj det har jag ju inte, bäst att skynda lite, men då fattar jag ju inte vad jag läser, bäst att hoppa tillbaka igen, men läsa snabbt också, bra nu är jag klar och jag är minsann inte sist, men vad läste jag om egentligen?
Ja, ni fattar. Ganska lik upplevelse var det nu också. Men egentligen, vad spelar det för roll? Jag läser 14% långsammare än genomsnittet. Men med bibehållen läshastighet skulle jag läsa Harry Potter and the Sorcerer's Stone på mindre än 6 timmar. Inte illa ändå, när man tänker på det.
Och där har vi också beviset på att det är det amerikanska national average jag jämförs med eftersom boken heter Harry Potter and the Philosopher's Stone i det brittiska originalet.
Och hela Bibeln kan jag läsa på 60 timmar! Då är det ju inga problem att hinna läsa ut den innan jag fyller 30!

Om du inte alls fattar vad jag pratar om så har jag gjort ett snabbt och enkelt läshastighetstest online.
Gör ett du också genom att klicka här!

P.S. När jag gjorde om testet utan att någon pratade med mig samtidigt var jag bara 2% slower than national average. + Jag fattade faktiskt vad jag läste om... D.S.

P.P.S. YES!! gjorde testet igen (med en ny text) och utan något som störde mig. Mer som en vanlig lässituation alltså. 3% snabbare än national average, och alldelens över en åttondeklassares läshastighet. Med denna hastighet hinner jag läsa Harry Potter på 5 timmar, och Bibeln på 50 och en halv timme! D.S.

Vilken film blir det?

Om 3 veckor är det filmklubb igen. Vi är i skrivande stund 5 anmälda. Det finns alltså plats kvar om du är intresserad av att komma.
Det du i så fall behöver veta är att vi ska se en film hemma hos mig, fika lite och prata lite. Du kan anmäla dig här eller i en kommentar här nedanför (men då måste du också ge mig din mailadress).

Om du vill komma får du gärna önska film! De filmer som finns på önskelistan är:
8 kvinnor - fransk pusseldeckare och musikal från 2001
Den röda filmen - Kieslowskis sista film. Drama på franska från 1994
Monsieur Ibrahim och Koranens blommor - Franskt drama från 2003 om vänskapen mellan en äldre muslimsk man och en liten judisk pojke.
Super 8 - Amerikansk sci-fi-thriller om en mystisk tågolycka.

Klicka på titlarna för att läsa mer.

Stor andel franskt just nu, men det finns fortfarande tid att önska fler filmer. Ni får också gärna komma med synpunkter på de filmer som redan finns som önskemål. Det roligaste är ju om det blir en film som alla vill se, eller hur!

Stalins barn och Húrins barn

Igår skrev jag att jag var mellan böcker och inte visste vad jag skulle läsa nu, innan jag får Hungerspelen från biblan nästa vecka. Men jag fattar inte hur jag kunde tänka så! Jag har ju mina bokreafynd att hugga in på!

På bokrean köpte jag 3 Tolkien-nyöversättningar:
De två tornen, Konungens återkomst och Hobbiten.
Ringens brödraskap köpte jag när den kom ut för flera år sedan, men uppföljarna har jag väntat med att införskaffa. Och ÄNTLIGEN kom de på bokrean. Hobbiten ägde jag bara på engelska sen tidigare, och den gamla svenska översättningen (Bilbo alltså) ges inte ut längre. Men den ska jag nog kunna hitta på nån second-hand någonstans.

Jag köpte också en till Tolkien-bok. Húrins barn. J.R.R. Tolkien påbörjade denna bok men hann inte slutföra den innan sin död. Hans son Christopher Tolkien sammanställde den och den gavs ut 2006. Fantastiskt att det fortfarande finns material att ge ut från Tolkien!
Húrins barn utspelar sig i Midgårds första tidsålder. Långt innan Sagan om ringen alltså.

