Catching Fire

Ikväll ska jag på bio! Det gäller att passa på nu när det är 6 dagar kvar till beräknad födelse.

Filmen det blir är Hunger Games: Catching Fire.

Jag såg om första filmen igår för att ladda upp. Filmen är bra och spännande, men långt ifrån lika bra som boken, så klart!

Bok nr 2, Fatta eld, var jag däremot inte lika förtjust i. Jag tycker att det är den sämsta av de tre böckerna i serien. Den kändes väldigt mycket som en transportsträcka till finalboken. Men kanske funkar den bra som film där fokus brukar vara mer på action och dramatik. 

Här har jag tidigare skrivit om Hungerspelen-böckerna:

Kulturkonsumtion v. 12

Hungerspelen (the book)

En hög med ungdomsböcker

Läs också Kristna Fredsrörelsens analys av Hungerspelen: Hungerspelen visar våldets verkliga pris

Klassiker i serieformat - flip eller flop?

För länge sedan skrev jag att jag hade fått mitt första rec-ex, Svindlande höjder av Emely Brontë som seriealbum. 

Historien om Catherine och Heathcliff känner jag till sedan tidigare från filmen Wuthering Heights från 2011, samt genom att de är ett kärlekspar som refereras till ofta när man pratar om litteratur och kultur.

Hur funkar då Svindlande höjder som seriealbum? Inte särskilt bra måste jag väl säga, eftersom jag hade rätt svårt att hinna läsa klart det innan bokbubblarnas träff då vi skulle prata om det. Annars kan man ju tycka att ett seriealbum borde gå snabbt att läsa...

Att det inte funkar för mig beror nog på tre saker:

• När man skalar bort nästan allting utom dialogen blir det rätt trist, faktiskt.
• Illustrationerna tillför inte så mycket i det här fallet
• Kärlekshistorien förstår jag mig inte på alls. 

Bilderna känns rätt ålderdomliga och överdramatiska och alla personer ser ungefär likadana ut och har samma ansiktsuttryck. Man hade kanske kunnat göra något mer nyskapande med den här berättelsen. Hur hade Svindlande höjder som manga fungerat? Kanske hade det lockat en yngre publik? Det hade i alla fall varit mer intressant. 

Innan jag såg filmen eller läste seriealbumet hade jag som sagt hört talas om detta litteraturhistoriens stora kärlekspar, men jag fattar verkligen inte vad grejen är! Är de ens kära i varandra? Catherine verkar bara leka med Heathcliffs känslor och han verkar vara oförmögen att visa kärlek överhuvudtaget. Om något så delar de en sjuk ägandekänsla gentemot varandra. Men är detta kärlek? Jag tycker inte det, och det är ingen gång jag hoppas att de ska få varandra. Kanske bara för att få slut på berättelsen så jag kan få läsa något annat.

Är jag sugen på att läsa romanen efter att ha läst seriealbumet? Nej. Verkligen inte. 

Kan klassiker i serieformat locka en yngre generation? Jag vet inte. Det kan kanske funka bara för att det tar kortare tid att läsa och man ändå får reda på själva berättelsen, men språket missar man såklart. Sen är väl inte Svindlande höjder en klassiker som jag tycker är essentiell för unga människor att läsa. 

Argasso förlag har också gett ut Macbeth, Dracula, Frankenstein och Jane Eyre som seriealbum. Kanske kan någon av dessa passa bättre i serieformat. Särskilt de tre förstnämnda kan jag tänka mig. 

Svindlande höjder som seriealbum - en flop både för själva berättelsen och för formatet. Tyvärr.

Jag har tidigare skrivit om filmen. Läs det inlägget här. 

Teadventskalendern 2013

Även i år har jag köpt mig en teadventskalender. Ett nytt löste varje dag från 1 december fram till julafton. Varje liten påse med löste räcker till två koppar, så om man är två tedrickare i hushållet kan man dela på en kalender. Annars kan man ju få sig två koppar själv, inte helt fel det heller!

Teadventskalendern är ännu snyggare i år och innehåller fler ekologiska teer.

Om du vill ha en egen kalender är det dags att beställa NU för de börjar ta slut i lager!

Beställ din teadventskalender här!

