måndag 9 april 2012

I'm losing hope on humanity

Igår gick filmen The Ugly Truth (2009) på TV. Jag råkade se några snuttar av den medan jag satt i soffan. Men en scen fick mig att lämna vardagsrummet av pinsamhet. Inte sån där rolig Mia & Klara-pinsamhet som man skrattar åt fastän man tycker att det är skitjobbigt att se på. Nej, detta var ren och skär pinsamt illamående. Tänk att det finns människor som sätter sig ner i ett rum för att skriva manus och tycker att detta är en bra idé!

Filmen handlar om Abby (Katerine Heigl) som ska hitta Mr Perfect. Till sin hjälp får hon en riktig mansgris (Gerard Butler) som ska lära henne vad alla män vill ha. Bara detta låter ju oerhört originellt och nyskapande, särskilt eftersom vi får lära oss att det enda män tänker på är sex. Detta fantastiska replikskifte kan man t.ex. få lyssna till:
Mike: Rule #4: Never talk about your problems 'cause men don't really listen or care. 
Abby
: Some men care! 
Mike
: No, some men pretend to care. When we ask how you're doing, it's just guy code for "let me stick my dick in your ass". 
Och sen att man låter den manliga huvudrollen fälla denna kommentar:
You have to be two people. The saint and the sinner. The librarian and the stripper.
Har vi inte kommit längre än så här i världen??! Jag trodde att det här med "horan och madonnan" var något man pratade om som en bild för hur ologiska krav kvinnor har på sig. Inte som något eftersträvansvärt.
Och så till sist, den scen som fick mig att lämna vardagsrummet var denna:
Av någon anledning har Abby fått ett par vibrerande trosor med tillhörande fjärrkontroll. Av någon anledning tar hon på sig dessa när hon ska på date. Hon får bråttom och slänger ner fjärrkontroll i handväskan. Av någon anledning visar sig daten bli en jobbmiddag. På restaurangen ramlar fjärrkontrollen ur väskan och en liten kille hittar den och börjar naturligtvis leka med den. Vi får sedan se hennes reaktion på att trosorna börjar vibrera medan hon försöker hålla sig lugn. Mike, hennes guide till mäns tankar och önskemål, sitter också med på restaurangen och får efter ett tag se killen som leker med fjärrkontrollen. Istället för att ta ifrån honom den sitter han kvar vid bordet och skrattar för sig själv medan han nöjt betraktar Abby. 
Seriöst!! Det är så klassiskt och genomskinligt gubbsjukt så jag orkar inte ens kommentera det mer. Jag får bara ont i magen.


Typiskt manliga manusförfattare, tänkte jag, och kanske du också. 
Men icke! De tre manusförfattarna är kvinnor allihop! (Nicole Eastman, Karen McCullah Lutz och Kirsten Smith)
Regissören är dock man. (Robert Luketic)
Men det kanske är ett gott tecken för jämställdheten att det inte bara är män som är gubbsjuka svin som arbetar för att cementera stereotyper, kvinnor kan också!


Om ni vill se scenen jag pratar om finns en ihopklippt och förkortad version här

4 kommentarer:

  1. På senaste bokcirkelträffen pratade vi just om hur huvudpersonen i "Corpus Delicti" får bete sig (manlig författare). Hon njuter t.ex. av att spela rollen som hora/bibliotekarie när hon blir sminkad av en på ett varuhus. What?

    SvaraRadera
  2. Alltså, jag har inte läst boken då ej varit sugen. Samma anledning ag ej sett filmen, men när jag hör dig återberätta så känns det inte som att det framställs som en bra och korrekt sak!? Han verkar ju inte vara den mest sympatiska av män så att hans karaktär säger så betyder kanske inte att det är rätt? Bara att han är en osäker manschouvinistisk skit som man inte ska begå misstagetatt bry sig om? men som sagt, du har ju sett den, det har inte jag. Tänker bara att för att en rollkaraktär säger något så behöver inte det betyda att det är sensmoralen av historien. Finns ju alltid bad-guys

    SvaraRadera
  3. Jag håller med dig! Självklart betyder det inte att hans åsikter är sensmoralen i filmen. Och tyvärr såg jag ju inte hela filmen, så jag vet inte hur den slutade. Jag känner nästan att jag borde se slutet bara för att veta :)
    Men det jag störde mig mest på var restaurang-orgasm-scenen. Det kändes så typiskt att kvinnor och kvinnors sexualitet är något som framställs på det sättet, och att man ska tycka att det är roligt (för det var ju det som var meningen med den scenen, att det skulle vara roligt och kanske lite upphetsande för en del. inte att man skulle begrunda hur djupt förnedrande situation det var för henne och att hennes manliga vän väljer att skratta åt det istället för att sätta stopp för det)

    SvaraRadera