Jul i stallet
"Det var en kväll för länge sedan. Då kom en man och en kvinna vandrande vägen fram i mörkret. De hade gått långt och var trötta, nu ville de sova, men de visste inte var. I alla gårdar var ljusen släckta, där sov de redan och brydde sig inte om dem som vandrade på vägarna. Mörkt och kallt var det den kvällen för länge sedan. Ingen stjärna lyste på himlen.
Men vid vägen låg ett litet stall. Mannen gläntade på dörren och lyste med sin lykta. Kanske fanns det djur där inne? Där djuren sover, där är det varmt, och de båda vandrarna var frusna och trötta.
Ja, det fanns djur i stallet. De sov redan, men när de hörde någon i dörren, vaknade de och såg de båda vandrarna komma in. Och de såg kvinnan stå där i ljuset från lyktan. Men varför hon kom till deras stall om kvällen, det visste de inte.
Kanske förstod de ändå att hon var frusen och hungrig och trött. Kanske förstod hästen det, när hon stoppade sina kalla händer under hans man och värmde dem där.
Kanske förstod kon det, när kvinnan mjölkade henne och drack hennes varma, goda mjölk.
Kanske fåren också förstod det, ty när kvinnan hade lagt sig ner i halmen för att sova, flockade de sig omkring henne, så att hon skulle få det varmt.
Så sänkte sig natten tyst över stallet och alla dem som var där inne.
Men när natten var som mörkast, hördes genom tystnaden det första skriket för ett nyfött barn. Och i samma stund brast nattens alla stjärnor fram på himlen. En var större och klarare än de andra. Mitt över stallet satt den och lyste med det klaraste sken.
Nu var det några herdar ute den natten. De skulle hämta hem en del får, som dröjt sig kvar ute i markerna, fastän vintern var kommen. Och herdarna såg stjärnan tändas över stallet, de såg hela himlen lysas upp av ljus.
'Varför brinner en stjärna över vårt stall', sade herdarna till varandra. 'Kom, låt oss gå och se vad som har hänt.' Längs snöiga stigar skyndade de sig hem med sina får och lamm.
Och i stallet fann de ett nyfött barn som låg i sin mors armar.
'Stjärnan lyser för barnets skull', sa herdarna.
'Aldrig förr har det fötts ett barn i vårt stall.'
Men barnet behövde sova, och där fanns varken vagga eller säng. Bara en krubba fanns det. Där bäddade modern åt sitt barn. Hästen stod stilla och såg på. Kanske förstod han att barnet behövde hans krubba att sova i.
Så gick natten. Barnet sov i krubban, djur och herdar stod tysta runt omkring, allt var stilla.
Och över det gamla stallet lyste julstjärnan. Ty det var en julnatt, som allt detta hände. En julnatt för länge sedan. Den allra första."
av Astrid Lindgren