Här står min adventskalender och väntar på 1 december!

Julmusikpremiär

Jag har väntat länge på advent och jul. Längre än vad jag brukar till och med. Ända sedan i våras faktiskt. Jag tyckte till och med att vi kunde hoppa över sommaren och gå direkt till advent! 

Jul och advent är ju alltid mysigt, men just i år blir det nog något alldeles extra eftersom en ny liten person väntas till vår familj någon gång mellan nu och Lucia. Så det är kanske inte så konstigt att julkänslorna har varit extra starka i år. 

När man tittar ut ser det dock fruktansvärt o-juligt ut här i Göteborg. En massa plusgrader och bara grått. Men trots det så är ju faktiskt advent snart här! Nu i helgen hade ju dessutom halva november passerat, och jag bestämde mig för att det betydde att jag nu får lyssna på julmusik på riktigt. Jag har tjuvlyssnat lite innan. Men nu ska jag börja på riktigt!

Jag började i lördags med She & Him's julskiva A Very She & Him Christmas  medan jag åt vaniljglass med hjortron. 

Markus är inte lika julfanatisk som jag är, men idag är jag ledig hela dagen medan han inte är det, så då kan jag nöta julmusik hela dagen. 

Vilken julmusik tipsar du mig om? 

Det borde kanske bli en bokjulgran?

Nu när det närmar sig jul har jag börjat fundera på var min julgran ska stå i år. Sedan förra julen har vi gått från en soffa till två i vardagsrummet så det blir lite knepigare i år. Jag står också inför en rensning av bokhyllan (egentligen håller jag på med en rensning av hela lägenheten, men bokhyllan står näst på tur), och då kanske detta kan vara ett sätt att slå två flugor i en smäll?

Dagens te-tips: Kashmir

Jag vill tipsa om ett te!
Hur detta te kom i min ägo minns jag tyvärr inte, men påsen har stått oöppnad i mitt teskåp sedan i våras tror jag. Att jag inte har öppnat det tidigare beror på att det har en lite julig karaktär. Till och med en mycket julig karaktär upptäckte jag när jag öppnade påsen häromdagen.


Teet heter Kashmir och är ett grönt te smaksatt med kanel, kryddnejlika, kardemumma och rosépeppar. På etiketten står det Smak och arom och när jag googlar på det kommer jag till ett företag som säljer te, kaffe och kryddor genom skolklasser och idrottsföreningar. Men de har också en sida där man som privatperson kan köpa deras varor. Här hittar ni den!

Kashmir är ett perfekt november och december-te! Bra också att det är grönt, för då kan jag dricka dubbelt så mycket innan jag kommer upp i rekommenderade högsta dagliga intag av koffein.

I surrender to Lady Grantham

Nu har jag sett de två första avsnitten av Downton Abbey säsong 4. Och ja, jag kommer följa serien!

Vad är då denna säsongs intriger? I centrum har vi frågan om vem som tar över Downton efter Matthew. Enligt denna tids lagar är det hans son, 6 månader gamla George. I avsnitt 2 hittas dock ett brev som Matthew skrev kort innan sin död där han klargör att han vill att Mary ska vara hans arvinge. Lord Grantham gillar inte detta alls. Kan verkligen en kvinna sköta hela godset? Dessutom blir arvsskatten högre. Inte bra, inte bra.
Lady Edith och hennes journalist-man försöker lösa problemet med att han redan är gift. Kanske flytta till Tyskland och skilja sig? Denna intrig tycker jag känns lite sömnig.

Downstairs är det ett triangeldrama, eller kanske kvadratdrama mellan Daisy, Ivy, Jimmy och Alfred.
Carson blir uppsökt av en gammal bekant som han inte vill veta av. Bekantingen får hjälp av Mrs Isobel Crawly, får jobb på annan ort, reder upp gammalt groll med Carson och lämnar serien (?). Om denna tråd inte följs upp visar serien prov på det dåliga manusarbetet från säsong 3, men vi får se varthän det barkar.
Edna Braithwaite som försökte förföra Tom Branson i säsong 2 är tillbaka och hon och Thomas Barrow har redan börjat scheme:a mot Anna Bates.