En bok som jag varit lite intresserad av innan är Stalins barn av Owen Matthews. Författaren berättar om sin familjs uppväxt i Sovjet och Ryssland under 1900-talet. Ett ämne som intresserar mig, som ni kanske vet! Jag stod och funderade på om jag skulle köpa eller inte. Men inledningen fick mig att bestämma mig för att köpa den.

Jag pratade ryska innan jag pratade engelska. Till dess att jag skickades till en engelsk skola, uppklädd i mössa, kavaj och knäbyxor, såg jag världen på ryska. Om språk har färger var ryska den varma rosa färgen på min mammas sjuttiotalsklänningar, den mättade röda på den uzbekiska tekannan hon hade haft med sig från Moskva, det kitschiga svarta och guldfärgade på de målade ryska träskedar som hängde på köksväggen. Engelska, som jag talade med min pappa, var den diskreta gröna färgen på mattan i hans arbetsrum, den blekt bruna på hans tweedkavajer. Ryskan var ett förtroligt språk, den tillhandahöll en privat kod jag kunde använda när jag pratade med min mamma. Den var varm och sinnlig, och doftade av sängvärme och ångande potatismos. Engelskan var ett språk som tillhörde det formella, vuxenvärlden, skolan och stunder då jag satt i pappas knä och slukade böcker. Doften var Gauloisecigaretter och kaffe och motoroljan till lokomotiven som körde runt på hans modelljärnväg. 

Jag fastnade direkt! Vilken inledning! (särskilt för en språkälskare som jag)

mina bokreafynd

Nu är bara frågan vilken jag ska börja med härnäst.
Ytterligare ett förslag är att jag ska fortsätta med Jesaja bok i Bibeln. Jag var nyligen på Stadsteatern här i Göteborg och såg den 4 timmar långa föreställningen Bibeln, och jag blev sugen på att läsa lite mer. Jag har ju dessutom som mål att hinna läsa hela Bibeln innan jag fyller 30. Det är mindre än 15 månader kvar nu... Det passar ju också bra att ta tag i lite bibelläsande så här i fastetider...

Bridesmaids

Bridesmaids är en film som ju tydligen ska vara fantastiskt rolig. Därför har jag tänkt att jag ska se den någongång, men det blev inte förrän igår.
Men jag kunde inte riktigt hålla med om den där fantastiska roligheten.

Nån blir full på ett flygplan. Inte så kul.
En trashad bridal shower. Inte särskilt roligt.
Folk som bajsar och spyr. Verkligen inte roligt.

Mest tyckte jag att det var en tragisk film. Men visst skrattade jag ibland åt några roliga replikväxlingar. Men det är ju en helt vanlig historia. En tjej har träffat ett asshole till kille ett tag men stannar kvar trots att hon inser att hon mår dåligt av det. Hon träffar en trevlig kille, de blir lite kära men nåt skiter sig. Allt blir dåligt. Men till slut blir allt bra igen och killen kommer tillbaka.
Det är ju egentligen inget revolutionerande med denna film förutom att det är tjejerna som är äckliga och bajsar och spyr istället för killarna.

Ibland undrar jag om jag är en astråkig genomtrist människa utan humor. Men jag skrattar faktiskt åt saker också. Men inte åt att folk bajsar på sig.
Förövrigt så är nog en film som handlar om bröllopsplanering inget för mig, vilken genrer det än är.

Jag gissar att de som tycker att Bridesmaids är asrolig är de som också gillade Dum & Dummare. Och den gillade jag inte heller. Vad tror ni? Kan det stämma?
Och är det nån mer än jag som inte förstod storheten med Bridesmaids?

