Lilla huset på prärien-mys

Jag har börjat nostalgiläsa Lilla huset på prärien-serien det här året. Nu har jag precis läst klart tredje boken, On the Banks of Plum Creek (Huset vid plommonån). Egentligen är det andra boken i serien som heter Lilla huset på prärien, men i TV-serien med samma namn bor de i huset vid Plum Creek som de alltså bor i i tredje boken. I den här boken får vi också för första gången möta flickan vi älskar att hata, Nellie Oleson.

Lilla huset på prärien-böckerna är riktigt mysig läsning! Särskilt om man, liksom jag, även läste dem som barn. Jag kommer ihåg vissa detaljer även om det måste vara nästan 20 år sedan jag läste dem. Den här lilla passagen när Laura och Mary plockar plommon kommer jag väl ihåg från min första läsning (fast då läste jag det på svenska):

'I declare, you eat more plum than you pick up,' Mary said.
'I don't either, any such a thing,' Laura contradicted. 'I pick up every plum I eat.'

Anledningen till att jag la just detta på minnet var kanske att jag kunde relatera till de gånger då jag blivit meddragen ut i skogen för att plocka blåbär. Det var ju så mycket roligare att äta än att lägga i hinken.

Det är lätt att leva sig in i livet för nybyggarna för 150 år sedan. När jag läst klart boken och satt i soffan och tittade ut på mörkret och någon sa till mig att min syster gått ut på en promenad tänkte jag för en sekund "Men det kan hon väl inte göra nu. Det är ju snöstorm" (vilket det naturligtvis inte var i Sverige, november 2011). Och när jag stod och skar upp grönsaker till tacos-middagen funderade jag över om familjen Ingalls någonsin smakade tacos, och vilka av alla ingredienserna de hade känt igen.
Jag älskar att läsa om det här enkla livet, där man var tacksam för det man hade, fastän man inte hade mycket. Och det är rogivande att läsa en bok där man vet allt allting kommer gå bra. Trots invasion av gräshoppor och förstörd skörd så vet man att hela familjen kommer klara sig. Det hade så klart inte varit lika rogivande att leva mitt i det här. De visste ju inte att pappa Charles skulle komma hem helskinnad efter att ha varit ute i snöstorm i tre dagar. Men som läsare vet man att denna typ av böcker alltid slutar med familjemys framför brasan och pappa Charles som spelar en liten visa på sin fiol.