Downton Abbey har vissa drag av såpa, men det som gör att serien inte faller över gränsen är att många problem och frågor blir lösta i samma avsnitt. En typisk såpa hade dragit ut frågan om Matthews brev. Lord Grantham hade förmodligen gömt undan brevet för Mary i hela säsongen. Vi hade fått se ändlösa scener där Lady Grantham berättade för sin son att hon borde berätta och där Lord Grantham bekymrat funderar över sitt dilemma. Tack och lov är så icke fallet.

Den som gör serien mest sevärd är helt klart lady Grantham (Maggie Smith) som är en ännu mer lysande karaktär denna säsong. Hennes härliga buttra, ironiska och klarsynta one-liners livar upp den annars rätt stela stämningen upstairs. Hennes son Lord Grantham har dock blivit torrare och tråkigare än sist. Som tur är finns Tom Branson kvar som förvaltare för att väga upp det hela.

Jag har alltså bestämt mig för att följa hela säsong 4. Jag kommer dock inte sitta bänkad framför tv:n varje lördagkväll, utan se en del på svtplay. Något ska jag ju göra om dagarna nu när jag har slutat jobba i väntan på bäbisen. Jag hoppas bara inte att manusförfattarna tabbar sig lika rejält igen, som att låta någon central karaktär dö lite omotiverat eller t.ex. genom att låta det bli en kärlekshistoria mellan Tom Branson och Lady Mary.

Till slut kan jag meddela att det blir en femte säsong av Downton Abbey! Jag förmodar att den kommer visas i Sverige ungefär om ett år.

Jag ger säsong 4 en chans, trots allt

Trots att jag skrev detta förra året så är jag nu ganska taggad att se säsongspremiären av Downton Abbey!
Säsong 3:s manus var verkligen ingen hit, så jag har inte så stora förhoppningar. Men jag skulle bli väldigt glad om jag blev överbevisad!

Att jag ändå faktiskt har längtat efter denna säsongspremiär beror på att jag denna helg är hos morfar och umgås med delar av min familj. Jag måste ju ta tillfället i akt att se Downton Abbey tillsammans med min mamma och downton abbey-fantast till syster eftersom vi vanligtvis är utspridda över nästan hela Sveriges avlånga land.

Downton Abbey säsong 4 sänds i svt ikväll kl. 21.30.

Secondhand istället för bokmässan

Förra året skippade jag bokmässan för att istället gå på min systers bröllop. I år skippar jag den pga omdömesskrivning och graviditet.
Istället tog jag en promenad till Emmaus för att se om jag kunde hitta något intressant där. Och nu känns det som ett mycket bra beslut att inte gå på bokmässan för bara den korta promenaden hit ner gjorde mig så trött att nu när jag väl är framme orkar jag knappt titta på något och känner hur tröttheten och grinigheten börjar infinna sig.
Secondhand är en sån där företeelse som jag väldigt gärna skulle vilja gå igång på, och jag gör kanske det i teorin. Men i praktiken gör jag mig själv besviken gång på gång. Kanske det har att göra med att jag inte gillar att shoppa överhuvudtaget. Kläder är det jag tycker är svårast att handla på secondhand. Det finns alltid så myyyycket så jag vet inte var jag sKa börja. Och jättemycket av sakerna är fula så det slutar oftast med att jag tittar på tre plagg och sen ger upp. Jag har inte tålamodet att fortsätta kika tills de där guldkornen dyker upp. Jag skulle nog inte känna igen dem om jag höll i dem heller.
Dessutom blir jag lite nedstämd av allt överflöd vi har i vårt land. Det är jättebra att en del av det säljs vidare, men i grund och botten är alla översvämmade secondhandbutiker ett tecken på den överkonsumtion vi lever i. Och när jag går bland alla raderav skor, skjortor, tallrikar, böcker blir jag bara så trött på allting. För vad gör jag här egentligen? Jag behöver ju inga nya prylar, inte ens om de är begagnade. Min lägenhet är överfull av saker och det blir bara stökigare och stökigare.
Nu sitter jag här på en liten pall och vilar fötterna medan jag väntar på Markus som ska komma hit och titta på ett mixerbord. Sen blir det ingen mer shopping för mig idag. Jag längtar hem till min soffa och min tekopp!