Egentligen sammanfattar Emma Gray Munthe det jag vill säga om denna film:

Bridesmaids Söt och fin och stundtals hemskt rolig, absolut! Men inte så rolig, va? Och definitivt inte "revolutionär", "lysande" eller "strålande". Kolla, en kåt tjockis som vill slåss-skämt? Verkligen? (källa)

mellan böcker

Igår på internationella kvinnodagen läste jag ut en bok av en förträfflig kvinna. Kvinnan är Toni Morrison och boken är De blåaste ögonen.
Toni Morrison föddes 1931 i Ohio och 1993 fick hon som första svarta kvinna nobelpriset i litteratur. De blåaste ögonen är hennes debut som kom ut 1970.
Handlingen kretsar kring en familj i en amerikansk småstad på 40-talet. Ett genomgående tema är det vita skönhetsidealet som även svarta kvinnor och flickor försöker leva upp till. Ju vitare man är, desto vackrare och bättre är man. 12-åriga Pecola tror att allting kommer bli bättre om hon får blåa ögon. Då skulle hon bli vacker och alla skulle älska henne.
Redan i bokens inledning får vi veta att något fruktansvärt har hänt. Pecola väntar barn, och det är hennes pappa som gjort henne gravid. Berättarrösten, som tillhör en vuxen Claudia som tittar tillbaka på sommaren 1946, minns hur hon trodde att ringblommorna inte blommade den sommaren av just den anledningen.
Det är många fascinerande och tragiska livsöden som man får möta i boken. Morrison lyckas fantastiskt bra med att göra dessa personer levande och jag tycker att jag kan se allting framför mig.
En bok som rekommenderas alltså!

De blåaste ögonen är den första hyllvärmaren jag läser i år. One down, eleven to go. Vi får se vilken som blir nästa...

Jag läste alltså ut denna bok igår, och jag väntar på att få Hungespelen från biblioteket. Any day now... Men  tidigast på tisdag, så vad ska jag läsa under tiden?

Leve kulturtanten!

Jag har funderat på hur jag ska uppmärksamma Internationella Kvinnodagen här på bloggen.
I mitt riktiga liv har jag firat den på följande vis:
Blev bjuden på godis av kollegor av manligt kön. Jag har proppat i mig hela dagen! Tack tack!
Delade lite jämställdhetsstatistik på facebook. Den här närmare bestämt.

Man kan ha olika ingång i detta med uppmärksammandet av kvinnodagen. Vissa tycker, liksom mina kollegor att man ska säga grattis och göra snälla saker för kvinnor i ens närhet. Andra tycker att man inte alls ska säga grattis, utan istället uppmärksamma kvinnors situation i Sverige och resten av världen. Andra väljer att hylla sina kvinnliga hjältar.
Jag väljer att göra lite av varje.
Och eftersom jag redan har låtit mig bli firad och har uppmärksammat lite orättvisor så ska jag nu få hylla!
Och jag väljer att hylla kulturtanten! Denna härliga kvinna med löst sittande kläder och som använder sin fritid till att besöka bibliotek, teatrar, bokmässor och andra kulturella event. En kvinna i sina bästa år som vet vad hon vill ha ut av livet. Som har slutat leva efter andra människors önskningar och bara går runt och myser hela tiden!
Visst låter det underbart! Sådan ska jag bli! För visst kommer jag komma dit någon gång, eller?
På GP kan man göra ett test för att få veta hur mycket kulturtant man är. Och jag har i alla fall ett kulturtantsfrö i mig, enligt detta test. Så här lyder motiveringen:

Du har ett litet frö i dig. Ett frö som, om det skyddas från solen av många tyglager och får näring från grönt te och rödvin, kan gro, växa och göra dig till en riktig kulturtant. Men det är långt dit. Om du vill skynda på processen kan du skaffa en axellång, silvergrå pagefrisyr - och en ny sjal.

Jag gillar mitt orange-bruna hår, så det får väl bli en sjal istället...

Filmklubb nr 2

Om 4 veckor är det dags för filmklubb igen!
Läs mer om eventet och (om du vill) anmäl dig här!

Och önska gärna filmer! Antingen en exakt titel eller en genrer eller liknande.
Ca en vecka innan filmklubben meddelar jag vilken film det blir, men man kan anmäla sig redan nu (och eventuellt dra tillbaka sin anmälan om man inte gillar filmvalet).

Välkomna!

foto: Salvatore Vuono
(www.freedigitalphotos.net)

Rowling skriver nytt!

