fredag 22 november 2013

Catching Fire

Ikväll ska jag på bio! Det gäller att passa på nu när det är 6 dagar kvar till beräknad födelse.
Filmen det blir är Hunger Games: Catching Fire.




Jag såg om första filmen igår för att ladda upp. Filmen är bra och spännande, men långt ifrån lika bra som boken, så klart!
Bok nr 2, Fatta eld, var jag däremot inte lika förtjust i. Jag tycker att det är den sämsta av de tre böckerna i serien. Den kändes väldigt mycket som en transportsträcka till finalboken. Men kanske funkar den bra som film där fokus brukar vara mer på action och dramatik. 

Här har jag tidigare skrivit om Hungerspelen-böckerna:


Läs också Kristna Fredsrörelsens analys av Hungerspelen: Hungerspelen visar våldets verkliga pris



Klassiker i serieformat - flip eller flop?

För länge sedan skrev jag att jag hade fått mitt första rec-ex, Svindlande höjder av Emely Brontë som seriealbum. 
Historien om Catherine och Heathcliff känner jag till sedan tidigare från filmen Wuthering Heights från 2011, samt genom att de är ett kärlekspar som refereras till ofta när man pratar om litteratur och kultur.

Hur funkar då Svindlande höjder som seriealbum? Inte särskilt bra måste jag väl säga, eftersom jag hade rätt svårt att hinna läsa klart det innan bokbubblarnas träff då vi skulle prata om det. Annars kan man ju tycka att ett seriealbum borde gå snabbt att läsa...
Att det inte funkar för mig beror nog på tre saker:
  • När man skalar bort nästan allting utom dialogen blir det rätt trist, faktiskt.
  • Illustrationerna tillför inte så mycket i det här fallet
  • Kärlekshistorien förstår jag mig inte på alls. 
Bilderna känns rätt ålderdomliga och överdramatiska och alla personer ser ungefär likadana ut och har samma ansiktsuttryck. Man hade kanske kunnat göra något mer nyskapande med den här berättelsen. Hur hade Svindlande höjder som manga fungerat? Kanske hade det lockat en yngre publik? Det hade i alla fall varit mer intressant. 

Innan jag såg filmen eller läste seriealbumet hade jag som sagt hört talas om detta litteraturhistoriens stora kärlekspar, men jag fattar verkligen inte vad grejen är! Är de ens kära i varandra? Catherine verkar bara leka med Heathcliffs känslor och han verkar vara oförmögen att visa kärlek överhuvudtaget. Om något så delar de en sjuk ägandekänsla gentemot varandra. Men är detta kärlek? Jag tycker inte det, och det är ingen gång jag hoppas att de ska få varandra. Kanske bara för att få slut på berättelsen så jag kan få läsa något annat.

Är jag sugen på att läsa romanen efter att ha läst seriealbumet? Nej. Verkligen inte. 
Kan klassiker i serieformat locka en yngre generation? Jag vet inte. Det kan kanske funka bara för att det tar kortare tid att läsa och man ändå får reda på själva berättelsen, men språket missar man såklart. Sen är väl inte Svindlande höjder en klassiker som jag tycker är essentiell för unga människor att läsa. 

Argasso förlag har också gett ut Macbeth, Dracula, Frankenstein och Jane Eyre som seriealbum. Kanske kan någon av dessa passa bättre i serieformat. Särskilt de tre förstnämnda kan jag tänka mig. 

Svindlande höjder som seriealbum - en flop både för själva berättelsen och för formatet. Tyvärr.

Jag har tidigare skrivit om filmen. Läs det inlägget här


måndag 18 november 2013

Teadventskalendern 2013

Även i år har jag köpt mig en teadventskalender. Ett nytt löste varje dag från 1 december fram till julafton. Varje liten påse med löste räcker till två koppar, så om man är två tedrickare i hushållet kan man dela på en kalender. Annars kan man ju få sig två koppar själv, inte helt fel det heller!

Teadventskalendern är ännu snyggare i år och innehåller fler ekologiska teer.

Om du vill ha en egen kalender är det dags att beställa NU för de börjar ta slut i lager!



Här står min adventskalender och väntar på 1 december!

Julmusikpremiär

Jag har väntat länge på advent och jul. Längre än vad jag brukar till och med. Ända sedan i våras faktiskt. Jag tyckte till och med att vi kunde hoppa över sommaren och gå direkt till advent! 

Jul och advent är ju alltid mysigt, men just i år blir det nog något alldeles extra eftersom en ny liten person väntas till vår familj någon gång mellan nu och Lucia. Så det är kanske inte så konstigt att julkänslorna har varit extra starka i år. 

När man tittar ut ser det dock fruktansvärt o-juligt ut här i Göteborg. En massa plusgrader och bara grått. Men trots det så är ju faktiskt advent snart här! Nu i helgen hade ju dessutom halva november passerat, och jag bestämde mig för att det betydde att jag nu får lyssna på julmusik på riktigt. Jag har tjuvlyssnat lite innan. Men nu ska jag börja på riktigt!
Jag började i lördags med She & Him's julskiva A Very She & Him Christmas  medan jag åt vaniljglass med hjortron. 
Markus är inte lika julfanatisk som jag är, men idag är jag ledig hela dagen medan han inte är det, så då kan jag nöta julmusik hela dagen. 