TV-serie-höst

Jag gillar att följa tv-serier. På det där gammaldags sättet när man måste vänta en vecka för att få se fortsättningen. Jag hade hört talas om att en del serier skulle vara bra men jag hörde om dem för sent. Story of Film som gick på SVT i somras missade jag också. När jag insåg att serien överhuvudtaget fanns var det redan för sent för att se de första delarna på SVTplay. Jag försökte se i kapp mig på de delar som fanns, men jag har inte riktigt hunnit med och nu finns det bara 4 (av 15) delar kvar.
Men så en kväll, närmare bestämt 19 augusti, satt jag i min tv-soffa och degade. Detta råkade vara den dag då SVT bestämt sig för att köra igång sin hösttermin. Plötsligt säger rösten i tv:n: "dramaserie", "seriestart" och "fyra generationer på 1900-talet" . Och jag vaknar så klart till! Det handlar om norska dramaserien Halvbrodern i 8 delar. Barnum Nilsen är berättaren. Han växte upp i Oslo efter kriget tillsammans med sin mamma och halvbror. Brodern blev till genom en våldtäkt precis på fredsdagen och vet inte vem hans pappa är.Som ung försvinner brodern spårlöst och Barnum försöker hitta honom. Jag har bara sett ett avsnitt än så länge, så de är redan lite fail i mina tv-serieplaner. Men som tur är finns de första tre avsnitten på SVTplay ända till 6 november, så om man har missat början är det inte för sent!

När vi så hade sett första avsnittet av Halvbrodern tänkte jag att det var ju bra att jag har hittat en serie att följa i höst, men så säger den där rösten "seriestart" igen, följt av och "Jane Campion". Och så klart måste jag börja följa denna serie också. Top of the Lake heter denna hyllade och mörka kriminalserie som alltså är Jane Campions första tv-projekt (Jane Campion = regissören till Pianot). Polisen Robin Griffin (Elisabeth Moss) befinner sig på besök i sin hemstad när hon dyker på ett fall med en 12-årig flicka som är gravid i femte månaden. Flickan försvinner och Robin bestämmer sig för att stanna längre än tänkt för att försöka lösa fallet. Hon blir rejält motarbetad av både andra poliser och av flickans pappa. Top of the Lake utspelar sig i en småstad på nya zeeländska landsbygden. En stad full av sviniga män, korruption och kriminalitet. Men även ett flummigt kvinnokollektiv, drivet av GJ (Holly Hunter). En riktigt mörk serie, men spännande! Jag har sett två avsnitt (av 6) och tyvärr finns de bara kvar på SVTplay i en vecka. Så om man missat de första två så får man söka dem någon annanstans.

När vi sett klart första avsnittet av Top of the Lake hörde jag återigen "seriestart", men då var klockan kvart i elva och jag kände att det var dags att sova. Två serier blir alldeles lagomt.

En annan serie som sägs ska komma vintern 2013 är Downton Abbey. Men jag tror att jag ska strunta i den fjärde säsongen eftersom jag tyckte manuset var uselt i säsong tre. Annars hade det varit perfekt att följa den nu i vinter eftersom jag ska vara mammaledig från november, om allt går enligt planerna. Och ja, jag tänker mig att att vara mammaledig innebär att man sitter i soffan och dricker te och ser på tv. I alla fall de första månaderna. Men något som jag hoppas ska funka är Julkalendern. I år i form av Barna Hedenhös. Hoppas den blir kul!

Sedan någon gång efter jul återkommer Game of Thrones! Det får jag inte missa.
Och i februari: Vinter-OS i Sotchi! Jag har valt en bra tidpunkt för min mammaledighet, må jag säga!

Hur skulle du vilja bli bemött i ditt nya land?

Idag läste jag en grej på facebook som gjorde mig så otroligt ledsen och illa berörd. Angelica Nyxdotter, jag känner inte till dig eller din historia. Jag hoppas att du inte tar illa upp av att jag bemöter ditt inlägg i detta forum, men om man lägger upp offentliga statusuppdateringar på facebook så utgår jag ifrån att man tycker det är okej att de sprids vidare och även att folk av motsatt åsikt bemöter ens argument.