J.K. Rowling håller på att skriva nytt!

Den här gången blir det vuxenlitteratur och något helt olikt Harry Potter, enligt henne själv.

Experter tror att det kan röra sig om en pusseldeckare. 

Svårt att veta hur jag ska ta emot den här nyheten... Först kände jag glädje och förväntan. Men det är ju inte säkert att Rowling gör sig lika bra utanför fantasygenren...

Det återstår att se. Nyfiken blir jag i alla fall!

Tack till Bokblomma som gjorde mig uppmärksam på denna smaskiga nyhet. 

Och här har ni mina källor: the Guardian och the Guardian. 

I dessa stumfilmstider

En del bloggare ber ibland om ursäkt för att de inte skrivit så ofta som de hade avsett. Men jag ber inte om ursäkt.

Inatt var det Oscarsgalan. Ett event som jag inte såg. Delvis för att jag glömde bort att det var, men mest för att jag är alldelens för trött för att hålla mig vaken till klockan 2.30 när det börjar (för att inte tala om att försöka vara vaken hela programmet, sova en halvtimme å sedan gå å jobba...)

Den stora vinnaren verkar i alla fall vara The Artist som fick pris för bl.a. bästa film. Och det är en stumfilm! Det hade jag faktiskt inte trott om Oscarsjuryn. 11 nomineringar varav 5 ledde till vinst. Jag blir rätt sugen på att se den. 9 mars har den Sverigepremiär.



På tal om modern stumfilm så rekommenderar jag Brand upon the Brain! A Rememberance in 12 chapters från 2006. Men egentligen är det väl ingen riktig stumfilm eftersom det finns en berättarröst (Isabella Rossellini). Lite komisk, lite läskig och mycket originell. (det verkar som att hela finns på youtube)



Och för den som vill ha lite mer äkta gammaldags stumfilm rekommenderar jag F.W. Murnaus Sunrise: A Song of Two Humans från 1927 för den som gillar känslofyllda triangeldraman och Fritz Langs Metropolis från samma år för den som hellre ser på science-fictiondystopier. Även dessa två verkar finnas på Youtube. Enjoy!

Min första filmklubb

I onsdags hade jag min första filmklubbsträff.
Vi blev till slut endast 3 personer, men vi hade det mysigt och åt semlor. Och alla rymdes i soffan.
Filmen vi såg var Frihet - Den blå filmen från 1993, regisserad av Krzysztof Kieslowski. Trots att två av oss läst 60 hp filmvetenskap hade ingen av oss sett denna film, så det var verkligen på tiden kan man tycka!


Filmen handlar om Julie som förlorar man och dotter i en bilolycka. Hon säljer allt hon äger och flyttar till en liten lägenhet för att bi fri från minnena från sitt gamla liv. Men det visar sig inte vara så lätt (förstås). Julies man var en känd kompositör som höll på att färdigställa ett verk som snart skulle ha framförts vid en stor konsert. En vän till paret vill skriva klart verket med hjälp av Julie, men hon vill bara glömma allting som har med musiken att göra. Men hon inser till slut att hon måste konfrontera det förslutna för att kunna bli helt fri. 


En av filmklubbsdeltagarna är musiker och sysslar en del med filmmusik, vilket var mycket passande eftersom musiken spelar en stor roll i filmen. Musiken blir nästan som en av rollkaraktärerna där den ständigt gör sig påmind i Julies medvetande hur mycket hon än försöker trycka bort det.
Vi diskuterade musiken. Vem var det egentligen som hade skrivit den? Och Julies godhet. Kan man vara så god och förlåtande som hon var? Och vad betydde den blå färgen? 


Det blev en enhällig 4:a i betyg för Frihet - Den blå filmen. 


Nästa filmklubb är 4 april. Håll utkik här på bloggen eller på facebooksidan för mer info när det närmar sig. Och du kan redan nu önska filmer!


Här kan du få mer info om filmklubben!