Vilken julmusik tipsar du mig om? 


söndag 17 november 2013

Det borde kanske bli en bokjulgran?

Nu när det närmar sig jul har jag börjat fundera på var min julgran ska stå i år. Sedan förra julen har vi gått från en soffa till två i vardagsrummet så det blir lite knepigare i år. Jag står också inför en rensning av bokhyllan (egentligen håller jag på med en rensning av hela lägenheten, men bokhyllan står näst på tur), och då kanske detta kan vara ett sätt att slå två flugor i en smäll?


onsdag 13 november 2013

Dagens te-tips: Kashmir

Jag vill tipsa om ett te!
Hur detta te kom i min ägo minns jag tyvärr inte, men påsen har stått oöppnad i mitt teskåp sedan i våras tror jag. Att jag inte har öppnat det tidigare beror på att det har en lite julig karaktär. Till och med en mycket julig karaktär upptäckte jag när jag öppnade påsen häromdagen.


Teet heter Kashmir och är ett grönt te smaksatt med kanel, kryddnejlika, kardemumma och rosépeppar. På etiketten står det Smak och arom och när jag googlar på det kommer jag till ett företag som säljer te, kaffe och kryddor genom skolklasser och idrottsföreningar. Men de har också en sida där man som privatperson kan köpa deras varor. Här hittar ni den!

Kashmir är ett perfekt november och december-te! Bra också att det är grönt, för då kan jag dricka dubbelt så mycket innan jag kommer upp i rekommenderade högsta dagliga intag av koffein.


tisdag 12 november 2013

I surrender to Lady Grantham

Nu har jag sett de två första avsnitten av Downton Abbey säsong 4. Och ja, jag kommer följa serien!

Vad är då denna säsongs intriger? I centrum har vi frågan om vem som tar över Downton efter Matthew. Enligt denna tids lagar är det hans son, 6 månader gamla George. I avsnitt 2 hittas dock ett brev som Matthew skrev kort innan sin död där han klargör att han vill att Mary ska vara hans arvinge. Lord Grantham gillar inte detta alls. Kan verkligen en kvinna sköta hela godset? Dessutom blir arvsskatten högre. Inte bra, inte bra.
Lady Edith och hennes journalist-man försöker lösa problemet med att han redan är gift. Kanske flytta till Tyskland och skilja sig? Denna intrig tycker jag känns lite sömnig.

Downstairs är det ett triangeldrama, eller kanske kvadratdrama mellan Daisy, Ivy, Jimmy och Alfred.
Carson blir uppsökt av en gammal bekant som han inte vill veta av. Bekantingen får hjälp av Mrs Isobel Crawly, får jobb på annan ort, reder upp gammalt groll med Carson och lämnar serien (?). Om denna tråd inte följs upp visar serien prov på det dåliga manusarbetet från säsong 3, men vi får se varthän det barkar.
Edna Braithwaite som försökte förföra Tom Branson i säsong 2 är tillbaka och hon och Thomas Barrow har redan börjat scheme:a mot Anna Bates.

Downton Abbey har vissa drag av såpa, men det som gör att serien inte faller över gränsen är att många problem och frågor blir lösta i samma avsnitt. En typisk såpa hade dragit ut frågan om Matthews brev. Lord Grantham hade förmodligen gömt undan brevet för Mary i hela säsongen. Vi hade fått se ändlösa scener där Lady Grantham berättade för sin son att hon borde berätta och där Lord Grantham bekymrat funderar över sitt dilemma. Tack och lov är så icke fallet.

Den som gör serien mest sevärd är helt klart lady Grantham (Maggie Smith) som är en ännu mer lysande karaktär denna säsong. Hennes härliga buttra, ironiska och klarsynta one-liners livar upp den annars rätt stela stämningen upstairs. Hennes son Lord Grantham har dock blivit torrare och tråkigare än sist. Som tur är finns Tom Branson kvar som förvaltare för att väga upp det hela.



Jag har alltså bestämt mig för att följa hela säsong 4. Jag kommer dock inte sitta bänkad framför tv:n varje lördagkväll, utan se en del på svtplay. Något ska jag ju göra om dagarna nu när jag har slutat jobba i väntan på bäbisen. Jag hoppas bara inte att manusförfattarna tabbar sig lika rejält igen, som att låta någon central karaktär dö lite omotiverat eller t.ex. genom att låta det bli en kärlekshistoria mellan Tom Branson och Lady Mary.

Till slut kan jag meddela att det blir en femte säsong av Downton Abbey! Jag förmodar att den kommer visas i Sverige ungefär om ett år.

lördag 2 november 2013

Jag ger säsong 4 en chans, trots allt

Trots att jag skrev detta förra året så är jag nu ganska taggad att se säsongspremiären av Downton Abbey!
Säsong 3:s manus var verkligen ingen hit, så jag har inte så stora förhoppningar. Men jag skulle bli väldigt glad om jag blev överbevisad!

Att jag ändå faktiskt har längtat efter denna säsongspremiär beror på att jag denna helg är hos morfar och umgås med delar av min familj. Jag måste ju ta tillfället i akt att se Downton Abbey tillsammans med min mamma och downton abbey-fantast till syster eftersom vi vanligtvis är utspridda över nästan hela Sveriges avlånga land.

Downton Abbey säsong 4 sänds i svt ikväll kl. 21.30.