Så här skriver du:

Många anser mig nog vara rasist, och kanske det är vad jag just är. Men jag är inte hatisk mot en viss hudfärg eller folkgrupp. Jag är inte ens hatisk, men jag är ledsen och besviken över den orättvisa som håller på att ta över vårt land SVERIGE. En man riskerar nu att få 6 månaders fängelse för att han tutade med sin bil under ett böneutrop här i Sverige.

Våra svenska myndigheter och riksdagsmän vänder sig emot sitt egna folk och pekar ut oss som bovar.

Men vi kan istället vända på det hela.

Låt oss säga att det skulle bli krig i Sverige och vi skulle få fly till ett land där det är väldigt strikt att leva efter ett visst sätt.

För det första så skulle inte ens jag ha dom pengar som krävs för att fly landet (många invandrare, inte alla, har haft en enorm summa pengar för att kunna fly sitt land med sin familj), vi tala alltså om en summa på flera hundra tusentals kr. Vilken Svensson har egentligen råd med det?

Men skulle vi nu lyckas fly från Sverige så ska vi inte förvänta oss att bli bemötta på samma sätt som Svenska myndigheter har bemött invandrare.

Dom kommer inte att slå upp svenska kyrkor, inte öppna affärer för att köpa griskött, inte sluta upp med Halalslakt för att vi finner det stötande och groteskt, inte uppföra heliga platser för oss som har en natur-religion, inte låta oss kvinnor gå ledigt klädda där vi visar hår, armar och ben, och glöm bara att försöka ens visa att du är homosexuell osv osv. Skulle vi bete oss svenskt så skulle vi säkert hamna i fängelse elller ännu värre, stenas till döds.

Så snälla tala om för mig varför vi ska göra allt för dom och sedan bli bespottade, orättvist behandlade, kallade för svennefittor och svennebögar, bli våldtagna och sen få skulden för att det är vårt eget fel, kallade rasister för att vi säger ifrån att nu får det vara nog, bli misshandlad av ett helt gäng för att man råkar ha snaggat hår, bli misshandlad till döds för ynka 20 kr, få fängelse för att man råkade tuta under ett böneutrop, blir nedstuckna och nedskjutna för att vi befinner oss på fel ställe vid fel tidpunkt, få våra skolor nedbrända, våra bilar sprängda. Varför ska vi svenskar få lida så mycket ont, när vi har varit snälla och tagit emot er till vårt land och delat med oss?

Skulle ni ge oss samma möjligheter i ert land som vi har gett er i vårt?

Ni befinner er i Sverige, där svenska lagar och regler skall lydas. Gillas inte läget, nej men stick då och håll på med er skit i ert eget land istället. Flydde ni inte från er land för att slippa kaos och elände? Varför ta med er skiten hit och förstöra MITT land?

Jag tar det stycke för stycke...

Jag känner inte till omständigheterna kring fallet med tutningen utanför moskén så jag tänker inte kommentera detta enskilda fall.

Svenska myndigheter pekar ut sitt eget folk som bovar. Ja, i de fall då svenskar faktiskt ÄR bovar är det väl just det de är till för. Tack och lov lever vi inte i en så korrumperad stat att brottslingar går fria på grund av att de har samma hudfärg eller etnicitet som myndighetspersoner eller riksdagsmän.

En del invandrare har haft det gott ställt i sitt hemland, men det är många som flyr hit hopträngda i lastbilar och äger inte mer än kläderna de har på sig när de kommer hit. Om man ser till hela världen så är vi svenskar ett mycket rikt folk och även låginkomsttagare i Sverige har bra mycket mer tillgångar än medelinkomsttagaren i de flesta länder. Och för att fly Sverige och söka asyl i ett annat land skulle vi inte behöva hundratusentals kronor.