Rapport från Norrköping

Jag har så mycket att skriva om nu! Jag har ju haft filmklubb, jag har sett ett antal filmer, och jag har läst ut Norwegian Wood.
Just nu har jag sportlov och spenderar en långhelg hos min syster i Norrköping. Moa Martinsons stad. Detta har jag uppmärksammat genom att handla två Moa Martinson-böcker på second hand (Kvinnorna på kummelsjö och Rågvakt) samt sett en film som handlar om Moa. Moa - En kvinnas kärlek och längtan heter den och var inte särskilt bra.
Det kändes som en rätt billig produktion, men den var från 1986, så det kanske var normalt för svenska filmer från den tiden. Min största invändning mot filmen är att om man inte känner till Moa Martinsons och Harry Martinsons liv väldigt väl så kommer man inte fatta någonting av filmen. Det var bara som en samling nedslag i deras liv och man fick själv fylla i luckorna, antingen med saker man vetat om sedan innan, eller med gissningar. T.ex. var det en scen där Harry ligger och hostar blod och Moa tar hand om honom. Denna scen ledde inte till någonting. Man fick inte veta varför han var sjuk, om han blev frisk igen eller någonting. Jag antar att det här är något som man känner till om man har studerat lite biografier och sånt, men för oss som bara vet normalmycket om dessa två blir det helt meningslöst att se Harry hosta blod.

Ingen höjdarfilm alltså, men det är trots allt intressant att få veta lite mer om hennes liv och därför får filmen 2,5 i betyg av mig.
De två personer jag såg filmen med gillade den inte heller. Den ena personen sa "men jag blir i alla fall intresserad av att läsa mer om Moa Martinsons liv" och den andra sa "det här var den sämsta film jag någonsin sett".

Filmfestivalssammanfattning 2012

5 festivalfilmer blev det till slut. + en förfilm.

Här kommer de:

Either Way 

En isländsk film om två killar som arbetar ute i ödemarken med att måla sträck på vägarna. De ställs båda inför händelser som får deras liv att gå i helt nya riktningar, och kanske är det därför de till slut kan mötas på riktigt. En ganska lågmäld film med en del komiska inslag. Extra roligt var att jag bjöd med två vänner på deras första filmfestival och de gillade filmen! En av dem gav till och med högsta betyg till filmen.

För mig blir det 4/5

Fotografen

En kortfilm som var förfilm till ovanstående film. Regissören ville utforska/visa vad som händer när en filmkamera sätts på. Jag förstår idén, och lite intressant blir det i "intervjun" med Stig Larsson, men annars känns det mest alldeles för långdraget. Kan vara intressant att se som en öppning till ett samtal om ämnet, men som underhållning, nja... 

Betyg: 2,0

Hotel

En film som var läskig bara för att man förväntade sig något läskigt. Snyggt foto och läskig stämning. Men jag hade nog velat att det skulle hända något till slut. Eller i alla fall att man i slutet av filmen skulle veta lite mer än i början.

Betyg: 3.5

Den mänskliga faktorn/Bi åker till Fukushima

En dokumentär om hur livet ser ut för de boende nära Fukushima, samt om säkerheten på svenska kärnkraftverk. Som är under all kritik trots att kärnkraftslobbyn vill få oss att tro att en härdsmälta är helt utesluten i Sverige. 

Mycket intressant och viktigt ämne. Men som film kändes den inte riktigt genomarbetad. 

Betyg: 3,5

17 Girls

Fransk film som bygger en verklig händelse. En tonåring blir gravid. Och för att stötta henne bestämmer sig hennes närmaste vänner för att också bli det. Till slut är 17 tjejer på samma skola gravida. De planerar att bo i kollektiv och hjälpas åt att ta hand om barnen medan de pluggar. 

En välgjord film. Dock saknar jag lite mer djup i karaktärerna. Men filmen handlar egentligen om vad som händer med kollektivet så jag kan förstå att man valt att lägga fokus där. Man får heller inte se så mycket av gravidkrämpor som illamående och sånt. Men sånt kanske man slipper om man röker på så mycket som de gjorde, vad vet jag...