Du säger att myndigheterna i de länder vi skulle söka asyl i inte skulle slå upp svenska kyrkor. Nej, naturligtvis inte. Varför skulle de det? Men i en del länder skulle vi själva ha haft möjlighet att bygga våra egna kyrkor och samlingslokaler, öppna affärer med nordeuropeisk mat och slakterier enligt våra traditioner och värderingar. Det är inte svenska myndigheter som har byggt moskéer, öppnat mataffärer med utländsk mat och halalkött. Det är invandrare själva som har gjort det. Och tack och lov lever vi i ett land med religionsfrihet vilket har gett dem möjlighet att utöva sina religioner och traditioner.
I en del andra länder hade vi inte kunnat göra allt detta. Det finns länder där det är förbjudet att vara kristen, att som kvinna visa håret, att vara homosexuell. Men varför skulle vi vilja bemöta människor från dessa länder på samma sätt? Ska vi inte istället vara stolta över att vi bor i ett land där vi har yttrandefrihet, religionsfrihet och där det är förbjudet att diskriminera folk på grund av etnicitet, religion, sexuell läggning eller kön?

Jag bor i Göteborg, i en stadsdel med blandad befolkning. Jag jobbar i en stadsdel där invandrartätheten är hög. Bilden du målar upp av Sverige känner jag inte igen mig i. Skolor blir nedbrända även av svenskar. Svenskar våldtar, rånar, misshandlar och vandaliserar.  Men dessa brott hör till ovanligheterna. De flesta människor begår inte dessa brott. Varken svenskar eller invandrare. Invandrare blir också rånade, våldtagna, får egendom förstörd och blir kallade glåpord. Det stämmer inte att brott enbart begås AV invandrare MOT svenskar.

Om vi nu ska vända på det hela: om du hade varit i en situation där du var tvungen att fly från ditt hemland, skulle du inte då vilja att du blev bemött med respekt i ditt nya land? Att du fick klä dig som du ville utan att bli ifrågasatt, att du kunde äta den mat du var van vid, att du fick utöva din religion, tala ditt språk, fira dina högtider precis som i ditt hemland. Om det är så du skulle vilja bli bemött i ditt nya hemland, varför ska inte vi kunna bemöta människor på det sättet?

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra mot dem.

Matt. 7:12 

Läs också: vanliga påståenden om invandring 

Mitt första rec-ex

För nån vecka sedan eller så beställde jag mitt första recensionsexemplar av en bok: Svindlande höjder av Emily Brontë som seriealbum från Argasso förlag.
Jag hade kunnat gjort det tidigare, men jag har inte riktigt vågat. Skulle lilla jag få en bok helt gratis bara för att skriva om den på min blogg?
Men nu tog jag till slut mod till mig.
Bokbubblarna ska bubbla om detta seriealbum nästa vecka, så strax får ni en rapport om vad jag tyckte om det.
Ska bara läsa klart först...

Dialektala ord som behövs i rikssvenskan. Del 1: HE

Hur översätter man put från engelska till svenska?

Ställa/lägga/sätta/slänga/placera... finns det kanske fler? 

Men det allra bästa, ett ord som betyder alla dessa saker på en gång, ett ord på bara två bokstäver, ett ord som jag tycker det är synd att jag inte kan använda i Göteborg (för att nästan ingen hade förstått): det lilla norrländska ordet he. 

Helt genialiskt ord, eller hur! 

Exempel:

- Kan du he tvätten i maskin?
- Ja, jag ska bara he i mig lite mat först. 

- Vars ska jag he böckerna?
- He dem på golvet så länge. 

Jag blev jätteglad när jag läste att Samuel Stenberg, språkkonsult från Umeå, till och med vill he in he i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista)! Han har skrivit ett blogginlägg om detta (som jag missat tills nu) men här finns det: http://uppfatta.com/ett-argument-for-he/

Även Västerbottensnytt har uppmärksammat Samuels förslag till SAOL:

Några frågor till mina läsare:
Hur utbrett är he? Är det bara Norrbotten och Västerbotten som använder det, eller andra delar av Norrland (eller Sverige) också?
Om du inte är från Norrland, hade du förstått ordet om någon sa det i en mening?
Och framför allt: Vad tycker ni om ordet he? Användbart, förkastligt, underbart, onödigt?

(ps. verbet he är inte samma sak som he som uttalsvariant av det. ex. He ä som bra = Det är bra. Detta he uttalas oftast lite kortare än verbet he)

Nu kör vi igång hösten!

Efter en dag på IKEA var jag helt däckad, och det kändes faktiskt lite jobbigt att bege sig iväg till Bokbubblarnas träff nu på kvällen. Men jag är glad att jag gjorde det! Det var mycket mysigt att sitta på Rosencaféet i Trädgårdsföreningen och bokprata! Och nu efteråt känner jag mig lite piggare.