Betyg: 4,0

Promising the moon

Enligt regissören var originaltiteln Das Blaue vom Himmel en mycket bättre titel. Men jag hann inte stanna kvar på eftersnacket och höra hans tankar om det. 

Filmen handlar om Sofia vars mamma har blivit senil och börjar yra om saker från sin ungdom. Det är något hon vill få ur sig, men hon kan inte riktigt. Filmen utspelar sig dels i Tyskland och Lettland 1991 och i Lettland under 30-talet. Bit för bit får Sofia veta mer om sin bakgrund, och hur hennes mor haft det under ryska ockupationen i Lettland. 

Betyg: 4,0

Sveriges bästa actionfilm?

Jag har sett den där nya Hamilton-filmen. Ni vet, den där med Persbrandt (Hamilton - I nationens intresse är det officiella namnet).
Aftonbladets recensent har kallat den "Den bästa svenska actionfilmen. Någonsin."
Men det var väl inte så svårt, eller? Hur många svenska actionfilmer finns?

Mitt betyg på Hamilton-filmen är 2/5. Och jag kanske håller med om att det är den bästa svenska actionfilmen någonsin. Beroende förstås på hur man definierar actionfilm. Ni får gärna ge förslag på svenska actionfilmer så får vi se om jag tyckte någon av dem var bättre.

Varför gillade jag då inte Hamilton - I nationens intresse?
T.ex. en sån sak som att Carl Hamilton råkar döda kvinnan han älskar. Han ser ledsen ut och kramar henne. Han städar upp lite grann och får det att se ut som ett inbrott. Han tar en dusch och hans bröstmuskler zoomas in ganska länge. Visst, Hamilton är förstås en hård kille som är tränad i att hålla sig kall i såna här situationer. Men jag tycker att ett litet raseri-ångest-anfall hade varit på sin plats. Och det hade inte på något sätt försvagat rollkaraktären.
Sen kommer Carl Hamilton till jobbet och chefen säger "Det är sånt som händer. Glöm henne nu"

-???!

Lite samtalsterapi och en veckas ledigt hade väl varit det minsta man kunde begära. Men det behövs kanske inte på en sån testosteronstinn arbetsplats som underrättelsetjänsten.
Sen var det ju en del andra saker som att skådespelarinsatserna var rätt kassa på sina håll. Och att historien var rätt så mycket så där som det brukar vara i såna här filmen.
Det enda uppfriskande med filmen var att en polis var gravid, utan att det handlade om att hon var gravid. Jag vet inte om jag ska tacka Guillou eller filmskaparna för det. Men till den som bör tackas: Tack för att du visar att kvinnor kan vara gravida och ändå sköta sitt jobb!
Sen var det också ganska bra att det inte var någon alltför lång biljakt (däremot ett alltför långt slagsmål på slutet) och en liten anmärkningsvärd detalj var också att det var amerikanarna som var skurkarna.


Jag ska kanske erkänna att detta inte alls är min genre. Och jag hade inte vidare höga förväntningar på filmen heller. En del tycker att "Men det är ju en actionfilm. Vad hade du väntat dig?"

Ja, från just denna film hade jag alltså inte väntat mig särskilt mycket. Men jag tycker faktiskt att en actionfilm också kan ha lite djup, intressanta karaktärer och bra skådespelarinsatser. Inte bara blod, coola vapen och Persbrandts muskler.

Klarade den Bechdel-testet? Nej.

Filmklubb nr 1

Första träffen i min nya filmklubb är på onsdag, och nu är det bestämt vilken film det blir, nämligen Frihet - Den blå filmen. Det är första filmen i Krzysztof Kieslowskis trilogi Trikoloren. En riktig 90-talsklassiker som jag inte har sett ännu.
Om du är sugen på att se filmen och diskutera den lite grann efteråt så är du välkommen på onsdag kl 18.30. Det bjuds på någon sorts fika.

Anmäl dig här eller på facebookeventet.
Här kan du läsa mer om mias filmklubb.

(ps. filmklubben är i Göteborg)