Böckerna vi samtalade om var Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe och Fjärilseffekten av Karin Alvtegen, av vilka jag endast läst den sistnämnda.

Båda böckerna fick ett genomsnittligt betyg på 4 av 5, vilket ju ändå måste anses rätt så bra!

Eftersom jag inte har läst Bokklubben vid livets slut känns det onödigt att jag ska försöka berätta om den. Istället kan ni läsa vad Enligt O har skrivit om den här!

I Fjärilseffekten får vi följa tre olika personer i olika former av livskriser. Genom boken uppdagas mer och mer om deras liv och vad som har gjort att de nu är där de är. Särskilt intressant tyckte jag det var att följa Bodil, en medelålderskvinna som efter att fått veta att hon är obotligt sjuk har lämnat sin man, även om jag ofta ville ta tag i henne, ruska om henne och skrika "Men kom igen nu, kvinna! Gör något!". Jag gillade också Andreas i början av boken när han började ifrågasätta sitt liv. Vad som hände sen ska jag inte gå in på...
Titeln, Fjärilseffekten, syftar på de till synes små händelserna i livet som sedan leder till något större. Om ni sett filmen The Butterfly Effect känner ni igen tanken (för övrigt en mycket bra film!).
Trots att jag skrev alldeles nyss att jag var piggare så inser jag att jag nog egentligen är väldigt trött. Så jag orkar inte skriva så långt om Fjärilseffekten... Men jag tillhörde dem som gav boken en 4:a i betyg. Det är en kort och lättläst bok, men väldigt skickligt ihopsatt. Karin Alvtegen är känd sedan tidigare som deckarförfattare, och även om Fjärilseffekten inte är en deckare så blir det lite av en deckargåta att försöka lista ut hur allt hänger ihop. Och det "roliga" var att det var ingen av oss 8 som läst boken som kunde lista ut slutet innan det kom (allt för snabbt på, tyckte en del).

Mer om bokbubblarträffen kan ni läsa här!

Det är tur att bloggandet är en fritidssysselsättning och inte mitt jobb, eftersom detta inlägg mest är hänvisningar till andra bloggare...

En sak jag kände när jag stod vid Nordstan och väntade på spårvagnen i mina sandaler och min jeansjacka var att "det börjar faktiskt bli höst nu". Och det är väl lite gött ändå! För någon dag sedan hade jag lite jobbstartsångest, men nu när jag är tillbaka i Göteborg och dessutom varit på bokbubblarträff känner jag att det ska bli skönt att starta igen.
På måndag börjar jag jobba. Jag ska jobba heltid i ett par månader (förmodligen för sista gången på länge, länge!), jag har mina två bokklubbar, jag ska ta tag i mitt stickande, jag ska dricka te och se på film och en liten bäbis kommer anlända förhoppningsvis kring månadsskiftet nov-dec. Det blir en bra höst det här!
Kom igen nu, alla som snart ska avsluta sin semester: Det blir en bra höst det här! Pepp pepp!

Vidrigt!

Det här är så himla vidrigt! LÄS denna korta nyhetsartikel!

foto: youtube.com/Scanpix

En amerikansk soldat kissar på döda afghaner (videon blev uppmärksammad för ett och ett halvt år sedan, så du har kanske redan hört om det), och nu säger han dessutom att han inte ångrar det och att han skulle göra samma sak igen.
Detta är ett typiskt exempel på andraifiering. Man utmålar en grupp som lägre stående för att kunna utsätta dem för all otänkbar vidrighet. Precis samma sak hände under förintelsen, det händer i USA:s krig i Mellanöstern, och förmodligen i de flesta väpnade konflikter i världen. Jag tror inte att man skulle kunna kriga utan att syssla med andraifiering i någon utsträckning. Hur skulle man kunna skjuta, tortera och förödmjuka någon om man ser dem som likvärdig en själv?
Som tur är fördöms i alla fall detta beteende av offentliga personer i USA, även om det finns människor i USA och Sverige (att döma av diskussionstrådar) som tycker att detta är helt okej. Vidrigt och omänskligt är vad det är!